Foto: Jimmie Nordberg cc-by-nc-nd
▶ Året inleds med nya attacker mot välfärdssystemet
▶ C och L vill ersätta allmänt barnbidrag med behovsprövat
▶ Därför ska vi ha kvar ett likvärdigt barnbidrag för alla
KOMMENTAR
Det nya året inleddes med att två riksdagsmän från Centerpartiet och Liberalerna föreslog att barnbidraget skulle behovsprövas. Troligen försöksballonger för att se om det är möjligt att rasera ytterligare en bit av vår generella välfärd, och fortsätta i riktning mot USA-systemet.
När jag var liten på femtiotalet och hade fått förklarat för mig varför det var mycket bättre med ett generellt bidrag, hade jag inte kunnat föreställa mig att jag sextio år senare skulle behöva argumentera kring denna fråga. Men i en diskussionsgrupp (kring ett helt annat ämne) som jag deltog i förra veckan råkade frågan komma upp. Döm om min förvåning när det bara var en av åtta förutom jag själv som försvarade det nuvarande systemet. Men de kritiska (vanliga äldre människor) använde till synes rättviseargument: ”Det är orättvist att de rikas barn får pengar som de inte behöver.” Uppenbarligen har vänstern i bred mening under årtionden försummat att förklara vitsen med generell välfärd.
Men inte heller Jonas Sjöstedt argumenterade på ett bra sätt. Han betonade att de välbärgades skattevilja minskar ”om de känner att de inte får något tillbaka på sina skatteinbetalningar”.
Fast det är ju skillnad på skatt och skatt! Skatter har två helt olika syften:
Finansiera offentliga investeringar, som infrastruktur, utbildning osv. Finansiera den offentliga administrationen, rättsväsendet och (tyvärr) militären. Finansiera offentliga tjänster som sjukvård, kultur osv. På dessa områden är det naturligtvis meningen att alla ska kunna dra nytta av sina skatteinbetalningar.
Transfereringar. Deras syfte är att omfördela medel till grupper med särskilda behov: barn, äldre, sjuka, handikappade, arbetslösa med flera. Här är själva syftet att övriga grupper inte ska få något tillbaka! Det kallas solidaritet!
Sedan återstår en tredje typ, punktskatterna, vars syfte är att begränsa konsumtionen av varor och tjänster som politikerna bedömer som skadliga för samhället och/eller individerna: koldioxidskatt, alkoholskatt med mera. Överskottet här kan lämpligen användas till klimatåtgärder, förebyggande insatser mot missbruk och så vidare.
Den principiella anledningen till att vi ska ha allmänt barnbidrag är alltså att barn (generellt) är en grupp som inte kan försörja sig själva. Bidraget är avsett för barnet, inte familjen och alla barn har naturligtvis samma värde.
Av samma anledning togs sambeskattningen bort 1971. Kvinnan skulle inte ha en högre skatt bara för att hennes man råkade tjäna bra. Det var hennes pengar – inte familjens.
Sedan finns förstås ytterligare två viktiga argument för allmänt barnbidrag: a) Annars måste de fattiga barnen pekas ut, vilket leder till ytterligare vi och dom-tänkande och segregation. b) På grund av den administration som skulle krävas skulle det knappast leda till någon besparing alls.
Även bortsett från administrationen rör det sig om ganska lite pengar: om de trettio procent ”rikaste” barnen berövades barnbidraget skulle det ge ca 7 miljarder/år, medan ett avskaffande av räntebidragen för lånen på villor och bostadsrätter skulle ge minst 30 miljarder. Och den åtgärden skulle ha en betydligt mer utjämnande effekt.
Göran Dahlman