Montage. Foto: Johan Alp, Holger Ellgaard cc-by-sa
▶ Nya Karolinska sjukhuset är bara toppen av ett isberg av skandaler
▶ Privata företags vinster i välfärden är grunden till ekonomikrisen
▶ Nyliberalismen och marknadstänkandet måste ut ur vården
OPINION
Sexhundra personer vid Karolinska sjukhuset i Stockholmsregionen varslas. 1,6 miljarder skärs ned när 250 läkare och 350 undersköterskor försvinner. Redan i våras varslades 550 personer inom administrationen och anställningsstopp infördes. Nedskärningarnas försvarare pekar ut en rad falska syndabockar: den överflödiga vårdpersonalen. Politikerna hävdar att sjukhusen inte anpassat personalstyrkan till den ”avsmalnade” vården när öppenvård och enklare slutenvård flyttat ut.
Men det är inte för mycket personal. De anställda inom Kommunals avtalsområde arbetade mellan januari och augusti i år övertid motsvarande 520 årsanställda. Sjukhuset hotas av vite på grund av allt för hög arbetsbelastning för bland andra läkarna. Det är inte sant att vården avlastats. Den högspecialiserade vården innebär en högre arbetsbelastning per patient. Det är inte heller sant att primärvården stärkts. ”Satsningarna” är mindre än kostnads- och löneutveckling.
Det är tacksamt att se problemet som koncentrerat till Nya Karolinska Sjukhuset, som knappt fungerat problemfritt en enda dag sedan det invigdes. Men andra Stockholmssjukhus hotas också av nedskärningar. Vården i Stockholmsregionen fördyras kraftigt av den hårdhänta privatiseringspolitik som förts sedan 2006. Det senaste inslaget är införandet av privata vårdval inom 39 olika specialiteter. 153 barnläkare påpekar i en debattartikel i Dagens Nyheter (8/11) att det innebär att sedan offentliga barnmottagningar lagts ned kommer alla besparingar att läggas på heldygnsvården och de svårast sjuka barnen. De privata mottagningarna drabbas inte eftersom de har skrivna avtal med regionen.
18 av 21 regioner har underskott i sjukvården i år. Fler nedskärningar är att vänta. Politiker förklarar det med den åldrande befolkningen och med att ny, dyr teknik gör det möjligt att behandla fler sjukdomar.
Men det är ju att vända upp och ned på problemet. Ytterst blir frågan: vad har vi hälso- och sjukvården till? Ska samhället ge den befolkning vi har – oavsett ålder, kön, ursprung, ekonomi – en god vård på jämlika villkor? Ska ett rikt samhälle se det som ett framsteg att fler botas från cancer eller att hjärtinfarktfrekvensen gått ned? Eller ska samhället fortsätta att göda privata vårdföretagare och konsultfirmor och inrätta hela vården efter ekonomiska drivkrafter som ökar kostnader och korruption men inte utgår från patientens behov?
Nyliberalismen måste utrotas ur vården. Som enskild är det lätt att känna maktlöshet inför en sådan utmaning. Men all förändring börjar med vägran här och nu att acceptera det oacceptabla.
Facken som protesterat mot nedskärningen måste gå vidare och agera. En bred allmänhet måste mobiliseras till stöd för vården. I veckan ordnades en demonstration utanför regionfullmäktige när nedskärningarna diskuterades. Det är bara början. Namninsamlingar, lokala möten, samlingar över fackgränser på sjukhusen behövs. Det fordras solidaritet från andra i sjukvården som ser det gemensamma hotet och från alla oss som behöver vården. Det duger inte att misstänkliggöra undersköterskorna på Karolinska eller de äldre som behöver vård.
Politiker måste utmanas att stödja protesterna. Socialdemokraterna i Stockholm har kritiserat nedskärningarna, men samtidigt klargjort att de inte är emot privat vård. Kravet att stoppa vinst i välfärden som begravdes i januariavtalet måste drivas igen. Endast så kan en vision om en annan vård tydliggöras. Och det är vi som måste göra det. De 153 barnläkarnas debattinlägg innehåller den radikala slutsatsen: ”Vården bör utformas och skötas av de som arbetar i den.” Lägg till ”i nära samarbete med alla som använder vården”, så blir det en kraftfull uppmaning till gemensam handling.
Maria Sundvall
Överläkare i psykiatri
