Ledaren # 50 2019
▶Högerpopulism inte bara revansch
▶Bottnar i den politiska verkligheten
▶Lyfter konfliktdimensionen i politiken
Det är något märkligt med vår tids högerpopulism. Alltid kläs den i förklaringar som berättar om folkets finger mot etablissemanget, globaliseringens förlorare som gör sin röst hörd. Ändå är det ledarfigurer som kommer rätt ur samma etablissemang som skall förkroppsliga detta ”fuck you” – och de gör det oftast på de mest nyliberala ekonomiska program som går att hitta. När du läser detta så är det fullt möjligt att Boris Johnson, en man som i alla bemärkelser utom möjligen valet av frisyr förkroppsligar eliten, blivit vald som ”folkets man” mot ”maktens Bryssel”.
Är högerpopulismen verkligen de hopplösas revansch mot samhället? Nej, sett som en enkel revolt går det inte att förstå det populistiska fenomenet. Snarare blir det begripligt om vi betraktar det som en fantasi om att återvinna det förlorade samhällskontraktet. En fantasi som får politisk slagkraft därför att den bottnar i en verklig känsla. Känslan av att utvecklingen rinner en ur händerna, att det inte går att få ihop ekvationen, vare sig på ett individuellt eller ett samhälleligt plan. Hela tiden erfar vi hur våra liv kringskärs. Arbetstiden äter sig in fritiden. Ständigt är vi på standby och ändå har samhället inte råd med vare sig bostäder, social trygghet eller välfungerande skolor. Barnen får sämre levnadsstandard än sina föräldrar. Mattan rycks undan våra fötter. I England kunde Brexit säljas in med sin enkla slogan, ”Take Back Control”. Utan EU är folket herrar igen. Det är den ideologiska konstruktionen, så lockande att till och med många vänstermänniskor går på den. Då kan Boris Johnson ge tillbaka den stulna välfärden och de försvunna jobben. Då kommer fyrtio år av förnedring att rullas tillbaka. Då får Vi Kontroll Igen.
Fantasin som Sverigedemokraterna erbjuder är inte egentligen (ett efterkonstruerat) femtiotal utan att det finns en ekvation där man kan få samhället som det är nu– minus immigration. En fantasi om att DÅ skulle vi få tillbaka kontrollen över utvecklingen. Det är förstås ingen rationellt grundad politisk vision. Tvärtom leder det till en ständigt stegrande aggression mot de grupper som pekas ut som minuset i ekvationen. Allt hade ju varit så enkelt, om bara inte … Det är ingen slump att de senaste årens rasistiska uppsving i England också inneburit ett ökat våld mot funktionshindrade. Minuset i den högerpopulistiska ekvationen måste ju finnas kvar för att skyla över det faktumet att politiken är byggd på fortsatt nyliberal utplundring av samhället, men minuset rymmer så många; feministen, transpersonen, muslimen eller juden.
De mainstreampolitiska svaren på den utmaning som högerpopulismen utgör har hittills varit två. När SD först kom in i riksdagen var en slogan från uppskakade antirasister att ”vi är de 83 procenten”. Som en reaktion på det oerhörda som skedde var det kanske en naturlig impuls att tänka så, men politiskt är det en återvändsgränd. För då träder vi in i den roll som högerpopulisterna gett oss att spela. Det andra svaret hörs numera från såväl många socialdemokrater som från M och KD – och det bygger på att bara bekräfta den högerpopulistiska opinionen. Att säga att eftersom deras grundkänsla är verklig så måste också deras analys vara det.
Vad populismen visar är att det finns en konfliktdimension i kärnan av politiken. Högerpopulismens fantasi är att den konflikten försvinner genom att stänga gränser eller stänga ute samhällsgrupper. Vänstern måste istället konstatera att konfliktperspektivet har intagit en fast plats på den politiska scenen. Idén om att det finns ett grundläggande samförstånd och en politisk jämvikt i samhället är politiskt slut, den hålls numera vid liv med konstgjord andning. I grunden är det goda nyheter för en systemkritisk vänster. Det finns nämligen andra spöken än samförståndsandans att väcka till liv.
