Vi bad Per Sternbeck som är aktiv i föreningen Equal Stockholm att recensera Kjell Östbergs bok om Förbundet mot droger. Per Sterbeck saknar självrannsakan i Östbergs genomgång: ”Man ångrar ingenting, men har heller ingenting lärt.”
Det fanns en tid, det är ganska länge sedan nu, när frågor om alkohol och droger fanns högt uppe på den politiska dagordningen. Min gamla chef på RFHL (Riksförbundet för hjälp åt narkotika- och läkemedelsberoende) Sonja Wallbom arbetade med missbruksfrågor i socialtjänsten i Stockholm i mitten på 60-talet. Hon brukade säga att narkotikafrågan var svansen, som viftade på hunden, socialpolitiken. Det rörde på sig och det här nya med narkotikaanvändning bland unga människor tillsammans med den politiska radikalismen tvingade socialtjänsten att arbeta på nya sätt.
Frågan var på många sätt bidragande till att nykterhets- och fattigvårdslagarna slogs ihop till den då nya socialtjänstlagen som hade ett helt annat perspektiv på medborgaren. Bort från överhetsperspektivet och in med en syn på fattiga och utsatta människor som fullvärdiga medborgare om än i behov av stöd och hjälp.
Nu är situationen en helt annan. Personer som lever i social utsatthet får kämpa hårt för att få vård, behandling och olika stödinsatser. Trots att dödstalen är högre bland narkotikaanvändare nu än någonsin förut, och faktiskt dominerande dödsorsak bland män i vissa åldersgrupper, är det ingen som riktigt bryr sig. Samhället är helt inriktat på vinnare. Förlorarna har man inte tid med. Det är med denna ingång och historiska perspektiv jag börjar läsa Kjell Östbergs bok om Förbundet mot droger. Jag har blivit ombedd att recensera boken av Internationalen då Kjell Östberg regelbundet medverkar i tidningen.
I förordet skriver han hur han får uppdraget att skriva Förbundet mot drogers historia. Hur hans ingång på uppdraget är att han ska skriva ”förlorarnas historia” och hur svårt uppdraget är då förbundets arkiv är borta. I brist på källmaterial blir Kjell Östbergs metod att gå igenom artiklar från förbundets tidningar och att anordna minnesseminarier med gamla medlemmar. Det fungerar sådär. Det känns ibland väldigt tunt och boken har inte tillräcklig tyngd för att kunna beskrivas som en historiebok. Det blir mer av en minnesbok över en förening som verkade i en annan tid, kryddad med vissa anekdoter och minnesbilder återgivna av åldrade, före detta medlemmar, 40 – 50 år senare.
Det som slår en vid läsningen av boken är den närmast totala frånvaron av människor som drabbats av missbruk och beroende i förbundets verksamhet. De figurerar som en sorts diffus kuliss till förbundets viktigare politiska linje i alkohol- och drogfrågor. Fokus ligger någon annanstans. På nykterheten som ett villkor för att kunna verka politiskt och förändra samhället. På att hitta den rätta definitionen av varför missbruk uppkommer. Frågan om alkohol och narkotika, bruk och missbruk, användes som ett politiskt slagträ i den ideologiska debatten under 70-talet och organisationerna på området ägande mycket tid åt att slå varandra i huvudet och kalla varandra för saker. Om man inte delade Förbundets uppfattning om vikten av att människor på ett individuellt plan sa nej till droger och alkohol, utan istället betonade att det inte var så enkelt och att användningen av alkohol och droger var knutna till socioekonomiska faktorer, blev man kallad för ”drogliberal”. Till exempel kallades organisationerna RFHL och Verdandi för ”drogliberala”. Detta är en benämning som Östberg okritisk återger i sin bok som om det vore fakta och inte en åsikt.
Den politiska högern och en ganska stor del av vänstern, hamnade i narkotikafrågan på de hårda tagens och förbudens sida, om än av olika anledningar. För högern handlar de om moral, för socialdemokraterna om skötsamhetsidealet som alltid funnits där och för vänstern om att ungdomar skulle arbeta politiskt och förändra samhället, inte supa och knarka.
Med dessa skiftande ingångar förenades man och det rådde under en mycket lång period, från slutet av 1970-talet fram tills för cirka tio år sedan en politisk samsyn gällande narkotika och alkohol. En samsyn som tog sig politiska uttryck i att man gjorde det kriminellt att bli beroende av droger. Och eftersom det ansågs vara viktigt att samhället var konsekvent och hårt i sitt motstånd mot narkotika förbjöds effektiv och livräddande behandling för heroinberoende med det narkotikaklassade läkemedlet metadon. Resultatet: Många döda i heroinöverdoser, oklart hur många tusen under åren.
