Foto: יורם שורק cc-by-sa
Antisemitismen har varit ett vapen mot socialismens idéer om arbetarenhet mellan folken och måste alltid bekämpas. Samma internationalistiska vänsterprinciper ligger bakom kritiken mot Israel och sionismens koloniala separationspolitik. Internationellt sluter allt fler upp bakom den binationella visionen om judisk-arabisk samexistens. Låt inte den svenska pro-israeliska högern avlegitimera tanken på samexistens!
FOKUS
Som skapare av alla ekonomiska värden har arbetarklassen en enorm makt, men bara om den förenas över interna skiktningar, nationella och etniska barriärer. För att arbetarenhet ska kunna byggas måste rasistiskt och kolonialt förtryck erkännas, frigörelsekampen stödjas. Endast med sammanhållning kan kapitalismen utmanas, det är grundläggande i Marx’ kapitalismanalys. Därför är rasism och antisemitism direkt destruktiva för socialismens sak.
Marx själv hade judiska rötter men avsade sig som ung all religiös tro. Han var han en svuren motståndare till antisemitism och nationell inskränkthet. Andra judiskfödda teoretiker som Rosa Luxemburg och Leo Trotskij var också med och formade marxismens idéer. Arbetarenheten mellan folken, kampen mot reaktionära fördomar och löftet om en värld fri från exploatering drog den judiska arbetarklassen till socialismens idéer.
Antisemitismen var djupt rotad i Europa, härskarna drog sig inte för att utnyttja det när upproriska stämningar skulle kväsas. I det antisemitiskt präglade Ryssland pekade tsarens säkerhetstjänst ut judarna som bovarna bakom politiska oroligheter. Bolsjevikrevolutionen upphävde tsarväldets antijudiska lagar och sjösatte landsomfattande utbildningskampanjer mot antisemitism – judeförföljelser belades med dödsstraff. I inbördeskriget som följde mördade den vita tsaristiska sidan tusentals judar, kanske så många som 250 000. De vita påstod att ”judebolsjevismen” söker fördärva nationer och upplösa traditionella hierarkier. I Italien uppstod strax därpå fascismen – en anti-kommunistisk, extremnationalistisk motreaktion. Fascisternas svartskjortor slog till brutalt mot fackföreningar, socialistiska partier, tidningar och intellektuella – alla som påstods ha förrådit den nationella enigheten under kriget. Fascismens maktövertagande innebar utplåning av all självständig arbetarorganisering och välkomnades av stora delar av europeisk borgerlighet. I Tyskland sammansmälte fascismens idéer med en rasideologisk antisemitism till nazismen. Nazisterna påstod att judiska kommunister och bankirer i maskopi arbetat för att undergräva ekonomin, uppvigla till oroligheter och lösa upp traditionella normer. Nazisterna förklarade krig mot marxismen, “judebolsjevismen” skulle utrotas. De borgerliga tyska partierna valde ändå att lyfta fram Hitler till makten. Resultatet känner vi mycket väl till i efterhand.
Antisemitismen är en häxkittel för reaktionära konspirationsteorier, syndabockspolitik för att dölja orättvisornas egentliga orsaker och ett vapen mot arbetarklassens enhet. Men rasismen är ett samhälleligt gift som även kan injiceras i arbetarrörelsens led. Idag ser vi det opportunistiska Kommunistiska partiets kampanjer mot gästarbetare, papperslösa och moskébyggen. Eller Jan Myrdal som förminskar Förintelsen och skriver i nazistiska Nya tider. Det är ingenting nytt, historikern Håkan Blomqvist har skildrat hur vissa judar i skråsamhällets svenska 1800-tal kunde angripas med rasistiska tillmälen i tidiga arbetarrörelser (Vänstern och antisemitismen i historiskt perspektiv, artikel för Svenska kommittén mot antisemitism, mars 2006). Efter den industriella revolutionen, med marxismens mer klarsynta analys så försvann det mesta av denna populistiska antisemitism. Fascismens judeförföljelser gjorde antisemitismen totalt avlegitimerad i arbetarrörelsens led.
Det är såklart inte omöjligt för en person som sympatiserar med socialismens sak att hysa fördomsfulla attityder mot judar. På samma sätt går det att vara borgerlig och antisemit. Men ingen av de traditionella politiska ideologierna socialism, liberalism och konservatism har antisemitismen inbyggt. Snarare är det så att antisemitismen föregår dessa politiska ideologier och att den har politiserats periodvis i olika syften. Antisemitism och islamofobi kan uppträda inom vänsterns led och det bör man vara vaksam på för att bekämpa stenhårt. Det gör de allra flesta i vänstern, delvis tack vare de senaste decenniernas antirasistiska kamp. Vänsterröster som investerar i nationalism behöver ofta inkludera en offerkofta i priset. De spyr utan undantag också galla över ”den politiskt korrekta medelklassvänstern”, till högerytterns applåder.
