Ledaren # 1-2 2019
▶ Individfokus dödar politiken
▶ Vänstern går i fällan
▶ Gå till rötterna!
Förra året introducerades svenskarna för ordet flygskam. Faktiskt redan i februari 2018 kröntes begreppet till veckans nyord av Språktidningen. Flygandet blev ett av årets ”snackisar”. Kultursideskribenter berättade om hur de höll sig på marken och några andra skrev om varför de blev arga för att kulturskribenterna berättade om detta. Men skammen är nog här för att stanna. Allt fler flyger med en ångestklump i magen – men flyger gör vi, mer än någonsin. Samma typ av skamkänslor omgärdar också köttätandet – med samma korrelation till konsumtionen. Vi frossar när vi mår dåligt. Både flygbolagen och moralisterna har skördetid och magsårsmediciner säljer som aldrig förr. Det är Du som skall tänka på Din konsumtion och Din livsstil.
Det är utmärkande för vår fragmenterade tidsålder att vi så sällan lyckas lyfta frågorna bortom konsumenten, samhällets atom. Det blir den minsta och svagaste länken i ett världsomspännande komplex som skall ta ansvar för koldioxidutsläppen som din mat eller din resa eller dina shoppingvanor genererar. Oftast är vi så inkörda i spåren att vi inte ens noterar hur vi låter den nyliberala ideologin forma vårt tänkande. När gula västar gick från att vara ett plagg för joggare och förskolebarn till att bli en symbol för revolt var det många i svensk vänster som reagerade negativt eftersom ju bilflottan måste ställas om från fossila bränslen, som om det var ett ansvar som vilade på konsumenterna allena och inte på den statsunderstödda bilindustrin. Måhända är det personliga politiskt, men individen är den plats till vilken det politiska går för att dö.
De som idag styr utvecklingen tjänar på det här klimatet. I Sverige går det bra att bedriva en skolpolitik som fördjupar istället för att kompensera för klassklyftor och skylla effekterna av politiken på skolungdomarna själva, deras föräldrar eller lärare. Det går bra att bedriva en bostadspolitik som håller unga vuxna utan ekonomiska resurser kvar i sina föräldrahem och sedan förfasas över att de hänger på torget. Det går bra att exportera vapen och sedan debattera huruvida flyktingarna delar vårt samhälles ”värdegrund”.
Att vara radikal betyder att gå till rötterna, men hur ofta är inte vi, som gör anspråk på att vara radikala, ute och fladdrar i grenverken istället? Där finns ingen tid för fördjupad förståelse. All kraft ägnas åt att reagera på senaste stimuli. Utan en levande systemkritik blir alla ställningstaganden reaktioner. Vi som vill något mer än detta samhälle har inte råd att fastna i evighetsdiskussioner om vad som är ett gott samtal varje gång någon halvfigur på högerkanten viftar med ett rött skynke. Vi bygger ju någonting annat, mer djupgående och mer långsiktigt.
Låt detta vara ett försenat nyårslöfte till oss själva. Nu ser vi bortom bruset och gör 2019 till radikalismens år.