KOMMENTAR
Det var alldeles nödvändigt att stoppa privatiseringen av Arbetsförmedlingen. Men ska Vänsterpartiets långsiktiga strategi vara att genom överenskommelser med den revanschsugna högern rädda det som kan räddas av välfärden?
I ett läge av en starkt underfinansierad välfärd, ska vi föra fram ett program för massiva omfördelande investeringar eller låta oss bli upptagna av parlamentariska finter för att få till i grunden otillräckliga reformer? Det behöver kanske inte vara en motsättning, men hittills ser vi framförallt parlamentariskt spel och inte kamp för radikala reformer. Vänsterpartiet har ännu inte fört fram en radikal Grön ny deal.
Det kvarstår att se om partistyrelsen kommer ställa sig bakom motionen Totalrenovera Sverige eller återigen yrka på avslag inför kongressen.
Arbetet med att stärka det utomparlamentariska arbetet kvarstår. Vänsterpartiet borde ha funderat påatt bidra till att starta en gräsrotsbaserad kampanjrörelse likt brittiska Momentum. Det är positivt att Socialistisk Politik som jag själv numer tillhör har släppts in i Vänsterpartiets gemenskap. Liksom att man vågar kritisera Socialdemokraterna mer. Men sen då? Ska Vänsterpartiet försöka pressa in sig i underlaget för januaripartierna eller föra fram ett engagerande program för de många som kan vrida samtalet vänsterut och på sikt bygga rödgrön majoritet? Det är frågor som återstår att besvara. Svar som kongressen och den nya partiledningen kommer att ge.
Jag menar att vi måste vara mer ihärdiga i att föra fram våra egna visioner. Lockelsen i att använda parlamentariska finter för att få till en liten akut satsning här och där finns där. Men vi behöver is i magen och förstå att vi arbetar för en större förändring som kommer möjliggöras på sikt. Tiden fram till valet 2022 borde vi använda till att samla människor bakom ett hoppfullt och radikalt annorlunda program för de många. Inspireras av rörelsen kring Bernie Sanders kampanj och andra som kämpar outhärdligt för radikal förändring.
Arash Gelichkan
