Mats Berggren. Foto: Peder Lingden / opal
Mats Berggren började skriva sin första bok när han arbetade på Scania i Södertälje på 80-talet. Sedan dess har det blivit en hel del böcker. Några för de vuxna läsarna och många för de unga. Nu får han fackföreningsrörelsens Ivar Lo-pris för ett”engagerande, konsekvent och nydanande författarskap”. Emma Lundström har talat med honom om drivkrafter och en aldrig sinande nyfikenhet på samhället.
Det hela började mer eller mindre i en sjukhussäng. Mats Berggren var sjukskriven från Scania efter en liten operation och låg på sjukhuset och läste. Det han läste var inget mindre än Ivar Lo Johanssons bok Tröskeln. Den tredje och sista delen i arbetarförfattarens memoarsvit.
– Han skrev ju verkligen om det här att det inte bara var så att sådana som jag skulle skriva böcker, utan att det också var de som hade våra erfarenheter som skrev den mest viktiga och betydelsefulla litteraturen. Det var ju verkligen helt rätt sak att läsa när man själv skulle försöka ta steget till att börja skriva på allvar, säger Mats Berggren som hade jobbat på Scania i närmare fem år när han började skriva sin debutbok Orent ackord. Han hade redan kommit igång när han läste Tröskeln, men Ivar Lo Johanssons ord gav honom en behövlig knuff i ryggen.
Hur kom det sig då att han började skriva överhuvudtaget?
– Jag tyckte att det inte fanns några böcker som handlade om sådana som mig och mina arbetskamrater och våra problem. Till slut fick jag för mig att jag skulle skriva en själv. Jag fick idén att skriva en bok som handlade om en ung kille som jobbar på bilfabrik och som blir kär i en lika ung skådespelerska. Genom den berättelsen skulle jag dels kunna skildra hur det var att jobba i industrin, dels genom kärlekshistorien få folk att fundera över vad det är för kultur som görs, av vem och för vem, säger han och berättar att när han väl började skriva så upptäckte han hur vansinnigt roligt det var:
– Då kände jag väldigt snabbt att det här måste jag få hålla på med, annars blir jag galen. Boken tog tre år att skriva och jag jobbade kvar på Scania de första två och ett halvt åren. Sen tog det ett och ett halvt år innan den kom ut. Jag blev refuserad på åtta ställen. Men till slut kom den ut i september 1987. Och sedan dess har jag faktiskt varit författare på heltid, jag har inte haft något annat yrke.
Så här i backspegeln kan Mats Berggren se att det var modigt att våga satsa på skrivandet. Då tänkte han inte så:
– Det var en så stark drivkraft detta att jag ville skriva. Hade jag vetat hur svårt det var att komma in i bokbranschen hade jag kanske inte vågat försöka. Jag var ju tvungen att säga upp mig för att kunna skriva färdigt min första bok.
Reaktionerna på boken blev väldigt positiva bland Mats Berggrens gamla arbetskamrater.
– Min bästa kompis på jobbet sålde boken på verkstan och det var många som köpte den. Han sade att de blev stolta. Scaniaarbetare upplever att de står ganska långt ner i samhället. Så kom någon och använde det han fått av dem för att bli författare. Sedan kände de ju igen sig en massa så klart, säger han och berättar att boken kom ut i en ganska turbulent tid. 1990 var det en våg av vilda strejker på Scania. Då hade det gått fem år sedan han själv slutade på fabriken och tre år sedan Orent Ackord kom ut:
– Det var väldigt stort och det var över 900 arbetare som ställdes inför arbetsdomstolen. De fick dela upp förhandlingarna på två dagar och vara i kulturhuset. De hade en demonstration i Södertälje och då blev jag inbjuden och fick läsa ur min debutbok. Jag har ofta tänkt att längre än så kommer jag inte som författare: att de jag har velat skriva för och skrivit om tycker att jag hade någon sorts plats i deras strid. Men nu tycker jag väl kanske att jag har kommit lite längre när jag har fått Ivar Lo-priset. Det är stort, men det är väldigt lite uppmärksammat. Jag har inte sett någonting om det i de stora tidningarna. Inte ens i Aftonbladet.
