Det är nu 40 år sedan massakern i Jonestown, där sektledaren Jim Jones tillsammans med nästan tusen av sina följare begick kollektivt självmord i Guyana 1978. Per Leander berättar om hur Jonestown var tänkt att bli en kristen socialistisk utopi, men slutade i tragedi.
Pojken som skulle bli sektledaren Jim Jones och mörda nästan tusen av sina troende följare i rörelsens Peoples Temple, föddes 1931 i den lilla staden Lynn i den amerikanska delstaten Indiana. Hans far ”Big Jim” Jones var en veteran från första världskriget som skadats svårt av senapsgas vid västfronten och fått sina lungor förstörda. Hans mor Lynetta var tvungen att ta flera diversejobb för att försörja familjen då Big Jims krigspension långt ifrån räckte.
Den lille Jim var till stor del ensam om dagarna då mamman arbetade och fadern var för sjuk för att göra något med pojken, så han tillbringade en stor del av sin tid med att gå i kyrkan. Det fanns många kyrkor i Lynn, med olika frireligiösa samfund, och Jim gick till alla mässor han kunde. Denna erfarenhet gjorde honom inte bara djupt troende, utan också kritiskt tänkande om vilken lära som egentligen var den rätta, och han började tidigt ifrågasätta vad det var för en gud som tolererade så mycket elände och fattigdom i världen.
När andra världskriget bröt ut och hans jämnåriga kamrater i 10-årsåldern började leka att de var amerikanska soldater, tvingade Jim Jones istället de yngre barnen att leka att de var nazister. Han fascinerades av nazisternas disciplin och uppfattade Adolf Hitler som någon som hade kommit från fattiga förhållanden likt honom själv, men blivit världens mäktigaste man. När Hitler till sist begick självmord vid krigsslutet 1945 för att inte låta sig bli tillfångatagen, imponerades Jones även av detta.
Men att kalla den unge Jim Jones för nazist skulle var fel. I det USA som han växte upp i, där den svarta befolkningen behandlades som andra klassens medborgare, gick Jones snarare mot strömmen när han öppet förespråkade alla människors lika värde och tog avstånd från grannar och släktingar som uttalade sig rasistiskt. Av de kyrkor han besökte var det de afroamerikanska mässorna – med sång och dans – som han uppskattade mest, och det som lockade honom till kristendomen var vad man skulle kunna kalla dess socialistiska grundtanke. I senare tonåren började han även gå på det amerikanska kommunistpartiets möten, efter att ha flyttat till den något större staden Richmond, Indiana.
I Richmond arbetade Jim Jones extra på ett sjukhus samtidigt som han studerade. På sjukhuset träffade han den några år äldre Marceline Baldwin, som gjorde volontärarbete som sjuksköterska där, och de gifte sig 1949. Hon kom från en medelklassfamilj med en far som var ledare för det Republikanska partiet i staden, men föräldrarna accepterade direkt sin charmerande unge svärson. 1952, när Jim Jones var 21 år, flyttade paret till Indianas huvudstad Indianapolis och anslöt sig till Metodistkyrkan, där Jones fick en sorts praktiktjänst som predikant med syfte att hjälpa den riktige pastorn. Men Jones var alldeles för självständig och hamnade snart i konflikt med kyrkoledningen och lämnade församlingen efter knappt ett år.
Istället grundande Jones tillsammans med Marceline en egen kyrka som fick namnet Community Unity, och i första hand vände sig till Indianapolis fattiga afroamerikanska befolkning. Jim Jones lockade snart följare, inte bara genom att predika ett liv i paradiset för den rättfärdige efter döden, utan framför allt genom att hans samfund såg till att hjälpa varandra med vardagliga bekymmer. Som att få fram pengar till den som inte kunde betala hyran i tid, organisera gemensamma gratis måltider, klädinsamlingar och barnpassning för arbetarfamiljer. Det som Jones såg som det socialistiska budskapet i kristendomen. ”Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov.”
