”Gräsrotsarbetet inom vänstern måste breddas”

Många lekte nog med tanken att Labour faktiskt skulle kunna vinna det brittiska valet. Men så blev det inte. Vad gick fel? Det frågar sig Rut Elliot Blomqvist som sitter I Socialistisk Politiks styrelse.

OPINION

I den brittiska eftervalsdebatten har flera debattörer hävdat att den brittiska arbetarklassen kanske inte svängt lika långt åt vänster som Labour. Många skyller på Labours hållning i frågan om Brexit: att förhandla fram ett nytt Brexitavtal och sedan ställa detta mot ”remain” i en ny folkomröstning. Detta är troligtvis två faktorer, men att enbart påpeka att dessa faktorer kan ha spelat in är ingen ordentlig analys. Det förklarar inte varför arbetarklassen är så splittrad som den är och varför vissa delar av den inte ser en röst på Labour som en lösning på ojämlikhet och utsatthet. Det förklarar inte heller varför valet blev ett Brexitval trots att det under kampanjen kom fram att Tories planerar att privatisera NHS, National Health Service – en utförsäljning som inte ens Thatcher lyckades få folket att acceptera.
Det finns en annan aspekt som jag tror är långt viktigare att ta fasta på och lära av för all vänsterorganisering som funderar över att mobilisera i parlamentariska val, och som sammanfattas bra av Bue Rübner Hansen, en kamrat som är aktiv i Labour.

Han menar att den tilltro som Labours kampanjarbetare haft till det självklara i att arbetarklassen (i vid bemärkelse, inte enbart industriproletariatet) kommer att rösta på Labour är sprungen ur egna erfarenheter av solidaritet, gemenskap och egenmakt när människor gör saker tillsammans. Kampanjarbetares erfarenheter gör att de tror på samhällsförändring.
Men folket de möttte i dörrknackningskampanjerna har inte samma materiella erfarenhet av organisering. För dem låter Labours projekt verklighetsfrånvänt. Slogans som ’get Brexit done’ och ’ta tillbaka kontrollen’ reflekterar de människornas erfarenheter av tillvaro i baklås och brist på kontroll. Och att lägga ansvaret för att ta tillbaka kontrollen på en stark ledare är logiskt utifrån människors dagliga upplevelse av såväl chefers som socialtjänstens halv-despotiska makt. Men det finns samtidigt många som har sådana erfarenheter utan att rösta på Tories: den tredjedel av väljarna som inte röstar. Den gruppen lär innehålla många som vill ha radikal förändring men som inte tror att någon politiker kommer att kunna genomföra den.

Alltså måste gräsrotsarbetet inom vänstern breddas. För att fler ska dela erfarenheten av solidaritet och tro på samhällsförändring måste vi bygga gemenskap och makt där vi lever och arbetar – i bostadsområden, på arbetsplatser, på småorter, i aktivism och miljökamp, och så vidare. Det är bara då vi kan göra vänsterpolitik till ett verkligt alternativ. I det har SP sin viktigaste uppgift kopplat till dagens mobilisering i den parlamentariska vänstern: vi måste bygga relationen mellan rörelser och deras parlamentariska gren, för utan det har vänstern ingen chans oavsett hur bra politik vi har.
Utan sociala rörelsers makt tycks våra idéer om förändring vara verklighetsfrånvända och naiva. Och dessutom är vi alltid i underläge om vi försöker debattera oss till en position i det parlamentariska systemet, för det offentliga samtalet domineras av borgerliga perspektiv så länge vi lever i en borgerlig demokrati där kapitalintressen köper sig ett utrymme som vi aldrig kan matcha. De kommer låta högre och ligga ett steg före i medie­strategin i det spel som är riggat för dem. Men det spelar ingen roll hur mycket de pratar, om våra folkrörelser erövrar makt …
Dessutom bör det noteras att det inte ser så mörkt ut för vänstern i Storbritannien som borgerlig media hävdar. Labour hade fått majoritet i underhuset om de mellan 18 och 34 år hade fått bestämma. Partiets resultat är bara rekorddåligt sett till antalet stolar i underhuset, inte procent av rösterna (Storbritannien har inte proportionell mandatfördelning vilket missgynnat Labour). Och Labour går bättre än de många europeiska socialdemokratiska partier som gått åt höger och anammat rasism.

Slutsatsen? Motstånd mot både kapitalism och nyfascistisk nationalism stavas gemenskap, solidaritet och rörelsemakt.

Rut Elliot Blomqvist

 

Dela