”Trump hugger den kurdiska nationella rörelsen i ryggen”

Gilbert Achcar. Foto: Emma Lundström

Från ett verkligt anti-imperialistiskt perspektiv ska alla imperialistiska trupper dras tillbaka från Syrien, både de israeliska trupper som sedan 1967 ockuperar Golanhöjderna i Syrien, de iranska trupper som nyligen placerats ut, och de ryska, amerikanska och turkiska trupperna, för att bara nämna några. Men ett ensidigt amerikanskt tillbakadragande tillsammans med inbjudan till Turkiet att ta över, för att på så sätt ge det fria händer att krossa den kurdiska rörelsen, är inte på något sätt progressivt. Det skriver Sverige-aktuella Gilbert Achcar.

KOMMENTAR

I ännu ett skamlöst exempel på sin nyckfulla natur, politiska oansvarighet och likgiltighet för människor, förkunnade USA:s president Donald J Trump plötsligt den 6 oktober, efter ett telefonsamtal med Turkiets president Recep T Erdoğan, att han hade beordrat ett tillbakadragande av de amerikanska trupper som är stationerade i nordöstra Syrien (totalt nästan ettusen soldater). Dessa trupper har funnits där som stöd till de Syriska demokratiska styrkorna (SDF), en multietnisk koalition under ledning av de kurdiska trupperna i Folkets försvarsenheter (YPG) under kampen mot den så kallade Islamska staten (IS, även känd som ISIS).
De syriska kurderna och deras allierade har betalat ett högt pris för denna kamp, och har ådragit sig mer än 10.000 dödsoffer. De bidrog till att tygla och slå tillbaka IS på syriskt område. De är också tveklöst de mest progressiva, om inte de enda progressiva, av alla väpnade styrkor som är aktiva på syriskt territorium, i synnerhet vad gäller kvinnans ställning och roll. Och ändå har den turkiska regeringen konsekvent betecknat dem som ”terrorister”, på grund av deras nära relationer till Kurdistans arbetarparti (PKK), den viktigaste kraft som är aktiv i det av Turkiet dominerade kurdiska territoriet.

Den turkiska regeringen är känd för att ha blundat för Islamiska statens bildande i Syrien (den misstänks till och med för att ha underlättat uppbyggnaden), och ser den kurdiska nationella rörelsen som det främsta hotet. 2016 invaderade den en del av norra Syrien (Afrin) för att bryta YPG:s kontroll över det området, och den ockuperar det fortfarande. Den har ända sedan dess hotat att invadera nordöstra Syrien (västra Kurdistan, även känt som Rojava), och har bara avskräckts från det tack vare närvaron av amerikanska trupper jämte SDF.
Telefonsamtalet den 6 oktober mellan den amerikanska och turkiska presidenten är inte den första gången Erdoğan har försökt pressa Trump att dra tillbaka de amerikanska trupperna och på så sätt öppna vägen för turkiska trupper att invadera resten av det kurdiska territoriet i Syrien, och inte heller första gången Trump tillkännager att han har beslutat sig för att göra Erdoğan till viljes. Förra gången var för ett år sedan, vilket ledde till att förre försvarsministern, Jim Mattis, avgick. Det återspeglar den amerikanska militärens motvilja mot att genomföra något som helt uppenbart är ett ”hugg i ryggen” på sina allierade (det var så SDF:s talesperson beskrev det på ett träffande sätt) och Pentagons berättigade farhågor för att ett turkiskt anfall kan ge IS nytt liv, och skapa ett kaos som Iran kommer att försöka utnyttja för att fullborda sin kontroll över det enorma område som sträcker sig från Irans eget territorium via Irak till kustområdena i Syrien och Libanon.

Ansatt av till och med sina republikanska anhängare, backade Trump i slutet av förra året. Men den här gången fullföljde han sitt löfte till Erdoğan, och svarade sina kritiker, som beskyller honom för att förråda värdefulla allierade under kampen mot IS, genom att hävda att han i sin självpåtagna ”stora och oöverträffade vishet” skulle ”utplåna” Turkiets ekonomi om de turkiska trupperna överskred några vaga, odefinierade gränser under sin invasion av nordöstra Syrien.
Det kan inte råda någon som helst tvekan om Donald Trumps motiv. Den amerikanska presidenten är inte pacifist eller mot att hans land genomför militära äventyr utomlands. Han är en ståndaktig anhängare av det blodiga krig som förs i Jemen av en koalition som leds av hans mordiske vän, den saudiske kronprinsen. Och han uttryckte stor beundran för den amerikanska militärbasen i Irak som han besökte i december förra året, och förklarade hur viktig den är för USA.
För en man som under sin förra presidentkampanj förkunnade att USA skulle ta kontroll över Iraks oljefält och exploatera dem till sin egen fördel, är anledningen helt uppenbar: Trump anser att USA:s militär bara ska engagera sig i territorier där det finns klara ekonomiska intressen för hans land (och för hans egna intressen kan man tillägga, i vetskap om att han är den president i USA:s historia som har gått längst i att blanda ihop privata affärer med offentliga angelägenheter). Enligt Trumps uppfattning är Irak, det saudiska kungadömet och andra oljemonarkier vid Persiska viken utmärkta ställen att placera ut USA:s militär på, till skillnad från fattiga länder som Afghanistan och Syrien.
I ett verkligt anti-imperialistiskt perspektiv, som grundar sig på folkets rätt till självbestämmande, ska alla imperialistiska och rovgiriga trupper dras tillbaka från Syrien, både de israeliska trupper som sedan 1967 ockuperar Golanhöjderna i Syrien, eller de iranska trupper som nyligen placerats ut och deras regionala ombud, eller de ryska, amerikanska och turkiska trupperna, för att bara nämna några av huvudpersonerna. Ett ensidigt amerikanskt tillbakadragande tillsammans med inbjudan till Turkiet att ta över, för att på så sätt ge det fria händer att krossa den kurdiska nationella rörelsen, är inte på något sätt progressivt eller pacifistiskt: tvärtom.

De två främsta progressiva kandidaterna till nästa års presidentval har förstått vad som står på spel och reagerade den 7 oktober på liknande sätt på Donald Trumps tillkännagivande.
Senator Bernie Sanders twittrade: ”Jag har sedan länge ansett att USA på ett ansvarsfullt sätt måste avsluta våra militära ingripanden i Mellanöstern. Men Trumps plötsliga tillkännagivande att dra tillbaka trupperna från norra Syrien och stödja Turkiets anfall är helt oansvarigt. Det kommer troligen att leda till mer lidande och instabilitet.”
Senator Elizabeth Warren twittrade: ”Jag är för att dra tillbaka våra trupper från Syrien. Men president Trumps obetänksamma och oplanerade tillbakadragande undergräver våra partners och vår egen säkerhet. Vi behöver en strategi för att få slut på denna konflikt, inte en president som man kan få att svänga med ett telefonsamtal.”
Den blodtörstiga turkiska invasionen av nordöstra Syrien måste upphöra. Den turkiska regeringens allierade i NATO delar ansvaret för detta angrepp. De måste upphöra med sitt militära stöd till Ankara, införa ekonomiska sanktioner mot den turkiska regeringen tills den drar tillbaka sina trupper från Syrien, och förse den kurdiska rörelsen med de vapen den behöver för att bekämpa Turkiets invasion av sitt territorium.

Gilbert Achcar

Tidigare publicerad i
International Viewpoint
Översättning: Göran Källqvist

Dela