Men Jim Jones ville inte bara ägna sig åt välgörenhet utan hoppades också att hans kyrka skulle kunna bli en kraft för politisk och social förändring i Indianapolis. För det behövde kyrkan växa, så därför gav sig Jones ut på resande fot under veckorna för att slå upp ett stort tält och hålla väckelsemöten. Helst ville han predika sin kristna socialism, men för att locka folk till mässorna brukade han hävda att han kunde bota sjuka. Till sist gick det så långt att han fejkade canceroperationer med blodiga kycklingbitar. Men rörelsen växte, och de anhängare som kunde donerade pengar till kyrkan, medan de fattigare medlemmarna fortfarande fick allt de behövde gratis. Samtidigt krävde Jones att hans följare skulle vara honom trogna, utföra frivilligt arbete för rörelsen, och ägna sig åt maoistiskt inspirerad självkritik.
1955 hade rörelsen så mycket pengar att Jones kunde köpa en tidigare synagoga i Indianapolis att flytta sin församling till. Det engelska ordet för synagoga – Temple – var hugget i sten med stora bokstäver ovanför porten, varför Jones tyckte att det var passande att nu byta namn på sitt samfund från Community Unity till Peoples Temple – Folkets tempel.
Snart fick Jim Jones det samhälleliga erkännande han hoppats på, då han 1961 erbjöds tjänsten som staden Indianapolis representant för mänskliga relationer. Trots att det i grunden var en symbolisk position, tog han uppdraget på största allvar och började arbeta för integration. Han inriktade sin kampanj mot restauranger som vägrade att servera afroamerikaner. I första hand använde han övertalning genom att påpeka för restaurangägarna att de kunde få fler kunder; i andra hand samlade han sina följare till manifestationer utanför de restauranger som fortsatte att diskriminera svarta. Men det var alltid icke-våldsamma protester och målet var att visa ett gott exempel. Jim och Marceline bildade själva en ”regnbågsfamilj” genom att adopterad en handfull barn av olika etnicitet. Indianapolis blev snart ett föredöme vad gällde integration, många år före de flesta andra amerikanska städer.
Trots framgångarna i Indianapolis blev Jim Jones allt mer övertygad om att USA var på väg att utvecklas till en fascistisk diktatur, och att svarta och oliktänkande snart skulle spärras in i koncentrationsläger och avrättas. Därför ville han flytta sin kyrka till ett annat säkrare land. Redan 1959, efter Fidel Castros revolution på Kuba, hade Jones rest till den kommunistiska ön för att se om hans kyrka kunde etablera sig där, men han fick inte det välkomnande som han hade hoppats på. Under 1962-63 reste han runt i Brasilien i samma syfte, men hittade ingen plats som passade.
När Jim Jones återvände till Indianapolis 1963 märkte han till sin förskräckelse att hans församling hade börjat upplösas, och att de personer han gett ansvaret att driva kyrkan i hans frånvaro hade övergett de socialistiska budskapen och höll mera allmänna bibelföreläsningar. Ursinnig förkunnade Jones nu att det som stod i bibeln inte var sant, och att det inte fanns någon gud i himmelen. Däremot hävdade han att det fanns en gudomlig kraft på jorden, som vandrade från olika kroppar genom reinkarnation. Tidigare hade den kraften funnits i stora män som Buddah, Jesus Kristus och Lenin. Nu hade ”Jordguden” reinkarnerats i Jim Jones och det var hans uppdrag att bygga ett paradis på jorden. Långt ifrån alla medlemmar i rörelsen tog Jim Jones på orden när han sa sig vara en gud, men de uppskattade honom som ledare och värdesatte det sociala arbete som kyrkan utförde och den gemenskapen man hade.
