En transatlantisk påverkansoperation?

Dagens Industris Andreas Cervenka, SVT:s klimatkorrespondent Erika Bjerström och SVT:s korrespondent Carina Bergfeldt är några
av dem som valts ut att bli ”Transatlantic Media Fellows”.
Foto: Rikard Westman/Stora Journalistpriset, Sommar55 / wikimedia cc-by-sa, Andreas Bardell cc-by-sa

OPINION

Hur skulle debatten i Sverige se ut om en tankesmedja, med nära band till ryska FSB och GRU, år efter år bjöd centrala svenska mediepersonligheter på gratisresor till Moskva? Det frågar sig Johan Persson apropå Transatlantic Media Networks resestipendier riktade till Sveriges journalistelit.

I samband med en diskussion kring att SVT:s klimatkorrespondent Erika Bjerström kallat Greta Thunberg vänsterpopulist ställde en twittrare frågan om ställningstagandet mot Thunberg har något att göra med Bjerströms medlemskap i Transatlantic Media Network (TMN) som sponsras av stora oljebolag. Bjerström uppfattade diskussionen kring uttalandet som så hätsk att hon valde att helt lämna twitter.
Innan dess besvarade hon frågan kring TMN med att hon aldrig varit medlem i nätverket, vilket är tekniskt sant. Att vara Transatlantic Media Fellow, vilket Erika Bjerström blev 2015, innebär inte ett medlem­skap i nätverket utan att man blir uttagen till en bjudresa i USA i upp till tre månader på stipendium från programmet. Finansieringen kommer från Wallenbergstiftelserna.
I en film som nätverket själva publicerat beskriver SvD:s utrikesanalytiker Therese Larsson Hultin uttagningen som fellow och rundresan i USA som att ”vinna på journalist­lotto”. Men vad är egentligen nätverket och vilka, förutom familjen Wallenberg, ligger bakom?

TMN startade som ett program inom tankesmedjan Center for Strategic and International Studies (CSIS) och flyttades 2017 över till en annan tanke­smedja, Atlantic Council, när nätverkets koordinator Denise Forsthuber bytte arbetsgivare.
CSIS och Atlantic Council bildades båda i början av 1960-talet. De presenterar sig gärna som oberoende tanke­smedjor som rekryterar experter från hela det politiska spektrat. Respektive organisations hemsida visar upp balanserade, närmast akademiska, analyser av global politik. I verkligheten är båda tätt knutna till USA:s civila och militära underrättelsetjänster.
CSIS grundades av den precis pensionerade flottchefen, amiral Arleigh Burke, och diplomaten David Abshire som hade täta band till underrättelsetjänsten (han var senare rådgivare åt president Reagan i underrättelsefrågor). De huvudsakliga finansiärerna var det amerikanska militärindustriella komplexet.
Det fanns något av en svängdörr mellan CSIS och CIA. När Jimmy Carter försökte städa upp i CIA gick många gamla Kalla kriget-rävar över till CSIS, för att sedan återvända till CIA under Reaganåren. Ray S. Cline, tidigare chef för CIA:s analys­enhet, var öppen med att han såg sitt arbete vid CSIS som en fortsättning på sin tidigare tjänstgöring, bara inte lika hemlig.
Under inbördeskrigen i Nicaragua och Guatemala och inför statskuppen i Chile producerade CSIS rapporter som användes för att underminera vänstern och motivera USA:s intervention. Inför USA:s invasion av Irak var Michael Leeden, tidigare senior researcher vid CSIS, inblandad i att sprida dokument som visade att Saddam Hussein försökt komma över uran från Niger, dokument som fabricerats av italienska militära underrättelsetjänsten SISMI.

Atlantic Council å sin sida bildades av politiker och diplomater knutna till det amerikanska utrikesdepartementet som oroades av att USA och Västeuropa höll på att glida allt för långt ifrån varandra, vilket hotade NATO:s framtid. Syftet var att ge amerikanska och europeiska eliter ett forum att knyta kontakter. Tanke­smedjan har fortsatt att fungera som en sorts inofficiell del av utrikes­departement.
Organisationens styrelse och internationella rådgivare består av diverse koryféer rekryterade från politiken, finanskapitalet och underrättelsetjänster. Finansieringen kommer både från stater och storkapitalet. Största bidragsgivarna är brittiska staten och Facebook. De senare har inlett ett samarbete med Atlantic Councils digitala forensiska laboratorium för att motverka ”falska nyheter” online.
Atlantic Council skriver på sin hemsida att man upprätt­håller nära kontakter med de europeiska journalister som bjudits på studieresor till USA. Listan över tidigare fellows finns även den öppet redovisad på hemsidan. Där hittar vi flera ledande svenska journalister.

Förutom SVT:s klimatkorrespondent Erika Bjerström och SvD:s utrikesanalytiker Therese Larsson Hultin finns bland annat namn som SVT:s Washington-korrespondent Carina Bergfeldt, Konflikts Stephanie Zakrisson, Aftonbladets utrikesreporter Nivette Dawod, DN:s utrikeskommentator Michael Winiarski och DI:s ekonomireporter Andreas Cervenka.
Betyder detta att svenska journalister är korrumperade eller har rekryterats av CIA. Naturligtvis inte. Men vi kan ställa oss frågan hur debatten i Sverige skulle se ut om en tankesmedja, med nära band till FSB och GRU, år efter år bjöd centrala svenska mediepersonligheter på rundresor i Ryssland. Om båda de stora morgontidningarnas utrikes­kommentatorer hade ”nära kontakter” med en sådan tankesmedjas nätverk. Hade vi diskuterat hur det format svensk rapportering? Hade vi använt ord som påverkans­operation?
Som det nu är kommer vi antagligen aldrig ha den diskussionen. Inte minst för att flera av svensk medias grindvakter redan är fellows, eller hoppas ”vinna journalistlotteriet” i framtiden.

Johan Persson

Dela