Kurder, assyrer och araber demonstrerar mot regeringen i staden Qamishli, nordost om Syrien 6/1 2012. Foto: VOA
Det fanns en kurdisk-arabisk revolutionär enhet i inledningen av upproret. Assadregimen, Turkiet och andra slet dock sönder den med bistånd från både PYD och den syriska mainstream-oppositionen. En progressiv framtid kan aldrig byggas på cyniskt alliansspel menar Arash Gelichkan.
OPINION
Grön-vit-svart och röd-vitt-grönt, remsorna av färg sveper om varandra. Röda stjärnor dansar med solen i takt med sången om Bashar som yallā, ska falla. Araber upprepar kurdiska talkörer, muslimer och kristna assyrier krokar arm. Scenen är en fredag i Qamishli 2011 men kunde vara från Hasaka, Amuda, Kobane eller någon annan av städerna i norra Syriens mosaik. De sociala orättvisorna under Assad-diktaturens nyliberala 2000-tal hade exploderat med landsbygdens arbetarklass och de urbana fattigas vrede som bränsle. “Syriens folk är enade!” ropade människomassor mot tungt beväpnade soldater och Shabiha-milis. Den arabnationalistiska regimen som nekat kurderna medborgarskap i decennier och slagit ner varje form av civilsamhälle mötte ett uppror över etniska och sekteristiska barriärer. Sommaren 2012 var den syriska armén uttänjd till bristningsgränsen. Militarisering som taktik verkade vara på väg att rämna. Då slöt regimen en pakt med Demokratiska unionspartiet PYD som till skillnad från den syrienkurdiska oppositionen aldrig anslutit sig till de demokratiska upprorskrafterna.
Den syriske aktivisten Loubna Mrie beskrev nyligen på den progressiva sajten The New Arab hur regimen med PYD:s hjälp smulade sönder den arabisk-kurdiska solidariteten, men också den smutsiga roll Turkiet och Saudiarabien spelade som sponsor av mainstream-oppositionen i exil och reaktionära sunnimiliser som Ahrar al-Sham och Al-Nusrafronten. Tillsammans med Irans inblandning med shiitiska Hizbollah förstärktes den religiöst-sekteristiska stämningen parallellt med att den etablerade oppositionen intog Turkiets anti-kurdiska hållning. Aktörerna i inbördeskriget, inte minst PYD, spädde på en spiral av etniska och religiösa motsättningar som slet sönder revolutionens progressiva enade textur. Det är särskilt sorgligt när man betänker de former av demokratisk självförvaltning som uppstod inte bara i Rojava utan också i många områden dominerade av folkliga icke-sekteristiska krafter i Syrienupproret. Det fanns en större politisk samsyn mellan Rojava och de progressiva krafterna i Syrienupproret än någon av dem hade med Assad-diktaturen, Turkiet, Iran, USA eller Ryssland. Endast en sammanvävning av de strukturerna, en seger för demokratiska krafter över arabnationalistisk diktatur och reaktionär islamism, ett projekt bortom etniska och religiösa motsättningar kunde på längre sikt garantera en progressiv utveckling.
Nu ser vi hur samma Rojava som växte fram med Assad-diktaturen eller Ryssland eller USA som garant för dess fortlevnad också nu överges av samma krafter. Vad trodde många på vänsterkanten? Att ett socialt radikalt samhälle inte behöver byggas med arbetarklassens solidaritet som bas, att det lika gärna går att bygga på slugt maktspel med diktaturer och geopolitiska intressen? Fanns inte kollapsen för detta systemet inskrivet som en tidsinställd bomb med bokstäverna T-R-U-M-P om inte annat? Var finns nu den revolutionära progressiva enhet mellan syrier som hade kunnat stå emot de utländska intressen från USA till Ryssland, Saudiarabien till Iran som slitit sönder landet i åtta år?
” USA sträckte ut handen när hela världen svek oss … Turkiet skulle aldrig angripa oss så länge USA:s regering stod vid dess ord”, så skriver SDF:s överbefälhavare Mazloum Abdi i amerikanska Foreign Policy. “Anledningen till att vi valde att alliera oss med USA är vår grundläggande tro på demokrati”, fortsätter han. Behöver mer sägas egentligen? Rojava grundades på ett cyniskt och naivt alliansspel i strid med varje internationalistisk vänsterövertygelse – trots dess tydliga socialt radikala inslag. Om Rojava faller är det för att den här paradoxen exploderar. Bevare alla människor som då återigen kommer bli lidande jämte deras olyckssyskon i Idlib, Sanaa och Gaza.
Arash Gelichkan
