Ledaren # 39 2019
▶ Thunberg har öppnat medvetandet
▶ Inte längre business as usual
▶ Ta kamp för ekologisk demokrati
Det kanske är just i tider som vår, när samhället slits isär på alla möjliga sätt, som det framstår som så tydligt: att våra offentliga personer blir som kärl för tidens stämningar? Det är som om de blir symboler för tillståndet mer än egna människor. Den avgrundsdjupa arrogansen när Gunnar Axén utan ett uns av självinsikt kallar undersköterskor för parasiter. När borgare ena stunden låtsas djupt oroade över gatuvåld och samhällsekonomi för att i nästa stund flyga på bjudresa till Tel Aviv som vore de vilka kändisar som helst – och inte demokratiskt valda företrädare. Så omdömeslöst agerar bara människor med makt som tappat all markkontakt. Ändå speglar de genom sitt agerande sin samtids dubbelhet perfekt. Bekymrade miner inför morgondagen och samtidigt ett leverne som om denna morgondag inte fanns.
Den ena kändisen efter den andra fångas upp i de reaktionära strömvirvlarna och plötsligt har en sådan som Björn Ranelid börjat stapla adjektiv om invandring och inbördeskrig istället för i hyllningar till Kvinnans reproduktionsförmåga. Han är ju inte ensam om det, även om formuleringarna i statusuppdateringarna sticker ut. Det är som om tidens vansinne tar sin boning i dem.
I så fall är de krafter som Greta Thunberg ger uttryck för några helt andra. Stämningar som helt nyss varit tryckta under ytan, trots att vi alla (eller nästan alla) vetat och trots att vi varit många som försökt göra något. Allt har kvävts till tystnad under den blöta filt som kallas business as usual. Greta Thunberg är förstås inte ensam, men har blivit en symbol för den totala omöjligheten att fortsätta med just business as ususal – och detta i en tid då den breda klimatrörelsen varit nära på lamslagen eller blivit helt systemanpassad. För det finns ju inget business as usual. Inget kan vara ”som vanligt” på en planet som förändras till oigenkännlighet av den pågående katastrofen och alla dess hotande följder. Massutrotningar, flyktingkatastrofer, klimatapartheid och krig. Dit är jorden och mänskligheten på väg just nu och fram till nyligen gick det att låtsas som något annat och hålla god min. Inte längre.
Frågan om hur vi skall gå vidare härifrån är därmed öppen. Så länge fantasin om hur tekniken skulle rädda oss alla ställdes upp som en möjlig väg, framstod alla alternativ som sämre. Nu är kanske äntligen den förlamande drömmen död och de alternativa vägarna kan konkurrera på mer jämlika villkor. För vart vi ska gå nu är det inte Gretas ansvar att peka ut. Det måste vi alla vara delaktiga i.
Nu måste vi ta nästa steg. Om levnadsbetingelserna är hotade är inte skolplikten värd något, då skall inte skomakaren bliva vid sin läst, då kan ”lönearbeta och hålla käften” inte längre betraktas som ett dygdigt leverne. Kanske är det därför så många reagerar med sådan oproportionerlig aggression mot en sextonåring som lyckades vända klimatångesten från apati till aktivism. Maktlöshet gör människor olyckliga och korkade, men utsikten att ha makt och frihet att påverka skrämmer mer än nästan något annat.
Ekosocialism, det vill säga en demokratiskt organiserad ekonomi byggd på gemensamt ägande och anpassad till världens materiella förutsättningar, måste inte längre tåla jämförelsen med en hägring. Nu kan den föras fram som en av flera lösningar för att bekämpa den mardrömslika framtid som just nu är vårt öde.