I veckan tillkännagavs årets pristagare av Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne, alltså priset som brukar kallas för ”Nobelpriset i ekonomi” för att verka mer vetenskapligt.
Priset tilldelas ekonomerna Abhijit Banerjee, Esther Duflo och Michael Kremer. Gemensamt för dem alla är att de ignorerar kolonialismens och storkapitalets roll i fattigdomen i världen. Alla tre använder sig av (post)koloniala begrepp för att lära ”utvecklingsländer” att komma ur sin fattigdom. Som bekant används begreppet ”utvecklingsland” av de som tror på en hierarkisk världsordning som helt neutralt och utan inbördes relationer består av utvecklade länder och icke-utvecklade länder. Utvecklingen diskuteras oftast i västcentriska termer där ”vi” ska hjälpa ”de andra” att ”lära sig av oss”.
Krig, konflikter, politisk instabilitet, miljöförstöringar, ekonomiska sanktioner och andra problem som har skapats sedan kolonialtider och som fortsätter i den postkoloniala världen ignoreras eller ges alldeles för lite utrymme i dessa ”världsledande analyser”. Fattigdomen blir ett resultat av ”the culture of poverty” som innebär att fattiga bär ansvaret för sin egen fattigdom.
Två av pristagarna, Abhijit Banerjee and Esther Duflo skriver i sin gemensamma bok, Poor Economics: A Radical Rethinking of the Way to Fight Global Poverty följande:
”The poor seem to be trapped by the same kinds of problems that afflict the rest of us – lack of information, weak beliefs and procrastination among them’’ (s. 68).
De svarar dock inte på den enkla frågan: om de fattiga drabbas av samma problem som ”the rest of us”: varför är inte ”vi” som lever i välstånd i västländer, som genom krig, ekonomiska medel och andra förtryckande mekanismer har dränerat dessa länder på rikedomar, lika fattiga som ”dom”?
Den andra pristagaren, Kremer är inte mycket bättre. Han använder sig i alla sina publikationer av samma postkoloniala ”development discourse”; nämligen att dela världen i icke-utvecklade och utvecklade länder som om dessa kategoriseringar inte har någon historia.
Han studerar bland annat effekten av ”Aid programs” från väst till ”developing countries” utan att en enda gång diskutera det koloniala arvet och storföretagets och den politiska imperialismens roll för ojämlikheter i världen.
De som bestämmer över Ekonomipriset säger till världen att vi som en del av den privilegierade världen som har gynnats av kolonialismen och den nyliberala världsordningen bestämmer vad ”utveckling” är och ni måste följa våra råd om ni vill utvecklas som oss. De döljer samtidigt det faktum att vi inte låter er ”utvecklas” på era villkor och att ”vår utveckling” och vårt välmående går före ert.
Dessutom bortser priskommittén från det faktum att världen inte har kapacitet nog för att ”utvecklingsländer” ska konsumera på samma nivå som oss. Klubben för inbördes beundran har i Alfred Nobels anda än en gång deklarerat sin heliga nyliberala utvecklingsagenda.
Masoud Kamali