Att han skulle bli tilldelad Ivar Lo-priset var oväntat, menar Mats Berggren, eftersom tyngdpunkten i hans författarskap ligger på ungdomslitteraturen:
– Jag tror inte det är någon ungdomsboksförfattare som har fått det här priset förut, så det känns som ett erkännande inte bara för mig utan för ungdomslitteraturen. När man talar om den svenska litteraturen så är det inte ungdomsböckerna man talar om. Det spelar ingen roll att svenska ungdomsförfattare får en massa internationella priser och har en massa läsare. De så räknas ändå inte. Därför känns det jätteroligt att få priset, inte bara för min egen skull.
Det som driver Mats Berggren att skriva är en nyfikenhet på samhället. När han skriver ungdomsböcker tar han upp samhällsfrågor på olika sätt. Så också i sin nästa bok, Rami och Jonatan, som kommer i maj.
– Den handlar om en ensamkommande flyktingkille och en svensk kille som spelar fotboll ihop och blir kära i varandra. Förra boken, Din syster måste dö, handlade om hedersvåld. Boken innan det handlade om att bli klämd mellan två knytnävar, islamister och rasister, i en förort. Min drivkraft är nyfikenhet på samhället och samtiden. Jag stöter på historier som jag tycker är värda att berätta. Sedan tycker jag inte att man bör använda romaner för att framföra ett budskap, utan man undersöker ett problem och sedan måste läsaren själv få dra sina slutsatser, säger han och fortsätter:
– Sedan finns naturligtvis mina värderingar i botten. När jag skriver om hedersvåld så är det ju självklart att jag är emot hedersvåld. När jag skriver om islamism och rasism så är det ju för att jag är motståndare till bägge ideologierna, som är intoleranta och ibland våldsamma och som dessutom har en del gemensamt, nämligen tanken att vi inte kan leva tillsammans med våra olikheter. Värderingarna finns alltid i botten men jag tänker inte i budskap, jag tänker i undersökning.
Samma sak är det med hans politiska ådra. Den finns underliggande i böckerna, men han vill inte skriva någon på näsan:
– Det påverkar ju mitt skrivande därför att jag är intresserad av samhället och samhällsutvecklingen, men det står ju inte att man ska vara socialist, även om jag är det. Det får läsaren tänka ut själv.
Mats Berggren tycker att det är en ära och ett erkännande att ha fått Ivar Lo-priset. Hans förhållande till arbetarförfattaren har förändrats genom åren. Boken Till en författare, som riktade sig till unga författare, gjorde honom irriterad när han läste den första gången.
– Jag var väldigt inspirerad av latinamerikansk litteratur ett tag och han tyckte bara att de var som ”indianböcker”. Han menade att humor bara var ett sätt att försona sig med förtrycket. Jag tyckte att humorn kunde vara jätteviktig. Så jag skrev en recension där jag gjorde uppror mot honom. Sedan kom jag med åren att läsa fler och fler av hans romaner och blev mer och mer imponerad av hur han skrev. När jag senare läste om Till en författare hittade jag andra sidor av den. Till exempel att begreppet realism, som ju är laddat i arbetarlitteraturen, måste utvecklas och förändras.
Sedan 1990 har Mats Berggren nästan bara skrivit ungdomsböcker. Men på sista tiden har det även blivit två självbiografiska vuxenböcker. En som heter Generation 55+ och en som heter Vindsröjning.
– Tyngdpunkten i mitt författarskap ligger som sagt på ungdomslitteraturen, men det har varit väldigt roligt att göra de här böckerna och jag tror kanske inte att jag hade fått priset om jag inte hade skrivit dem, säger han och berättar att han i Generation 55+ försöker fånga samhällsutvecklingen genom tre generationer: sin pappa, sig själv och sin dotter. Vindsröjning handlar om just vindsröjning:
– Jag röjde på vinden och hittade då bland annat en skriftlig varning från Scania. Att röja på vinden, det är ju som att åka hiss genom tiden. Jag hittade bland annat skoltidningen från gymnasiet. Då framträdde den tiden.
