Det är nu hundra år sedan spartakistupproret i Tyskland, då hundratusentals arbetare demonstrerade och ockuperade offentliga byggnader i januari 1919. Upproret krossades brutalt av fascistiska frikårer, med socialdemokraternas goda minne. Per Leander berättar om morden på Karl Liebknecht och Rosa Luxemburg, och hur socialister i Sverige reagerade på händelsen.
Vid första världskrigets utbrott 1914 hade det stora tyska socialdemokratiska partiet splittrats. Den socialdemokratiska högerledningen slöt upp bakom kejsaren och borgarklassen för krigsinsatsen, medan en vänsteropposition – ”spartakisterna” – motsatte sig kriget och höll fast vid socialismens internationalistiska budskap. Karl Liebkecht och Rosa Luxemburg som var ledarna för vänstern straffades med fängelsestraff som ”landsförrädare” och Liebkecht blev senare även tvångsinkallad till fronten.
Men efter fyra års krigande hade de tyska soldaterna fått nog. Inspirerade av revolutionen i Ryssland ett år tidigare, vände de också sina vapen mot sina generaler och i november 1918 störtades det tyska kejsardömet. Men det stod till en början och vägde huruvida Tyskland skulle bli en socialistisk rådsrepublik, eller en borgerlig parlamentarisk demokrati.
Den 9 november utropades den tyska socialistiska republiken av Karl Liebknecht, som hade befriats ur fängelset av revolutionärerna. Han höll sitt tal inför en jublande folkmassa från en balkong i det av spartakisterna erövrade kejsarslottet i Berlin där man hissat den röda flaggan. Men samtidigt, bara en kilometer därifrån, stod högersocialdemokraten Philip Scheidemann i ett fönster i riksdagshuset och utropade också en republik, inför en annan jublande folkmassa. Men de båda före detta partikamraterna Scheidemann och Liebknecht hade helt olika uppfattningar om vad för republik de ville ha, och konflikten mellan den revolutionära och den reformistiska grenen av arbetarrörelsen nådde nu sin höjdpunkt.
Tillsammans med Rosa Luxemburg bildade Karl Liebknecht det tyska kommunistpartiet i december 1918. Även om det fanns likheter med det ryska bolsjevikpartiet var det långt ifrån en exakt kopia, och inte minst Rosa Luxemburg var kritisk mot diktaturen och den röda terrorn i Ryssland. Samtidigt satte bolsjevikerna allt sitt hopp till den socialistiska revolutionens seger i Tyskland, och den polske bolsjeviken Karl Radek reste som Sovjetrysslands sändebud till Berlin för att delta vid bildandet av det tyska kommunistpartiet.
Alla marxister var vid denna tid övertygade om att Ryssland var alldeles för fattigt och underutvecklat för att ensamt kunna slå in på socialismens väg, och bolsjevikerna förstod själva att deras framtid hängde på att det genomfördes flera framgångsrika arbetarrevolutioner i Europa. Det kulturellt och ekonomiskt högutvecklade Tyskland var också det land där Karl Marx själv hade förutspått att kommunismen först skulle segra. Även de svenska vänstersocialisterna hade starkare band till den tyska arbetarrörelsen, och såg bara den ryska revolutionen som ett exotiskt förspel inför den efterlängtade och avgörande resningen i Tyskland.
Nu såg det ut som den dagen äntligen hade kommit. ”Tyskland och Ryssland – vilka möjligheter, om de två väldiga rikena, med sina stora folk, Ryssland med sina naturrikedomar och Tyskland med sitt tekniska kunnande, slog sej ihop! Då vore den socialistiska epoken inne. Man hade väl aldrig kunnat tänka sej sådana upplevelser som man nu fick vara med om. Undra på att tron på den revolutionära socialismen stärktes. Allt gick ju precis som det skulle gå”, var den svenske vänstersocialisten Ture Nermans tankar i november 1918.
Men det var ännu oklart hur revolutionen i Tyskland skulle utvecklas, och vilka som skulle få makten. Medan socialdemokraterna med Friedrich Ebert som regeringschef tog över den formella statsmakten genom parlamentet, satsade kommunisterna – eller spartakisterna som de fortfarande kallades – all sin energi på arbetar- och soldatråden för att driva en radikalare socialistisk politik på gatorna och i fabrikerna.
Precis som efter den ryska februarirevolutionen hade det i Tyskland bildats revolutionära arbetar- och soldatråd, som samlade de radikala krafterna, så väl som en provisorisk regering som dominerades av högersocialdemokraterna Friedrich Ebert och Philipp Scheidemann. Men de gamla makthavarna – kapitalister, borgare, byråkrater och militärer – hade fortfarande ett starkt grepp om staten, och den socialdemokratiska ledningen sökte samförstånd högerut hellre än att samarbeta med vänstern.
