Foto: Riksbanken
▶ Lönerna ökade långsammare än produktiviteten
▶ Ett fenomen som ekonomer har svårt att förstå
▶ Förklaringen är helt enkelt klasskampen
KOMMENTAR
I onsdags publicerade den statliga myndigheten Konjunkturinstitutet (KI) sin årliga rapport om löneutvecklingen i Sverige. Budskapet kunde varit hämtat från de olika arbetsgivarorganisationernas propagandaavdelningar: lågkonjunkturen kommer och lönerna behöver hållas nere för att rädda jobben. ”Genom återhållsamma löneökningar kan parterna bidra till att hålla nere arbetslösheten”, som det sammanfattas i inledningen. Ett annat beställningsjobb från Svenskt Näringsliv är rapportens förslag om att införa lägre lägstalöner i avtalen, alltså att sänka lönegolvet, något som drabbar alla, i första hand dem som tjänar minst och har de mest osäkra jobben.
I fjolårets rapport konstaterade KI att lönerna ökat långsammare än produktiviteten, det vill säga att de som arbetar fått en allt mindre del av det de producerar. Trots snart tio år av högkonjunktur med högt utnyttjande av produktionskapaciteten och minskad arbetslöshet har lönerna inte följt med. Med komplicerade formler och diagram försökte KI förklara denna märkliga utveckling som går på tvärs mot de borgerliga ekonomernas teorier om hur marknaden borde fungera.
Nu är det inte något som bara har hänt i Sverige utan det är ett globalt fenomen.
En rapport från i fjol av en av världens största banker, USA-baserade JPMorgan Chase, var lika förbryllad: ”Arbetslösheten är på den lägsta nivån sedan slutet av 1960-talet men arbetare har inte fått de löneökningar som förr följde av ekonomisk tillväxt.” Minskar tillgången på arbetskraft borde priset – lönen – öka, men det gör den alltså inte.
Och det handlar inte bara om förhållandet mellan vinster och löner. En ny rapport från tankesmedjan CEPR i Washington visar att produktivitet och arbetares löner gått skarpt isär i USA sedan 1979. Den främsta orsaken är att de med de allra högsta lönerna har fått i stort sett hela resultatet av den ökade produktiviteten. Även i Sverige har ojämlikheten ökat kraftigt under samma period om än från en lägre nivå. Sådana aspekter saknas naturligtvis hos Konjunkturinstitutets rapport.
Anledningen till ekonomernas bekymmer med att förstå denna utveckling är att den inte ryms i deras komplicerade formler. Förklaringen är helt enkelt klasskampen. De styrande har i decennier, och i lågkonjunktur efter lågkonjunktur, pressat tillbaka de arbetande så mycket, materiellt och ideologiskt, att de inte förmått utnyttja den långa högkonjunktur som nu håller på att ta slut till att flytta fram sina positioner, vare sig när det gäller löner eller andra arbetsvillkor och rättigheter.
Internationellt har arbetarklassen försvagats ända sedan början av 80-talet och den fackliga organisationsgraden har gått ner i stora delar av världen. I USA är idag bara var tionde anställd med i en fackförening, en halvering sedan 80-talet och i den privata sektorn är organisationsgraden nere på sex procent. Även de svenska fackföreningarna – med en internationellt sett extrem hög täckning – har backat. LO har tappat över en halv miljon medlemmar sedan sekelskiftet och idag är bara 59 procent inom LO-yrken fackligt organiserade medan TCO ligger på 72 procent. På hela arbetsmarknaden har organisationsgraden sjunkit från 77 procent 2006 till 67 procent 2018. Bakom detta ligger bland annat de allt fler tillfälliga jobben och bemanningsföretagen. I många länder har de fackliga organisationerna inte heller gjort motstånd utan tvärtom aktivt bidragit till att hålla nere löner och försämra arbetsvillkor, något som knappast bidragit till ett ökat fackligt engagemang. Det svenska Industriavtalet med sitt ”märke” har till exempel varit ett viktigt sätt att hålla tillbaka löneökningarna på hela arbetsmarknaden och öka ojämlikheten mellan olika grupper. En förklaring till de tidigare låga löneökningarna som KI ger i årets rapport är också att det varit en svag löneutveckling i ”Sveriges konkurrentländer”, det vill säga att de svenska facken deltar i den kapplöpning mot botten som pågått över hela världen. För att skydda ”de egna” företagens konkurrenskraft har fackföreningar jorden runt hållit tillbaka sina lönekrav. Tanken är att detta ska rädda de egna jobben på bekostnad av jobb i andra länder och företag, något som naturligtvis bara lett till högre vinster och större ojämlikhet.
Löne-nedpressningspolitiken har rentav segrat ihjäl sig. De låga löneavtalen har bidragit till att det inflationsmål som en gång sattes för att hålla tillbaka lönelyften nu spricker ”underifrån”, alltså att inflationen är lägre än de två procent Riksbanken önskar, med minusränta och hot om deflation som följd. Ändå är det receptet KI ger i sin rapport fortsatta låga löneavtal för att bibehålla de höga vinsterna, något de utan att reflektera ser som garant för investeringar och jobb. Det finns inga resonemang om vad som är bäst för samhället; att löneökningar för de breda grupperna ger större skatteintäkter och större möjligheter för den gemensamma välfärden medan ytterligare vinster ökar kapitalets makt och göder spekulationsekonomin. Det ligger liksom inte i deras uppdrag …
För den som inte är helt uppslukad i den borgerliga ekonomins värld, där kompasserna tycks snurra runt allt mer hjälplöst, står det också en märklig doft av problemfritt 60-tal om KI:s rapport. För bland alla beräkningar av inflation, BNP och produktivitet finns naturligtvis inte ett ord om produktionens innehåll eller konsekvenser för samhälle och miljö. Trots att jorden accelererar in i en klimatkatastrof fortsätter ekonomernas kurvor bekymmerslöst att peka uppåt utan att ens reflektera över vad det betyder för planetens överlevnad eller ens de blygsamma klimatmål som politiken satt upp.
Lars Henriksson