Littfest. Från vänster Carl Åkerlund, David Väyrynen, Anne Wuolab och Sara Meidell.
I helgen var det dags för årets upplaga av den internationella litteraturfestivalen Littfest i Umeå. Ett av samtalen handlade om kulturpolitikens politisering och vad som händer med kulturen när nedskärningsbilan hänger över varje projekt och institution, biblioteken stänger ned eller minskar sin verksamhet, och kulturens värde mäts utifrån kommersiella måttstockar.
Blötsnön faller över staden vid älvens kant. Inne i Tonsalen på Umeå Folkets hus är det mer än fullsatt. I panelen finns Västerbottens-Kurirens kulturredaktör, Sara Meidell, David Väyrynen, poet och ordförande i Norrländska litteratursällskapet/Författarcentrum Norr, och Anne Wuolab, författare och fram tills nyligen ordförande för skribent- och författarföreningen Bágo.
Moderatorn Carl Åkerlund vill med samtalet ringa in några av de mest akuta kulturpolitiska utmaningarna. Han undrar hur förutsättningarna ser ut för kultur som ”inte bidrar till att främja demokratiska värden, som inte stärker så kallade svenska värderingar, som inte lovar att locka turister eller besökare till orten eller området”.
Samtidigt påpekar han att de kulturella rättigheterna är tätt kopplade till demokratiska rättigheter och att det blir väldigt tydligt i den samiska kulturpolitiken.
– Häromveckan var det samisk vecka här i Umeå. En del av programmet var ett kulturpolitiskt toppmöte om hur den samiska kulturpolitiken ska utvecklas i framtiden.
Kulturminister Amanda Lind medverkade. Under veckan riktade Umeå Sameförening skarp kritik mot svenska statens bidrag till samisk kultur. Det ligger på 17 miljoner kronor och man konstaterade att det är en åttondel av vad Norge satsar, säger han och undrar vad Anne Wuolab tycker om det.
– Vi har samiska institutioner som har jobbat i över tjugo år. De har professionaliserat sig och vet vad de håller på med. Vi har också regioner som mer och mer börjar inse att de ligger i Sápmi och som har börjat anpassa sin kulturpolitik efter det. Vi har samiska konstnärer på de stora scenerna i världen, som är med i Dokumenta, i stora konstutställningar, i Melodifestivalen. Vi har författare som Ann-Helén Laestadius. Vi har något att säga och vi är en del av kulturen. Men av någon märklig anledning så får det inte konsekvenser. Sametingets kulturpengar ska i Sverige täcka allt från att Lycksele sameförening vill ha koltsömnadskurs till att Simon Isak Marainen ska göra en professionell CD. Det blir orättvist för alla.
Kulturministern sade nyligen att regeringen vill bidra till att stärka de samiska språken. Carl Åkerlund undrar om stödet till det litterära skapandet på samiska språk verkligen räcker till det. Anne Wuolab är tveksam. Hon menar också att de stora förlagen idag fokuserar på kommersiella intressen:
– Om kommersiella krafter ska ta hand om samisk litteratur, om det är marknaden som ska stötta samiska författare, då ligger vi risigt till.
Norrländska författarsällskapet/Författarcentrum Norr har sedan en tid börjat samarbeta med nystartade Författarcentrum Sápmi, Tjállegoahte. David Väyrynen tror att det kan stärka hela författarcentrum och svensk kulturpolitik överlag.
En högaktuell kulturpolitisk fråga är den om bibliotekens vara eller icke-vara. I Biblioteksbladet kunde man häromveckan läsa att nästan en fjärdedel av landets kommuner drar ner på sin biblioteksbudget under 2019. Carl Åkerlund påpekar att det handlar om stängda filialer, minskat öppethållande, krympande mediabudgetar och lägre ambitioner. Enligt Biblioteksbladet har 23 procent av biblioteken fått mindre att röra sig med, medan 16 procent har fått mer.
– Valet i fjol innebar en högergir inom kommuner och regioner överlag, vilket kan förklara delar av budgetåtstramningarna. På vissa håll har Sverigedemokraterna fått större inflytande och de har, i en tidigare undersökning gjord av Biblioteksbladet, visat att de har en helt annan inställning till källkritik än övriga partier, vilket så klart påverkar sådant som inköp och liknande, säger Carl Åkerlund och fortsätter:
– Så i farans riktning ligger inte bara sådant som att biblioteksfilialer läggs ned, utan även att biblioteken på sikt kan få andra riktlinjer vad gäller integration, modersmålsfrämjandeinsatser.
Sara Meidell tycker att vi redan har passerat elfte timmen när det gäller biblioteken och att det är en hisnande tanke:
– Grundstrukturen, en stark infrastruktur som borde ha varit ett skydd mot de populistiska krafterna, den finns inte. Det är nu vi börjar se hur snabbt det kan gå.