Eller hur samhället, under den värsta AIDS- skräcken i slutet på 80-talet, i panik drog igång en storsatsning på sprututbyten runt om i landet av rädsla för att sprutnarkomanerna skulle sprida sjukdomen till resten av befolkningen. Men hur man sedan drog tillbaks dem efter ett par år när det visade sig att epidemin uteblev, tack vare att de narkotikaberoende tog ansvar mot varandra och mot resten av samhället.
Under en period fanns sprutbyten på nästan 15 platser i landet. Sedan drog socialstyrelsen tillbaka tillstånden. Resultatet: Av de 6 000 personer som dog i AIDS i Sverige var mellan 1 200 och 1 300 injektionsnarkomaner. Själva kriminaliseringen av beroendet ledde till att polisen under många år jagade narkotikaberoende människor och lagförde dem i ett försök att svepa undan ”marknaden”. Resultat: Fängelserna har varit och är, överfulla av personer vars primära problem är narkotikaberoende. Det finns ett uttryck som går att ”man måste knäcka några ägg för att få en omelett”. I sin iver att få till stånd utopin om det narkotikafria samhället var man, från höger till vänster, beredd att knäcka ganska många ägg.
Kjell Östberg menar att han skriver förlorarnas historia och syftar på Förbundet mot droger. Men de verkliga förlorarna finns inte längre. Frågan är hur många liv som hade kunnat räddas om det svenska samhället haft en mer pragmatisk och hälsoinriktad syn på frågan om missbruk och beroende? Mer lika det man gjorde i andra länder redan då. Mer lika det man gör i Sverige nu.
Tyvärr saknas en dos av eftertänksamhetens kranka blekhet i Östbergs genomgång av Förbundet mot droger. Man ångrar ingenting. Istället verkar man för att skriva sin egen ”glansfulla” historia utan ett uns av självrannsakan.
I Sverige berömmer vi oss ofta av att vara humanister och att vi har ett inkluderande välfärdssamhälle. Hur kunde denna ”humanistiska stormakt” med vidöppna ögon fatta politiska beslut som ledde till för tidig död och fängslandet av tusentals unga människor? Både den politiska högern och vänstern betonade ansvaret hos individen. Den vanligtvis vanliga viljan hos vänstern att se underliggande strukturer och mönster saknades när det gällde narkotikaberoende personer. Östberg beskriver detta som något positivt: ”Den svenska vänstern har i ett internationellt perspektiv en unik drognegativ inställning. Förbundet mot droger hade ett betydande inflytande över denna utveckling.”
Idag är läget ett annat. Det ”narkotikafria samhället” är det inte många som pratar om. De gånger man diskuterar alkoholpolitik handlar diskussionen om gårdsförsäljning och monopolets vara eller inte vara. Trots att den svenska politiken på området missbruk/beroende allt mer har ett hälsoperspektiv där man använder sig av evidensbaserade metoder är dödstalen höga.
På ren kollisionskurs mot Förbundet mot drogers ideologi visar vetenskapen idag tydlig att drog- och alkoholproblem inte slår blint. Det har de aldrig gjort. De som drabbas är i huvudsak personer med låg socioekonomisk status – kort sagt, arbetarklass eller klasser under den (för de finns ju). Det finns också en etnisk dimension där människor med invandrarbakgrund är särskilt drabbade av tungt missbruk och åtföljande för tidig död. Forskning pekar på att den underliggande individuella orsaken till detta är långvarig systematisk exponering för stress. I Folkhälsomyndighetens statistik kan man läsa att 2017 dog 959 personer en narkotikarelaterad död i Sverige. 1935 personer dog en alkoholrelaterad död samma år. Dessa höga dödstal måste tillskrivas social nedrustning.
Detta sker samtidigt som i princip alla politiska partier står upp för ”välfärdssamhället”. För de därnere ekar pratet om välfärdssamhället tomt.
I 25–30 år nu har den svenska socialpolitiken urholkats. Prioriteringen har varit skattesänkningar för de väletablerade. Resultatet därnere kan utläsas i stora svårigheter att få hjälp av socialtjänsten, psykiatrin och beroendevården, att få sjukskrivningar och sjukersättningar godkända av försäkringskassan, att få fungerande behandlingar under tillräckligt lång tid för sitt beroende, att få en bostad att leva ett liv i och en ekonomi att leva ett liv på.
Var är den politiska vänstern i detta? Hur intresserad är man av förlorarnas liv och leverne. Efter att ha jobbat i 15 år med ”förlorarna” är mitt svar entydigt: Inte tillräckligt. Kjell Östberg skriver som sista mening i boken att: ”Arvet från Förbundet mot droger väntar på att återupptäckas.” Jag håller inte med. Vi har just lämnat det arvet bakom oss och ska inte tillbaka. Däremot borde den politiska vänstern återupptäcka socialpolitiken.
Per Sternbeck
Bok:
Kamp mot droger : en bok om Förbundet mot droger
av Kjell Östberg.
Publicerad i Södertörns högskolas serie Samtidshistoriska frågor.