Med tanke på Fukushima

IAEA-utredaren Mike Weightman undersöker reaktor 3 vid Fukushima Daiichi-verket den 27 maj 2011. foto: Greg Webb / IAEA

KOMMENTAR

Vi är nog väldigt många som kommer ihåg exakt var vi var när vi nåddes av de första rapporterna om katastrofen i japanska Fukushima i mars 2011. Jag minns kaosartade bilder på en skraltig tv-apparat i ett hotellrum i Kairo. Därute i den stora staden pågick revolutionen fortfarande. Den påtagliga glädjeyran och förhoppningarna om en ny epok av frihet och jämlikhet kändes i blodomloppet. Men bilderna på tv-skärmen talade om undergång.
Det som inte får hända, hade ändå hänt. En jordbävning med efterföljande tsunami hade satt kärnkraftverket Fukushima Daiichi ur funktion, vilket ledde till trippelhärdsmälta, explosioner och utsläpp av radioaktiva ämnen. I svårgripbar omfattning. Den största kärnkraftskatastrofen i historien, näst efter Tjernobyl, var ett faktum. Enligt Japans kärnsäkerhetsorgan NISA, Nuclear and Industrial Safety Agency, var mängden radioaktivt cesium som spreds i atmosfären efter Fukushimakatastrofen lika med 168 Hiroshimabomber.
I måndags, den 11 mars, var det åtta år sedan Fukushima.
Upprensningsarbetet pågår fortfarande. Människor arbetar ihärdigt med att försöka samla ihop allting som har blivit radioaktivt efter katastrofen. Frågan är bara om det verkligen är möjligt. Det finns till exempel inga lösningar för var de miljoner kubikmeter radioaktiv jord, gräs, trädgrenar och annat material som samlats upp, ska slutförvaras. Just nu dumpas de radioaktiva jordsäckarna i en stor grop. Där ska de ligga i tre årtionden. Men vad händer sedan?

Arbetet med att hantera de radioaktiva utsläppen från Fukushima har pågått sedan dag ett. Sedan åtta år tillbaka utsätter sig tusentals arbetare dagligen för stora mängder radioaktiv strålning. Medan en del arbetare kämpar med att hålla det radioaktiva vattnet, på över en miljon ton, kvar inne i det havererade kärnkraftverket, arbetar tusentals andra med att ta bort de övre jordlagren, trädgrenar, gräs och annat radioaktivt material, så att de som tidigare bodde i området ska kunna återvända hem.
Meningen är att de miljontals säckarna med radioaktivt material ska slutförvaras på en plats utanför Fukushimadist­riktet från och med år 2045. Det är i alla fall den japanska regeringens plan efter en överenskommelse med Fuku­shimaborna som inte vill att deras område ska bli en soptipp för kärnavfall.
Men planen har ett problem: det finns inget annat område i Japan som vill bli en sådan soptipp.

Även om myndigheterna har förklarat vissa områden som säkra att återvända till, är det få av de tiotusentals evakuerade tidigare invånarna i Fukushima som har valt att komma tillbaka. Det finns en stor oro för att det arbete som utförs för att ta bort radioaktiviteten i området, inte räcker till. Undersökningar gjorda av bland annat Greenpeace, har också visat att det finns höga halter av radioaktivitet i de områden som förklarats som säkra.
Brittiska the Guardian har rapporterat om hur arbetare i Fukushima vittnar om hur de har tvingats göra ett sämre jobb för att hinna med ett pressat tidsschema. Ibland har de till exempel bara samlat ihop bladen på marken och hoppat över de radioaktiva jordlagren. En arbetare säger till Guardian att de har frågat varandra vad i hela fridens namn de håller på med. Samme arbetare menar att det inte kommer att vara möjligt att avlägsna alla miljoner kubikmeter jord från området för slutförvaring någon annanstans. Regeringen behöver hitta en annan plan. Men vilken?

28 mars är det fyrtio år sedan den så kallade Harrisburgolyckan. När reaktor nummer två havererade vid kärnkraftverket Three Mile Island utanför Harrisburg i delstaten Pennsylvania i USA. Då skrev Tage Danielsson en fantastisk monolog om sannolikhet som satte huvudet på spiken vad gäller riskerna som mänskligheten utsätter sig för när den leker med kärnkraften. Det hjälpte inte. Leken fortsätter.
Enligt KSU, Kärnkraftsäkerhet och utbildning AB, produceras kärnkraftsel idag i cirka 440 reaktorer i ett 30-tal länder världen över. Antalet reaktorer har varit oförändrat de senaste åren men den totala kärnkraftproduktionen har ökat. Kärnkraft i Sverige producerades förra året i åtta aktiva kärnreaktorer i Forsmark, Oskarshamn och Ringhals.
Men kärnkraften är inte hållbar, varken för miljön, säkerheten eller ekonomin. Kostnaderna är för omfattande, liksom riskerna med uranbrytning. Dessutom finns det ännu ingen bra lösning på slutförvaringsfrågan. Den i princip olösbara detaljen lämnar vi hyggligt nog till framtida generationer att hantera. Kärnavfallet måste ju hållas skiljt från människa och miljö i över hundratusen år.

En annan skrämmande detalj är kärnkraftverkens strömberoende. Katastrofen i Fukushima blev ett faktum för att jordbävningen och tsunamin orsakade ett strömavbrott som fick kylsystemen att sluta fungera. Utan kyla blir det härdsmälta i ett kärnkraftverk.
Upprensningsarbetet i Fukushima kommer i slutänden att ha kostat hundratals miljarder kronor. Om något liknande det som hände där skulle inträffa i Sverige, skulle det vara skattebetalarna som fick stå för merparten av notan. För även om det är privata bolag som äger kärnkraftverken och kammar hem vinsten, så är det skattebetalarna som får ta huvudansvaret när de havererar.
Sist men inte minst så frigörs det radioaktiva gaser och damm när uranmalm bryts. De som arbetar med sådan brytning utsätts för stora risker, och läckage från brytningen skadar både människor och miljö. Det är ingenting vi märker av i Sverige. Enligt Naturskyddsföreningen så bryts uran främst i områden befolkade av människor som i princip inte har något arbetsrättsligt skydd, som i urfolksområden i Namibia, Kanada och Australien.
Allt sammantaget är det svårt att se hur det fortfarande kan finnas kärnkraftsförespråkare. Med Harrisburg, Tjernobyl och Fukushima i åtanke borde det inte finnas några tveksamheter inför vilken framtid vi behöver sträva efter: en där kärnkraften har avvecklats helt och hållet.

Emma Lundström

Dela