OPINION
Jonas Sjöstedt har varit decenniets mest godhjärtade partiledare. Den empatin bör också nästa partiordförande ha. Det är ingen hemlighet att många medlemmar också velat se mer skärpa och indignation över orättvisorna. Den senaste tiden har vi sett lite prov på det, det är bra och det verkar finnas bred enighet om att detta ska fortsätta. Vänsterpartiet släppte fram den här regeringen eftersom man såg risken att en SD-stödd högerregering får makten.
Det kan diskuteras om det faktiskt var det enda scenariot efter en röd knapptryckning, men att det var en reellt existerande risk bör erkännas. Men det finns nog ingen i partiet som anser att Vänsterpartiet ska vara en dörrmatta för nyliberal politik som försämrar för de många. Det minsta Vänsterpartiet kan göra är att bromsa högerutvecklingen. Att det inte är tillräckligt är alldeles uppenbart. Men att ge grönt ljus för kaosprivatiseringar, uppluckrat anställningsskydd och höjda hyror är uteslutet. En politik som går emot folkmajoritetens intressen och endast gynnar de rikaste procenten är inte demokratisk och stärker därtill den auktoritära högernationalismen.
Oavsett vem kongressen väljer som partiordförande kommer den nya skarpare linjen fortsätta. Det finns dock två varianter av den strategin. Jonas Sjöstedt pratade så sent som i höstas om att Vänsterpartiet bör växa och bli ett oumbärligt underlag för en blocköverskridande regering. Den mer konfrontativa strategin mot Socialdemokraterna kan också användas som ett sätt att tvinga sig in i ett slags samarbete med januaripartierna. Det är ingen vild gissning att Ulla Andersson, och kanske också Nooshi Dadgostar, skulle se det som en gångbar strategi.
En annan variant av strategin är att Vänsterpartiet genom att bli en röst för de många som är förbannade över orättvisorna ska pressa hela samtalet vänsterut. Resultatet kan bli både att Vänsterpartiet växer starkt men också att Socialdemokraterna pressas att gå vänsterut. Mer väsentligt: Sverigedemokraterna och högerpopulismen kan tappa problemformuleringsföreträdet. När frågor om klass, välfärd och sociala orättvisor hamnar i strålkastarljuset finns chansen att bygga en vänstermajoritet. Förebilden kan vara Podemos, Spaniens nya radikala vänsterparti som nyligen bildade en vänsterregering med det förvisso rätt så decimerade socialdemokratiska PSOE.
Utvecklingen i Danmark ligger delvis också nära till hands. För de krafter inom Vänsterpartiet som vill se ett mer radikalt och aktivistiskt parti skulle det kunna vara en långsiktig strategi. Att fortsätta hamra mot regeringens borgerliga politik tills man växer och vid rätt tajming faktiskt fälla regeringen för att driva en vänsterradikal valkampanj. Just nu pratar många till vänster i partiet om Rossana Dinamarca som en lämplig efterträdare.
De exakta politiska positionerna är svåra att sia om i nuläget. Det är trots allt ett startfält av vänstersocialister som möts, skillnaderna är inte enorma sett utifrån. Ulla Andersson är den tydligaste fanbäraren av Jonas Sjöstedts i grunden pragmatiska arv. Rossana Dinamarca är det troligen inte. Kandidaterna kommer behöva och lär ta chansen att klargöra skillnaderna genom interna utfrågningar och debatter samt eventuella uttalanden i media. Där skulle det också bli tydligt vilken linje de för allmänheten mindre kända eventuella kandidaterna har.
Processen att välja ny partiledare kan bidra till uppmärksamhet kring vänsterpolitik och bli ett tillfälle för ideologiska diskussioner. Ett vänsterparti med en linje som engagerar och ger hopp, därtill med en partiledare av minst samma kaliber som Sjöstedt, har stor potential idag när Socialdemokraterna sviker. Det mer än någonting annat bäddar för en spännande vår för vänstern.
Arash Gelichkan
