Ledaren # 49 2019
▶ COP25 tvingades till Madrid
▶ Illusioner styr rapporteringen
▶ Green New Deal kan bryta dödläget
I sista sekund beslutades att det är i Madrid skall det gå av stapeln, det senaste i raden av FN:s klimatkonferenser, numrerade efter antalet misslyckanden de utgör. Med tanke på hur utvecklingen går i rakt motsatt riktning från varje uppsatt mål så är det kanske mer fruktbart att vända på perspektiven och betrakta COP som 25 framgångar för världens stater att slippa undan några som helst klimatåtaganden. Världens ledare undviker ju inte att ta ansvar. Tvärtom tar de sitt ansvar i förhållande till de krav som marknadsekonomin och kapitalet ställer på dem. Ett ansvar som kommer med allt mer flagranta brott mot de egna befolkningarna och mot varje tanke på ekologisk hållbarhet och fungerande demokrati.
Att mötet fick flyttas från Santiago i det kokande Chile, till Madrid vittnar om de kopplingar som klimatrörelser allt för sällan (åtminstone på våra breddgrader) lyckats dra; mellan social oro, förtryck och de tilltagande klimatförändringarna. Ett möte i Chile skulle organiskt länka samman de pågående sociala protesterna med den mobiliserade klimatrörelsen, och det skulle rikta världens blickar mot en politisk situation som världens ledare och ledande mediehus helst vill undvika att behöva skildra.
Därför är det glädjande att fler och fler ser kopplingarna mellan svikna klimatlöften och brutna sociala kontrakt. Det nätverk som mobiliserade fack och andra folkrörelser till mobiliseringar kring COP25 i Chile kunde bygga en bro över Atlanten och samla stöd i den spanska sociala myllan. I det upprop som nu antagits under parollen ”For a Social Summit” och som i skrivande stund har undertecknats av hundratals organisationer, främst Latinamerikanska och Sydeuropeiska, görs tydliga kopplingar mellan det politiskt förtrycket, den ekonomiska ordningen och kapitalismens hot mot planeten och mot våra möjligheter att överleva som civilisation. Mellan korruptionen vi ser breda ut sig och klimatåtagandena som ständigt skjuts på framtiden (Uttalandet kan hittas på www.cumbresocialclima.net/llamamiento/).
Det är troligen flera faktorer än de geografiska som spelar in i att det är just den spansktalande världen som dominerar bland undertecknarna. Det är ju ofta i just spansktalande länder som den kombinerade kraften av klimatkatastrofer och brutal nyliberalism slår som allra hårdast, samtidigt som det finns organiserade folkrörelser som slår tillbaka.På svenska breddgrader är klimatfrågan fortfarande märkligt renons på sociala dimensioner. När SVT:s utrikeskorrespondent Erika Bjerström skriver om toppmötet beskriver hon den föreslagna aktionsplanen för att stötta kvinnor mot klimathotet som ett ”särintresse” som ”börjat kidnappa förhandlingarna” (SVT Nyheter 2/12). Hon förnekar förvisso inte att just kvinnor är bland de som drabbas allra hårdast av klimatkatastroferna, men menar att det skjuter viktiga beslut på framtiden, eftersom reaktionära regimer som Saudiarabiens och Brasiliens sätter sig på tvären. Som om de annars skulle ha varit beredda till åtaganden!
I samma text beskriver Bjerström hur det aldrig någonsin har funnits en så stor diskrepans mellan vad forskarna säger och den politiska dagordningen, men ändå lever tilltron kvar till just vad dessa ledare är villiga att uträtta. Som om det fanns en kompromissväg som alla världens teknokrater, nyliberaler och högerpopulister bara väntar med att träda in på. Denna avgrund mellan de politiska illusionerna och den politiska verkligheten är vad som gör att det finns en stor progressiv potential i de ”Green New Deal”-program som lanseras av exempelvis Sanders och Corbyns kampanjer. En Green New Deal må vara för lite och för sent i förhållande till de utmaningar vi är på god väg att misslyckas med att möta, men om de blir verklighet så förskjuter de synen på vad som kan göras och hur. De visar att politiken med ett folkligt mandat och vilja att mobilisera kan ändra samhällets sammansättning och ekonomins mekanismer. Då kan vi plötsligt finna oss själva i en situation där det går att lyfta fram alla de radikala åtgärder som vi vet måste göras men som idag knappast går att antyda utan att bli avskriven som revolutionär tok eller idealistisk miljömupp.