Under förevändning att det snart skulle bryta ut ett kärnvapenkrig, vilket inte var otänkbart i den kalla kriget-stämning som rådde, beslutade Jim Jones att flytta sin kyrka till norra Kalifornien, som han bedömde var den säkraste platsen i USA om atombomberna skulle börja falla. Våren 1965 gav sig de runt hundra medlemmarna som var kvar i Peoples Temple iväg med en karavan av bussar till det lilla samhället Ukiah i Kaliforniens Redwood Valley, känd för sina mäktiga tusentals år gamla mammutträd.
I Ukiah, där invånarna var vit medelklass som såg skeptiskt på sina nya huvudsakligen svarta grannar, hade Peoples Tempel få förutsättningar att växa. Men snart öppnade Jim Jones kyrkor i de större städerna Los Angeles och San Francisco, och i 1968-års anda, med medborgarrättskamp och anti-vietnamkrigsrörelse, skulle Peoples Temple locka till sig uppemot femtusen nya medlemmar med sitt socialistiska, pacifistiska och antirasistiska budskap. I Los Angeles, där kyrkan gjorde ett viktigt socialt arbete i det ökända Watts-gettot, skulle skådespelerskan Jane Fonda under en tid engagera sig för rörelsen. Och i San Francisco, där kyrkan engagerade sig i att försvara fattiga hyresgäster mot vräkningar i samband med gentrifiering, hade Peoples Temple även ett nära samarbete med den kände gayrättsaktivisten Harvey Milk. Jim Jones var själv bisexuell.
1975 blev Jones ombedd att stödja den progressiva demokraten George Moscone i San Franciscos borgmästarval och hjälpte honom att vinna med de svartas röster. Året därpå, när Jimmy Carter ställde upp som Demokraternas presidentkandidat blev Jim Jones bjuden att sitta bredvid hans hustru Rosalynn Carter vid ett kampanjmöte i San Francisco. Jones försökte då övertala Carter att upphäva USA:s blockad mot Kuba.
Även om Peoples Temple hade nolltolerans mot alkohol och droger – och dessutom erbjöd ett avvänjningsprogram för missbrukare – hade den överarbetade Jim Jones själv blivit beroende av smärtstillande tabletter och amfetamin. Drogerna resulterade i röda ögon, vilket han dolde genom att ständigt bära svarta solglasögon, men också i växande paranoia, vilket var svårare att dölja. Jones predikningar till sina anhängare handlade allt mer om hur FBI, CIA och Ku Klux Klan var efter dem, och rent konkret kunde kyrkans medlemmar i Los Angeles uppleva trakasserier från stadens ökänt rasistiska poliskår LAPD.
Jones hade aldrig övergett tanken på att lämna USA. 1974 hade Peoples Temple gjort upp med den socialistiska regimen i det lilla sydamerikanska landet Guyana att man skulle få hyra mark i dess nordliga djungel. I flera år hade en grupp av kyrkans pionjärer arbetat hårt för att avverka skog, göra jorden odlingsbar och bygga bostäder i det samhälle man döpt till Jonestown efter sin ledare. Drömmen var att det skulle bli en föredömlig liten socialistisk kommun och planen var att gradvis flytta över fler medlemmar i den takt som jordbruket gjorde att man kunde försörja alla.
Men 1977 beslutade Jones att ta med sig runt tusen av sina mest hängivna följare för att slå sig ner på en och samma gång.
Den avgörande händelsen som fick Jim Jones att vilja lämna USA var en serie kritiska artiklar om Peoples Temple som publicerades i tidskriften New West, där avhoppade medlemmar målade upp en bild av en sekt som tog alla deras pengar, tillrättavisade folk med fysisk bestraffning, och en ledare som begick sexuella övergrepp. Anklagelserna var till stor del sanna, men som i alla sekter upplevde majoriteten av medlemmarna att de var del av någonting viktigt som det var värt att göra stora uppoffringar för. De flesta följde Jim Jones av egen fri vilja, trodde på den form av socialism han predikade, och uppskattade allt det goda de såg honom göra i Peoples Temple.