Vänstern och Israel
Frågan om Israel och sionismen bör kritiseras av en internationalistisk vänster är dock en helt annan fråga än den om antisemitism. Först på slutet av 1800-talet med sionismens grundande som en politisk nationaliströrelse i Central- och Östeuropa väcks tanken om att grunda en judisk nationalstat på palestinsk mark. Sionismen menade att judar inte hör hemma i Europa där de riskerar förföljelse och – enligt vissa grenar – självutplånande integration. Denna separatistiska rörelse med koloniala ambitioner hade naturligtvis svårt att få fotfäste hos den judiska arbetarklassen, starkt influerad av dåtidens internationalistiska socialism. När europeiska sionister först började upprätta kolonier på palestinsk mark tillhörde de fortfarande en politisk minoritet, också bland de judar som fanns där redan sen tidigare. I Balfourdeklarationen 1914 uttryckte den brittiska regeringen sitt stöd för grundandet av en judisk stat men under det brittiska mandatet i Palestina ställdes också löften till den arabiska majoriteten om en självständig palestinsk stat på sikt. Samtidigt tilltar sionismens kolonisering av palestinsk mark, där arabiska lantbrukare vräks från sin mark. Arabiska nationella befrielserörelser hamnar i konflikt med det sionistiska projektet, britterna tvingas in i en balansakt där araberna slutligen drar det kortaste stråket. Nazisternas förföljelser på fick många judar att fly till Palestina. På världssamfundets bord hamnar både arabernas strävan efter anti-brittisk frigörelse och judarnas situation efter andra världskriget. Ett sovjetiskt förslag på en binationell stat för både judar och araber ställs mot västmakternas lyhördhet inför sionismen. Mot den arabiska befolkningens vilja påtvingas en delning av Palestina 1948 där sionistyrkorna massakrerar civila och fördriver 700 000 palestinier. Britternas förhoppningar om fortsatt kolonialt inflytande i Mellanöstern förverkligas, när oljeintressena hotas i Suezkanalen 1956 anfaller Israel det arabsocialistiska Egypten. Israel blev snart också USA-imperialismens främsta bundsförvant i regionen.
Vänstern kunde givetvis inte blunda för den palestinska katastrofen, eller sionismens allt tätare band till västs intressen. Vänstern är som bekant kritiska till imperialism och har stött antikoloniala befrielserörelser från Vietnam till Angola – Palestina är ett oavslutat kapitel. Den palestinska befrielserörelsen PLO var därtill vänsterorienterad och kämpade för ett Palestina för både judar och araber. Även judiska kommunister i Israel odlade relationer med PLO och den marxistiska Folkfronten PFLP som utövade stort inflytande i befrielseorganisationen. Intellektuella som Judith Butler, Noam Chomsky och Zygmunt Bauman fortsätter kritisera Israel idag. Idag engagerar sig en ung judisk rörelse i USA för palestiniernas sak och ifrågasätter sionismens paradigm. Inne i Israel har vi också liknande rörelser. Det finns ingen motsättning mellan att vara jude och stödja palestiniernas sak eller vara kritisk mot sionism.
Åter till den demokratiska lösningen?
Tvåstatslösningen dominerar nuförtiden inom vänstern. Men den härbärgerar i grunden svårlösliga motsättningar. Under vilka förutsättningar kan Israels identitet som en exklusivt judisk stat försvaras? Redan idag utgörs invånarna till 21% av palestinska araber med israeliskt medborgarskap och med de palestinska flyktingarnas rätt till återvändande ändras den demografiska ekvation Israel vilar på. Staten genomsyras idag av en apartheidpolitik som syftar till att bevara just den balansen, Hafrada-policyn. Palestinska araber får inte köpa mark som den judiska staten kontrollerar, lokala myndigheter och bostadsområden får avvisa arabiska hyresgäster. Det finns över 50 lagar i Israel som administrerar den brett accepterade separationen. Vem som helst i världen som kan dokumentera judiska anfäder får automatiskt bli medborgare i Israel. Samtidigt har palestinska flyktingar som fördrevs från sina hem 1948 ingen rätt att återvända, ens om de gifter sig med någon som har israeliskt medborgarskap. I judiska bosättarsamhällen på Västbanken får inga palestinska araber bo, vägarna som förbinder bosättningarna med Israel får ej beträdas av araber som istället får stå bakom soldaternas vägspärrar i timtals varje dag. Listan kan göras lång.
Dessa inbyggda motsättningar fick Osloavtalets att sprängas. Freden går endast att bygga på rättvisa: palestinska flyktingarnas rätt till återvändande, slut på apartheid och bosättningar, en oberoende palestinsk stat. Frågan är om tvåstatslösningen kan förverkliga de kraven och skapa en rättvis fred för båda folken grundad på internationell rätt och mänskliga rättigheter? Alla de faktorer som motsäger detta har förstärkts under Netanyahuregimen med dess rasistiska nationslag, tystandet av människorättsorganisationer och kritiska medier och senast USA:s gröna ljus för annekteringen av Golanhöjderna. Bosättningarnas fysiska införlivning i Israel genom stora infrastrukturprojekt tillsammans med apartheidmuren gör det allt svårare att karva ut en livaktig palestinsk stat vid sidan av ett alltmer chauvinistiskt Israel. De över 5 miljoner palestinska flyktingarna verkar inte ha någon plats i den ekvationen, frågan är om den arabiska palestinska befolkningen inne i Israel ens har det. Kommer de än mer bli andra klassens medborgare, rentav deporteras till den arabiska grannstaten i en ny al-Nakba?
Men det kanske finns en annan lösning. Ett sekulärt och demokratiskt land, kanske också federalt, där judar och araber har lika rättigheter, samma rösträtt och social rättvisa. Ett land med två officiella språk – kanske två parallella nationsflaggor och namn, ett hebreiskt, ett arabiskt – där båda folken kan utöva sin religion och kulturella sedvänjor. Samexistens 2019, kan vi tro på det? För det är det antisionism innebär. Antisemitism är något helt annat, det är tanken att judar inte har någon plats som jämlikar i denna värld. De som förvränger sionism till en påstådd judisk världsmakt är antisemiter, många gånger högerextremister. Låt inte dessa definiera debatten och avlegitimera tanken på samexistens.
Arash Gelichkan
