Ledaren # 11 2020
▶ Mobilisering som motkraft till det reaktionära
▶ Gräsrotsfeminism bär på universell frigörelse
▶ Kan länka samman de stora kamperna
På de breddgrader den här tidningen ges ut är det svårt att se samtiden som något annat än djupt reaktionär. Det mainstreampolitiska samtalet domineras av frågor som huruvida vi skall stänga gränserna och låta flyktingar dö i tysthet, eller om vi skall skryta om det. Samma höger som med arroganta fnysningar ifrågasätter varje larmrapport om klimatförändringar slår nu på undergångstrumman över coronavirusets spridning. Och det verkar fungera väl. Alla undergångsscenarion utom det faktiskt pågående får fäste i vår samtid. Med utbredd misstro och apati, eller nationalistisk hysteri, som främsta politiska effekt. I USA tycks den demokratiska partiapparaten nu slutligen lyckas med uppgiften att kasta fram en etablissemangskandidat som Trump kan sopa mattan med i presidentvalet. I varje ödesfråga, vare sig det är klimatet, den internationella solidariteten eller den breda klasskampen, pågår ständiga reträtter.
Den dystra bilden missar dock en väsentlig dimension och det är att vi samtidigt ser några av de största mobiliseringarna som någonsin skett i historien.
I Santiago demonstrerade över en miljon kvinnor den åttonde mars. När manifestet ”Feminism för de 99 procenten” kom ut förra året kunde det ur en svensk politisk kontext läsas som en förhoppning och en potential. Möjligheten för en bred, folklig, stridbar feminism som länkade samman antikapitalism och globala rättvisefrågor – och samtidigt lyckades skaka av sig den liberala individualistiska bolagsstyrelsefeminismen. Just nu ser det snarare ut som en ”feminism för det södra halvklotet” för faktum är att det är i det globala syd, med tonvikt på den spansktalande världen, som #Metoo har blivit ett #Wetoo. Där offer och anhöriga för övergrepp och kvinnohat inte endast slåss för sin egen upprättelse utan lyfter sina erfarenheter till en kollektiv nivå i masskala.
Det är inte läge att leta syndabockar till varför rörelsen just nu inte riktigt tycks nå det globala Nord.
Om det är liberalfeminismens dominans, mediernas jakt efter sensation, eller andra underliggande och mer svårlästa faktorer som gör att den feministiska kampen spelar en mer undanskymd roll på norra halvklotet. Förvisso har vi även i länder som Irland och Polen nyligen sett massiva protester kring abortfrågan, vilket pekar på att potentialen till plötslig feministisk mobilisering finns även där den just nu inte syns. Möjligen är det den tillspetsade politiska situationen som ligger bakom massfenomenen vi ser. I Sverige går det att ta kampen genom institutionerna. Normkritik kan arbetas in i offentliga styrdokument, våldtäktsoffer får i (långsamt) tilltagande grad upprättelse genom rättssystemet. Små gradvisa vinster gör det lätt att missa hur Sverige, genom exempelvis handel med några av jordens värsta patriarkala diktaturer, på den stora arenan är allt annat än en ”feministisk stormakt”.
Det är i de gräsrotsfeministiska mobiliseringarna vi idag ser en praktisk politisk länk mellan de stora ödesfrågorna; där social rättvisa organiskt länkas till klimatfrågor, klassfrågor och internationell solidaritet. Det är i den gräsrotsfeministiska kampen vi just nu ser de starkaste krafterna för flyktingsolidaritet och mot den pågående avdemokratiseringen av stater världen över. Inte för att kvinnor eller feminister är godare utan för att frigörelse är universell. Den blir till allas kamp.
