Skämmigt, Katarina Frostenson

Du har ett jobb. Du missköter det jobbet. Bland annat genom att läcka hemligstämplat material. Du går, efter många om och men, med på att lämna jobbet men har flera villkor för att göra det. Ett av villkoren är att du även i fortsättningen ska ha garanterad försörjning.

Hur rimligt är det?

Katarina Frostenson måste, bortsett från Horace Engdahl, vara Sveriges just nu mest pinsamma person. Hennes förlikningsförslag är ett hån mot alla hederligt arbetande människor runt om i landet. Ett hån mot alla poeter och författare som inte har haft Svenska Akademien i ryggen men ändå slagit sig fram, lyckats överleva ekonomiskt. Bland annat genom att jobba som kallskänkor, eller personliga assistenter. Frostenson har levt lyxliv i en herrans massa år. Hon har frotterat sig på parnassen. Hon har vant sig. Nu tycker hon att hon förtjänar att kompenseras ekonomiskt så att hon kan fortsätta att försörja sig som poet.

Katarina Frostenson har i en advokatutredning bedömts vara skyldig till att ha läckt information om Nobelpristagare och inval till den så kallade ”kulturprofilen”, alltså hennes egen man, Jean-Claude Arnault, som nu är dömd till två och ett halvt års fängelse för sexuella övergrepp.

Det är en sak att, som Frostenson, tycka att man har rätt att ha kvar sitt jobb livet ut. Det är en helt annan sak att verkligen ha den rätten. Att ha förtjänat den med verkligt hårt arbete. Frostenson hävdar att hon inte har brutit mot Akademiens stadgar. Att hon inte har läckt Nobelpristagare. Att påståendena om att hon skulle ha gjort det är ”rena lögner, missförstånd eller illvilliga tolkningar av allmänna kommentarer/samtal”. Att det istället är Akademien som har brutit i sin lojalitet mot henne. Att vissa ledamöter har ”gjort kränkande uttalanden mot henne i massmedierna”. Hon känner sig utsatt och är ”beredd att ta strid för sin heder”. Därför tycker hon att det är Akademiens ansvar att se till så att hon ”kan försörja sig och fortsätta sitt värv som lyriker”.

Det är väldigt, väldigt svårt att tycka synd om Katarina Frostenson. Det är i princip omöjligt. Lika omöjligt som det är att tycka något annat än illa om Horace Engdahl. För någon månad sedan läste jag Niklas Natt och Dags fruktansvärda och oerhört välskrivna bok 1793. Det var en verklig pärs att läsa den och den hemsöker mig fortfarande som en mardröm. Men vilken otrolig skildring av Sveriges historia av perverterade slutna sällskap och extrem ojämlikhet.

Även om det är lite väl långsökt, så är det ändå inte utan att jag tänker på perversionerna i dåtidens slutna sällskap när rapporterna kring Akademien och kulturprofilen haglar i medierna. Vad har de egentligen haft för sig?! Vad är det för människor som hamnar i ett sådant sällskap och varför ska vi överhuvudtaget tycka att de har något att komma med?

Makt korrumperar och absolut makt korrumperar absolut, brukar det heta. Känslan är att Svenska Akademien, antingen på senare år, eller sedan lång tid tillbaka, skapar korrumperade ledamöter. Skapar en känsla hos ledamöterna av att vara värda mer än vanligt folk, att ha rätt till mer, rätt till lyxiga bostäder och höga arvoden. Rätt till en särställning. Rätt till allt.

Jag skulle önska att vi, folket, kunde avsätta dem allihop och göra rent hus. Säga till de skräckslaget blinkande avsatta ledamöterna: välkomna till verkligheten. Så här ser den ut. Bara för att du har haft makt och inflytande, innebär det inte att du för alltid kommer att ha makt och inflytande. Din plats i kultureliten är inte garanterad på livstid bara för att du heter Engdahl eller Frostenson eller Arnault. Du är precis som alla oss andra: en helt vanlig dödlig.

Om alla vi vanliga dödliga skulle förutsätta att vi kan bete oss lite hur som helst och ändå få behålla jobbet, och sedan anse att vi hade rätt till ersättning för utebliven inkomst om vi faktiskt ändå fick sparken, ja, hur skulle det se ut?

Det är intressant att så pass många borgerliga debattörer kritiserar Frostenson, med tanke på deras egen vurm för slutna sällskap, absolut makt och fallskärmar till misslyckade bankdirektörer.

Katarina Frostenson är uppvuxen i en familj där hyllandet av marknadsliberalismen var en ledstjärna. Fadern, Georg Frostenson, argumenterade för marknadsmekanismernas överlägsna roll när det gäller att avgöra värdet på exempelvis en vara eller en tjänst. Han grundade bland annat Hayek Foundation, med bistånd av Nobelpristagaren i ekonomi, Friedrich von Hayek. Den nyliberale ekonomen ansåg att marknaden alltid har rätt och att alla former av begränsningar av den fria marknaden leder till träldom. Han var Pinochetvän och uttalad motståndare till alla former av socialism.

Det kan i ljuset av denna bakgrund vara värt att fundera över det som Twitteranvändaren @ordförandejohan påpekat i dagarna. Nämligen: vad skulle Frostensons pappa ha tyckt om att hans dotter inte anser att hennes dikter ska konkurrera på den fria marknaden?

Vi kunde ju önska att hennes krav på kompensation är ett senkommet uppror mot faderns åsikter. Men hade det varit det så hade hon ju förespråkat medborgarlön för alla och inte bara siktat på att berika sig själv för att slippa arbeta.

Själv har jag aldrig varit förtjust i Frostensons kalla lyrik, så jag kanske inte är rätt person att uttala mig om dess vara eller icke vara. Hon får gärna fortsätta dikta bäst hon vill, utan ekonomisk kompensation från Akademien. Klarar hon inte av det så skulle det inte vara någon större förlust.

Emma Lundström

Dela