Han började skriva texter om fynden på vinden. De blev fler och fler. Skoltidningen från mitten av 70-talet väckte många minnen:
– Vi skrev om Chilekommittén, Grupp 8, Amnesty, den progressiva musikrörelsen och Fria Pro-teatern, allt det där som rörde sig i tiden. Det ger en tidsbild och boken ställer frågan: vi som var unga på 70-talet, vad trodde vi på och hur blev det? Liksom även frågan: i vilken utsträckning väljer vi våra liv?
Nu har han alltså fått pris som arbetarförfattare. Så hur ser han på situationen för arbetarförfattare i Sverige idag?
– Det finns ju ganska många arbetarförfattare och många som är bra. Susanna Alakoskis Svinalängorna är ju till exempel en arbetarskildring, men man läser den inte som det. Den läses som en skildring av en dysfunktionell familj med alkoholproblem. Så även Åsa Linderborgs bok Mig äger ingen. Kristian Lundbergs Yarden blev ju en stor framgång för honom, han fick Ivar Lo-priset och den blev filmad. Men det händer ju ingenting för dem som skildras, säger han och fortsätter:
– Det anses ju att Ivar Lo bidrog till att statarsystemet avskaffades. Det hade säkert avskaffats ändå men det hade kanske skett lite senare. Ove Allansson skrev om sjöfolk. När han skrev Ombordarna, så ledde det till tre riksdagsmotioner som handlade om dem som aldrig kom av båtarna i containertrafiken. Men Yarden, den var ett genombrott för Kristian Lundberg, men ingenting hände för de papperslösa, rättslösa arbetarna i Malmö hamn.
Mats Berggren menar att den sortens samspel mellan arbetarrörelse och arbetarlitteratur som fanns på 30-40- och 50-talet har vässats ner nu:
– Det får liksom inga reella konsekvenser även om man skriver en utmärkt arbetarroman eller diktsamling. Vi har ju Jenny Wrangborg, Emil Boss och Johan Jönson. Vi har Maria Hamberg, David Ericsson och Sara Beischer. Det finns så många som skriver bra. Däremot ser man inte arbetarlitteraturen som något samlat idag och den får oftast inga effekter. Böckerna får inga följder för dem som arbetar på golvet.
Vad har han då för svar på den där frågan som han ställer i boken Vindsröjning? Hur blev det egentligen med samhället?
– Ja, hur blev det? Man får väl ändå säga att det inte har gått så bra. Extremhögern var ju ett skämt på 70-talet. Någon hade fått tag i Nordiska Rikspartiets tidning och så läste man och skrattade åt det. Nu har hela samhället gått så mycket åt höger att vi måste försvara saker som vi trodde var en gång för alla givna, säger Mats Berggren och tillägger att han ändå hoppas och tror att klockan inte går att vrida tillbaka när det gäller vissa saker, som hbtq-rättigheter och kvinnors rättigheter:
– Fast försöken görs ju. Jag hörde ett reportage igår om Ungern och Ryssland där man genom ekonomiska bidrag pressar kvinnor att stanna hemma och föda fler barn. Men i Sverige känns det än så länge som att vissa rättigheter inte går att vrida tillbaka. Tyvärr är det inte på samma sätt när det gäller klass.
Emma Lundström
IVAR LO-PRISET
■ Fackföreningsrörelsens Ivar Lo-pris är ett av Sveriges största litterära priser och instiftades 1986. Syftet är att stödja och stimulera litteratur som för vidare den realistiska tradition som bar upp Ivar Lo-Johanssons författarskap. Prissumman är 125 000 kronor.
■ Mats Berggren föddes i Södertälje 1957. Han debuterade 1987 med romanen Orent ackord. Hans första fyra böcker handlar om tiden som metallarbetare på Scania.
■ Prisutdelningen av Ivar Lo-priset sker på Ivar Lo-Johanssons födelsedag den 23 februari.