Hon tycker att det är väldigt allvarligt om bibliotek läggs ned eller tvingas anpassa sig, både för samhället i stort och för de mindre orterna:
– Vi ser inte effekterna eller resultaten förrän raset är igång. Ett lokalt bibliotek har så många funktioner. Som demokratiskt rum. Som en fysisk plats som är icke-kommersiell där samtal kan föras. Som kunskapscentra. När ett bibliotek stänger är det väldigt mycket som försvinner. Det som är så oerhört läskigt i det här, det är att man tänker att det finns någon slags långsiktig agenda från en högerpopulistisk rörelse. Att först dränera infrastrukturen på kraft, uppluckra de system som finns, och sedan återföra ett annat kulturbegrepp med stöd till helt andra kulturformer som verkligen skulle vara ett hot mot demokratin.
Carl Åkerlund undrar om resultatet av utvecklingen blir att kulturen måste försvara sig med mätbara värden, istället för omätbara. Sara Meidell tror att så är fallet:
– Kulturen börjar själv att tillämpa ett instrumentellt tänkande och retorik för att försvara sig.
Anne Wuolab instämmer. Hon tar Riksteatern som exempel och menar att man där upplever att kulturpolitiken börjar bli sådan att det är besökstal som gäller, som bestämmer vad som kan sättas upp:
– Det smala och det udda faller bort om man alltid ska se till det man förväntar sig att publiken vill ha. När det gäller biblioteken upplever jag att det är själva platsen som är väldigt viktig. Den är demokratisk och i någon mån en neutral plats. Bibliotek är mer än bara en samling böcker och tidningar. Det är viktigt att biblioteken kan erbjuda de långsamma konstarterna, de som kräver mer eftertanke. Biblioteken på mindre orter är fantastiska. Jag tror inte att vi kan övervärdera bibliotekens betydelse och vad det innebär att lära barn att det finns en sådan plats där man kan hämta kunskap.
Sara Meidell pekar på vikten av att inte glömma bort biblioteket som fysisk plats, även om det krävs stora insatser för digitalisering:
– Det är en ickekommersiell plats i ett stadsrum, en fysisk manifestation av att du kan vara något annat än en kund eller en konsument. Om du går till gallerian måste du koppla på ett seende som att du ska köpa någonting. Går du till biblioteket har du ett annat seende. Sådant planteras hos unga människor och får effekter om kanske tio-tjugo år. Så hotet är enormt om vi börjar stänga ner biblioteken.
Nyligen presenterades ett förslag på en nationell biblioteksstrategi för kultur- och demokratiminister Amanda Lind. Där föreslås bland annat en förstärkning på 40 miljoner kronor per år till biblioteksverksamheter för nationella minoriteter och samer, genom inrättandet av särskilda resursbibliotek. Anne Wuolab vågar inte vara särskilt förhoppningsfull inför att det förslaget faktiskt ska gå igenom. Hon undrar om det är någon i lokalen som känner till Samernas bibliotek. Ingen svarar ja.
– Det ligger i Jokkmokk, i samma lokal som fjäll- och samemuseet Ájtte och har ett fantastiskt arkiv. Det drivs av Sametinget, som ju måste prioritera mellan koltsyningskurs och CD, och som inte har inte råd att anställa någon som kan sköta det. Det här biblioteket skulle kunna göra fjärrlån som alla andra bibliotek. Det skulle kunna vara en ordentlig resurs för hela Sverige. Men det finns inte resurser till att ha det öppet, inte ens lokalbefolkningen vet när det är öppet, säger hon och fortsätter:
– Vi har upprättat en massa fina institutioner, platser och ordningar som alltid dör ut eller är i projektform. Hela Sápmi är i projektform. Vi i Sápmi har alltid 3,5 år på oss att göra det vi har projektpengar till. Det är vi världsmästare på. Men det är ingen bra kulturpolitik. Att allt är tillfälligt. Det hade varit fint att ha någonting som var fast.
David Väyrynen berättar att han någon dag tidigare träffat en man som jobbar med bokdagar i Dalsland. Mannen beskrev hur de har börjat räkna antalet besökare i procent och jämföra med Globen. Att ett eller annat arrangemang drog så många besökare att det vore som att ha fyllt Globen två dagar, eller en vecka:
– Det kan ju vara ett ganska skönt verktyg att arbeta med den kommande tiden. Ska man jobba med mätverktyg så ska det ju mätas på rätt sätt. När jag bodde i Skåne kunde jag gå på en diktuppläsning med femtio personer och jag tyckte att det var mycket. Sedan flyttade jag till Hakkas, där bor det 390 personer. När vi ordnade vår första diktkväll kom det 60 personer. Vi måste tala om för makten, om vi nu ska förhålla oss till Stockholm, att det inte går att använda siffrorna man tidigare använt. Men då spelar vi ju ändå på deras villkor. Man måste vara medveten om att det är en mycket större och mer invecklad kamp som måste föras för att ta makten över den regionala kulturpolitiken.