Jonestown var dock inte redo för den stora massinflyttningen 1977. Det gick inte att producera tillräckligt med mat för att tusen personer skulle kunna äta sig mätta tre gånger om dagen, och även om det fanns tillgång till duschar och toaletter, var förhållandena långt ifrån de bästa i de överfulla bostadshusen. Undernärda arbetade man hårt på fälten hela dagarna, för att därefter till sent på natten lyssna till Jim Jones långa mässor. Ofta handlade det om hur fruktansvärt det hade blivit i USA, och att de aldrig skulle kunna återvända. För säkerhets skull hade Jones tagit hand om allas pass, så att de inte skulle kunna resa. Men för många av de svarta medlemmarna i kyrkan var Jones historier om rasism och polisvåld inga fantasier utan något de hade egna erfarenheter av. Många ville tro på idén om Jonestown och var beredda att kämpa för att bygga socialismen där.
Något som ställde till ytterligare problem för Jones var rättsliga tvister med avhoppare som hävdade att deras anhöriga hölls fångade i Jonestown. Den demokratiske kongressmannen Leo Ryan tog på sig att undersöka saken och reste till Guyana i november 1978, åtföljd av ett amerikanskt TV-team. Inför besöket såg Jones till att allt såg så bra ut som möjligt och för ovanlighetens skull dukades det upp ett överflöd med mat. De flesta boende verkade också belåtna med sin situation, men under samtalen med Leo Ryan var det ett 15-tal personer som bad kongressmannen att han skulle hjälpa dem att återvända till USA. I samma veva passade även ett dussintal på att lämna Jonestown på egen hand.
Att den absoluta majoriteten av de tusen medlemmarna fortsatte att svära sin trohet till Peoples Temple räckte inte för Jim Jones. I den handfull avhoppare som öppet trotsade honom såg han sitt projekt krackelera. När Leo Ryan tillsammans med avhopparna och TV-teamet var på väg att borda två små flygplan vid flygfältet i den närmsta staden Port Kaituma, dök det upp en Jeep med beväpnade män från Jonestown som öppnade eld och dödade Ryan och flera andra. De guyanska soldater som fanns vid flygfältet såg på utan att ingripa, eftersom det var amerikaner som sköt på amerikaner och de inte tänkte blanda sig i och riskera att få skulden för vad som hände.
Samtidigt i Jonestown började Jim Jones samla sina följare i den stora paviljongen där han höll sina mässor. Det var ingen hemlighet vad som skulle hända. Jones brukade ofta tala om händelsen i fästningen Masada under det judiska upproret mot romarna år 73. Där hade ett tusental judiska revolutionärer levt under belägring och slutligen begått kollektivt självmord, hellre än att låta sig fängslas. Nu hade Jones låtit blanda till en giftig saft som han uppmanade sina anhängare att dricka. ”Det här är en revolutionär handling”, förkunnade Jones: ”Vi kan inte återvända, och de kommer inte att lämna oss ifred. De kommer att fortsätta att ljuga om oss, och det kommer att komma fler kongressmän. Vi kan inte, vi kan inte överleva… i den här inhumana världen.”
Några protesterade, däribland Jones hustru Marceline, och många av barnen grät, men den absoluta majoriteten drack frivilligt av den dödliga saft som Jim Jones delade ut. Inom ett par minuter var över 900 människor döda. Som en sista symbolisk handling innan massjälvmordet hade Jones skickat några av sina män med resväskor innehållande alla kyrkans pengar som en gåva till den sovjetiska ambassaden för att användas i bygget av socialismen där. Jones plan B, om det inte skulle funka att leva i Jonestown, hade varit att be att få flytta sin kyrka till Sovjetunionen, men ryssarna var inte intresserade.
Minnet av Jonestown lever kvar som en varning om hur det kan gå att blint följa auktoritära ledare, även den till synes mest välvillige. Men kanske hade Jonestown under andra förutsättningar och med ett mer demokratiskt styre kunnat blomstra.
Per Leander