Ledaren # 10 2020
▶ Likgiltighet inför mänskligt lidande
▶ Extremhögern garant för nyliberalismen
▶ Flyktingfrågan blir en ideologisk gräns
Är Sverige samma land idag som 2015? Om vi ser på de politiska vindarna så är det förstås mycket som hänt. Som nu när vi ser reaktionen på att en stor skara syriska flyktingar försöker ta sig till Europa via Grekland. Att Moderaterna alls kom på tanken att publicera en bild på Ulf Kristersson i jägarmundering och tuffmun, lovandes att ”skydda EU:s yttre gräns”, berättar förstås någonting om samtiden. Både om borgarnas desperation och den rådande likgiltigheten inför mänskligt lidande.
Det som skulle vara en tillfällig åtstramning av asylpolitiken har permanentats. Undantaget har åren efter 2015 blivit den nya normalen. Och politikerna har gjort en insikt.
Det går att strunta i all rättssäkerhet, det går att politiskt styra myndigheters bedömningar kring människors skyddsskäl och det går att helt enkelt ignorera de röster som belyser alla de brott och rättsliga övergrepp som den svenska staten gör sig skyldig till. Om de politiska stämningarna är uppskruvade nog kan de vid makten göra vad de vill. Den insikten gör Trump när han helt öppet ställer sig över lagen och den insikten har sipprat ned i hela det politiska toppskiktet.
Samtidigt kände sig Moderaterna tvungna att ta ned affischen på tuff-Uffe. Det råder alltjämt tvekan om vilken fot man skall stå på. När flyktingar fållas in och skjuts ihjäl ger kanske inte jakt-utstyrsel rätt politiska signaler. För Sverige är inte Ungern eller Polen. Inte än.Men det råder ett tyst konsensus om att flyktingar från krig hellre skall dö än få asyl. Att detta svek skall läggas till raden av alla dåd och svikna löften som är Europa.
Om det fanns några som helst ambitioner att leva upp till sin självbild som demokratins bastion så skulle förstås flyktingarna fördelas mellan Europas länder och få möjlighet att bygga upp sina liv på nytt. Det gäller också alla de flyktingar som Sverige tvingar att spendera sina ungdomsår i limbo, som straff för att de fötts på fel plats och tagit löftena om ett bättre liv på allvar.
Det är hög tid att minnas att flyktingkrisen var en kris för flyktingarna, inte för Sverige. Hade Europa fördelat ”volymerna” hade de inte varit mycket att tala om. Men projektet är redan sjösatt och Europas toppolitiker litar nu på auktoritär högerpopulism för att rädda nyliberalismen.
Den organiserade kriminaliteten i Sverige har ju som bekant väldigt lite med asylflyktingarna som kom 2015 att göra – men den har ALLT med nyliberalism att göra. Det är ett systematiskt och långsiktigt politiskt projekt vi upplever där samhällets olika underklasser offras för att göra eliterna ännu rikare. Och när effekterna börjar märkas på allvar så pekar man bara på dem som kom sist. Syndabockar för vårdkaoset, syndabockar för vårdköerna, för bostadsbristen och för skjutningarna.
Det har visats många gånger, både på pappret och i praktiken; som samhälle tjänar vi, både själsligt och ekonomiskt, på att investera i människor. På det viset är flyktingfrågan havande med den bredare frågan, inte bara om medmänsklighet utan om vad vi som samhälle skall ha människor till. Om vi gemensamt investerade i de senast anlända, då skulle vi snabbt se att det lönade sig att investera i alla, att rusta upp och bygga ut och ställa om. Det är inte samhället som inte har råd, det är nyliberalismen.
När Moderaterna säger ”skydda gränsen” så är det inte bara flyktingarna som skall hållas utanför, det är också alla andra som skall hålla inlåsta. Inlåsta i en ordning där allt fler av oss blir överflödiga. Europa är inte bara ett fort. Det håller också på att bli ett fängelse.