Sara Meidell tycker att situationen när det gäller hur kulturens värde mäts är oroväckande:
– Länsinstitutionerna går på knäna och kollapsar. Hur mycket kommer de att dra med sig i fallet? Ytterligare deprimerande är det när man märker att, i takt med att desperationen ökar, så fokuserar länsinstitutionerna bara på nytta. Man tappar djärvheten att göra satsningar som kanske faller platt. All konstnärlig innovation centreras till huvudstaden, det blir där spetskulturen ska finnas.
Hon tror att en konsekvens av att det inte finns resurser och att kulturella projekt och institutioner måste slåss om pengarna och samtidigt dra in mycket pengar, gör att kulturen kvävs. För att motverka det krävs byggande underifrån, menar hon.
Carl Åkerlund påpekar att en kritik mot kulturpolitiken och mot ännu en miljöpartistisk kulturminister, är att de som ansöker om kulturpengar måste bocka av en massa kriterier och visa att projektet kommer att främja sådant som jämställdhet och jämlikhet. Det kan finnas vissa risker med sådana begränsningar.
– Det kanske är naivt att sitta och säga det, men min tro på det öppna samtalet är så stark att jag tror att om man skjutsar in tillräckligt med medel och låter kultur vara det kultur ska vara så blir det bra. Börjar man styra och begränsa så stör man systemet. Då skapar man en massa rädslor.
– Vi måste möta varandra på olika sätt och i olika relationer. I norr har folk så lång historisk erfarenhet av att leva med flera kulturer. I en liten by har man mött olika kulturer. Vi visste vad ett mångkulturellt samhälle var, långt innan arbetskraftsinvandringen kom. Vi var inte så upptagna av att förhålla oss till södra Sverige utan snarare till öst och väst, säger Anne Wuolab.
Samtalstiden börjar rinna ut. Till stor del har det handlat om en oro. En oro över vart är vi på väg. Över populistiska angrepp på kulturpolitiken. Över neddragningar av kulturstödet och politiska begränsningar av kulturen. Carl Åkerlund menar att man kan ana en hårdnad konkurrens om de regionala och kommunala medlen, en konflikt om resurser som, med rådande politik, bara ser ut att förvärras inom de närmsta decennierna. Samtidigt växer de populistiska rörelserna, både på högerkanten och i form av sjukvårdspartier som är svårare att placera, men som också bygger på missnöjespolitik:
– I synnerhet i norra Sverige fick missnöjespartier av det slaget stort genomslag i valet, medan Sverigedemokraterna fick större genomslag i södra delarna. Man skulle kunna säga att den populistiska retoriken projicerar saker på kulturpolitiken, säger han och frågar panelen hur kulturen och kulturutövare ska hävda sig i det hårdnande klimatet? Sara Meidell tycker att det är en otroligt svår och komplex fråga:
– Hur ska kulturen hävda sin egen betydelse? Hur gör man det utan att börja ropa på sitt eget värde i form av en instrumentell kultursyn? Att försöka peka på dess långsiktiga betydelse för demokratin, hur gör man det?
Hon menar också att medierna har ett enormt ansvar för att föra en anständig debatt. Ett exempel på att inte ta det ansvaret är när Expressen härom veckan skrev om ”miljonstöd till konst för maskar och svampar”.
– Det är sådant som retar folk. Övertygar man tillräckligt många människor att det bara är konst för insekter som pengarna går till och folk inte känner att det är tillgängligt, då kan man också legitimera grova neddragningar på den konst som verkligen behövs, som bibliotek och teatrar, säger David Väyrynen som tror att litteraturen klarar sig ett tag även om bidragen försvinner. Att det är värre för de kulturarbetare som är verksamma inom film och teater.
– Vi skrivande människor har ju organiserat läsarna och skrivarna till att möta motstånd. Istället för att anpassa oss så tror jag att vi är väl förberedda på att trycka tillbaka. Men det är ju bara kortsiktigt. Vi har redan varit inne och fingrat på de långsiktiga konsekvenserna och de är ju oöverblickbara och katastrofala, säger han och påpekar att Norrbottens kulturbudget ligger på 1,8 procent, men att det nuvarande styret har aviserat att det vill sänka kulturbudgeten med en procentenhet och gå ned till 0,8. Han menar att det skulle vara ett oerhört hårt slag för all kultur i regionen:
– Jag tror att Norrbottensteatern möter 200 000 barn och ungdomar i länet varje år. Det är klart att en halvering av den här budgeten skulle få enorma konsekvenser för den sortens verksamheter över en natt.
Hur ska man då från kulturens håll möta hotet om nedskärningar utan att börja hävda sitt värde genom att räkna huvuden, undrar Carl Åkerlund.
– Jag vet inte om vi någon gång kommer att komma bort ifrån det. Men jag tänker att det här samtalet som vi har idag, det får inte dö. Det måste vi hålla vid liv, säger Anne Wuolab.
Text och foto:
Emma Lundström