I januari 1919 kulminerade denna utveckling med att hundratusentals arbetare demonstrerade i Berlin och ockuperade flera byggnader för att protestera mot vad de såg som den socialdemokratiska partiledningens förräderi mot revolutionen. Denna händelse, som har gått till historien som ”spartakistupproret”, hade i själva verket inte iscensatts av det tyska kommunistpartiet, som var alldeles för litet och svagt för att mobilisera till en sådan aktion. Karl Liebknecht och Rosa Luxemburg hade sedan december levt gömda på grund av förföljelser. De stödde upproret när det bröt ut, men hade inget inflytande över dess utveckling, och kunde bara se på med förfäran när den socialdemokratiska ledningen med försvarsministern Gustav Noske i spetsen lät mobilisera regeringstrupper såväl som högerextrema frikårer för att krossa vänstern och rådsrörelsen.
Tusentals arbetare stupade i gatustriderna eller avrättades efter att de besegrats av Noskes trupper. Den 15 januari fångades även Karl Liebknecht och Rosa Luxemburg och mördades av de högerextrema soldaterna. De svenska socialdemokraternas ledare Hjalmar Branting befann sig under dessa januaridagar i Berlin och skrev i ett brev hem till sin fru Anna: ”Hörde skott av en handgranat men Spartacus är för närvarande krossad. Liebknechts och Rosas mord var ju ohyggligt, men begripligt.”
För de svenska vänstersocialisterna däremot kom nyheten som en stor chock och ett fruktansvärt sorgebesked. Ture Nerman skrev i sin dagbok att han nästan tappat livslusten: ”Nu är jag
Vänsterns Zeth Höglund.
paralyserad, kan inte skriva, inte tänka på något annat än att allt är meningslöst. Dock, de var ändå bara två, världskriget och revolutionen har kostat så många liv. Det blir ingen tröst. De två var dock fanor, mer än andra. Men deras död kommer att väcka tiotusenden. Om massorna nu kan väckas. Ibland förtvivlar man också om det. Farväl, Karl Liebknecht och Rosa Luxemburg! Evigt ska ni minnas och älskas.”
Mest upprörande var kanske den roll de tyska socialdemokraterna hade spelat i dramat. ”Ansvaret för Liebknechts och Luxemburgs brutala mördande måste av världens arbetarklass läggas på de ledande tyska högersocialisterna”, skrev det svenska vänsterpartiet i ett officiellt uttalande: ”Världsproletariatet måste konstituera sig som världsdomstol, och döma såsom förrädare mot revolutionen och socialismen, såsom ansvariga för mordet på Liebknecht och Luxemburg den tyska högersocialismens ledning och framför allt regeringen Ebert-Scheidemann.”
Tisdagen den 21 januari höll vänstersocialisterna en minnesceremoni i Stockholm över de mördade tyska kamraterna. Scenen i Auditorium var prydd med röda fanor och mot väggen lutade två stora porträtt över Liebknecht och Luxemburg, målade av Ivar Starkenberg. Den stora salen med plats för nästan 2 000 personer blev överfylld. ”En allvarlig stämning rådde, man såg att publiken här stod inför något ovanligt, något högre och allvarligare än eljes”, rapporterade vänsterns tidning Folkets Dagblad.
Karl Kilbom höll ett tal i vilket han sa att händelserna i Tyskland bevisade att arbetarklassen inte kunde samarbeta med borgarklassen utan att man måste upprätta en proletär diktatur som i Ryssland: ”Han klargjorde, hurusom den proletära diktaturen ej är något säreget för ett visst folk, utan att den måste komma i varje land och tillämpas av alla länders proletariat, om det skall tänka på befrielse ur kapitalismens klor. I motsats till den borgerliga diktaturen avser proletariatets diktatur att skapa ett bättre samhälle och är denna diktatur ej avsedd att vara evigt bestående, utan upphör i och med socialismens befästande”, menade Kilbom enligt Folkets Dagblads referat. Huruvida revolutionen skulle bli blodig och diktaturen hård berodde på borgarklassen, fortsatte han: ”Om proletariatet tvingas att använda våldet som vapen, kommer inte skulden på proletariatet, utan på motståndarna.”
Siste talare var vänsterpartiets ledare Zeth Höglund som sa att Karl Liebknecht och Rosa Luxemburg hela sina liv hängivet hade kämpat för socialismen och arbetarklassens befrielse, och till sist även offrat sina liv i denna kamp. Men deras banemän var fega lönnmördare som hade misshandlat de försvarslösa fångarna och till sist avrättat dem genom att skjuta dem i ryggen. ”Här får arbetarklassen lära sig vad borgerlig terror är, det grymmaste och fegaste av allt”, skanderade Höglund.
Rosa Luxemburgs kropp hade dumpats i Landwehrkanalen medan Karl Liebknechts kropp lämnades in på ett bårhus med en lapp där det stod att det var liket efter en obekant man. ”För oss blir Liebknecht ingen obekant”, förklarade Höglund: ”Och Spartacus är ej dräpt genom dennes död. Än är den tyska arbetarklassens golgataväg ej tillända, men förlossningens dag nalkas.”
Trots spartakistupprorets misslyckande fortsatte den revolutionära vågen nere i Europa ytterligare en tid. I april 1919 tog kommunisterna makten i München och utropade den Bayerska rådsrepubliken som överlevde nästan en månad innan den krossades av Noskes regeringstrupper, som dödade flera tusen arbetare.
Per Leander