Agda Rössel kom från enkla förhållanden i Norrbotten. Hon blev världens första kvinnliga ambassadör i FN-skrapan i New York, där hon bland annat kämpade för flyktingars rättigheter. Mats Leander har läst Elin Jäderströms biografi.
I april 1958 kallas hon till UD. Hon känner sig kanske lite malplacerad i de charmanta salarna i Arvfurstens palats, banvaktardottern från Nattavaara. Och hon är definitivt inte beredd på frågan som utrikesminister Undén ställer: ”Jag ville fråga er om ni ville bli Sveriges ambassadör vid FN i New York?” Det blir tyst, en lång stund. Hon säger varken ja eller nej. De stirrar på varandra. Efter en stund frågar Östen Undén om hon vill bo utanför stan eller på Manhattan. Då får han ett svar. Hon säger att hon föredrar att ha nära till jobbet.
Så ska det ha gått till när Agda Rössel blev, inte bara Sveriges, utan världens första kvinnliga FN-ambassadör. Det skriver Elin Jäderström i Hennes excellens Agda Rössel – från banvaktsstugan till FN-skrapan.
Men det började mycket tidigare. En kall november 1910 i en banvaktsstuga vid Kilvo station nära Nattavaara föds lilla Agda Viola Jäderström. Elin Jäderström som skrivit boken är en avlägsen släkting. Agda är familjens fjärde barn, första flickan i en syskonskara som ska utökas med ytterligare en dotter och en son. Förhållandena är enkla. Ibland kan det vara knappt med maten, men familjen har ett par kor, grisar och höns. Och pappa Emil Jäderström avancerar småningom till stationskarl och senare tågmästare.
Lilla Agda är begåvad och lär sig läsa redan innan hon börjar skolan. Hennes lärare uppmanar föräldrarna att kosta på henne att få studera och hon tar småningom realen, börjar en praktik och utbildning som var tänkt att göra henne till sjuksköterska. Men tjugotvå år gammal drabbas hon av den tidens förbannelse, tbc. Som så många andra utnyttjar hon tiden på sanatoriet till att förkovra sig.
Utan vare sig jobb eller bostad ger hon sig iväg till Stockholm, drar sig fram som damfrisörska, pluggar på egen hand och kommer som enda sökande utan studentexamen in på Socialinstitutet. Pappa Emil blir fly förbannad, men förbarmar sig och hjälper henne tillsammans med sina två bröder och grannar i Norrbotten till ett lån som finansierar studierna.
I jobbet som personalkonsulent på statliga restaurangbolaget SARA kommer hon första gången i kontakt med flyktingar, som jobbar i disken på restaurangerna. Arbete i Yrkeskvinnors Samarbetsförbund, Rädda Barnen, jobb i AMS och ideellt flyktingarbete ger henne också uppdrag i Sveriges delegation i FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna. Och det är ungefär här hon befinner sig när Östen Undén ställer sin fråga. Utnämningen tas inte väl upp inom UD som domineras av borgerliga tjänstemän. Inkompetent! Och en kvinna! En partipolitisk utnämning, knorrar yrkesdiplomaterna. Fast Agda hade ingen partibok.
Författaren Elin Jäderström. Foto Sanna Sjöswärd.
Så får vi följa excellensen Rössels arbete i FN, där hon gör bra ifrån sig i en dramatisk tid. Bland annat är hon en föregångare i arbetet mot dödsstraff och kvinnlig omskärelse. Vi läser också om hur hon installerar sig med kokerskan Kerstin Larsson tillsammans med svägerskan Anna Jäderström som skulle hjälpa till i hushållet och med att ta hand om de båda tonåringarna Robert och Nina Marianne.
Robert berättar om en lyx som de inte upplevt i Sverige, stor representationsvåning och TV i både hans och systerns rum. Ungdomarna ska gå i skolan och Agda räknar med att kunna ägna lite mer tid åt dem. Men det går inte så bra, Nina får drogproblem, vilket senare ska visa sig ödesdigert, och snart kräver Robert som kommit in på gymnasiet in i Norra Real att få fortsätta sina studier i Stockholm.
Men karriären går vidare med ambassadörspost i Belgrad. Jugoslavien har en tradition av starka kvinnor inte minst som partisaner under kriget, och den paranta svenska ambassadören som kan skjuta – ett arv från Norrbotten. Hon drar sig inte för att knalla ner i en gruva eller fara runt ensam i egen bil och bekanta sig med vanligt folk. Hon gör intryck på marskalk Tito och blir som ”Gospodja (fru) Agda” omåttligt populär bland vanligt folk.
Vi får följa henne till ambassaden i Prag med mikrofoner i väggarna efter den sovjetiska inmarschen som gjorde slut på Pragvåren och drömmen om en socialism med mänskligt ansikte, där hon balanserar mellan regimen och kontakter med oppositionella som Václav Havel. Senare som ambassadör i Aten, upplever hon juntans fall efter de hårda åren med diktatur.
Boken är utgiven av Atlantis förlag 2018 (i pocket 2019).
Bokens sista del handlar om tiden efter yrkeslivet. Den över åttioåriga Agda är en i gänget av arbetarrörelsens kvinnliga pionjärer som Alva Myrdal, Inga Thorsson och Ulla Lindström. Agda Rössel kallade sig nog aldrig feminist – begreppet kom senare. Men hon röjde väg för senare generationers kvinnor. För henne var det självklart att kvinnor dög lika bra som män. I en kommentar till Elin Jäderström säger Ingvar Carlsson att det var tur för Tage Erlander att Östen Undén satsade på en kvinna. Erlander brann inte just för jämställdhet. När Ulla Lindström, som i åtta år var ensamt kvinnligt statsråd, antydde att det kunde behövas fler kvinnor i regeringen, brukade han säga att det räcker så bra med dig Ulla.
Man läser gärna skildringar av det nära förgångna med en blick på nutiden. Ett ord från Agda Rössel biter sig fast. Hon var stolt över Sveriges flyktingarbete: ”Vi splittrar inga familjer!”
Mats Leander