Alexandria Ocasio-Cortez gick till val på vänsterpolitik och vann. Foto: Corey Torpie
▶ Demokrater med olika taktiker i mellanårsvalet
▶ Vissa girade åt vänster, andra åt höger
▶ Strategier som gav blandade resultat
Plågade av en identitetskris och kämpande för att ta tillbaka mark som de förlorade 2016 provade olika demokrater ett brett spektrum taktiker under årets mellanårsval. Vissa girade åt vänster, andra år höger. Båda strategierna gav blandade resultat. Men den största skillnaden mellan de två metoderna är att demokrater som upprepade konservativa argument gav efter politiskt för högern, även när de vann sina val. De som uttryckte djärva progressiva politiska visioner vann en mycket viktig seger för vänstern, även när de verkade gå hem tomhänta.
När demokrater kompromissar med vänstervärderingar för att erövra poster så blir det i bästa fall en oavgjord match för vänstern. Det beror på att vänstern på det politiska området inte bara har till uppgift att hindra republikanerna från att få majoritet – det är att besegra högeragendan i alla dess former. Om det är ens mål så är det en riskabel strategi att ta med konservativa ståndpunkter och retorik i sin egen kampanj, och det kommer i det långa loppet att undergräva en.
Ta till exempel fallet med den sittande demokratiska senatorn Joe Donnelly i Indiana. Donnelly girade långt åt höger – och framhöll vitt och brett sitt samarbete med president Trump och uttryckte stöd för den föreslagna gränsmuren, lovade ”ta bort regelsystem som kostar jobb”, framställde sig som den mer resonliga av två ”ja till livet”-kandidater, och varnade för att Medicare för alla bara skulle antas ”över min döda kropp”. Han kallar sitt politiska märke ”mitten-bondförnuft”, men det ord han letar efter är ”konservativ”.
Donnelly förlorade. Trots de fördelar som en befintlig senator har och Barack Obamas storslagna stöd – han besökte Indiana för ett möte i sista minuten med senatorn – så avsattes han av den republikanska utmanaren och Trumpanhängaren Mike Braun. Braun är en aggressiv företagsvänlig multimiljonär och affärsman och marknadsförespråkare, som mot en änkas önskemål utnyttjade hennes makes död i en kampanj vars syfte var att sprida skräck mot papperslösa invandrare.
Det finns två huvudorsaker att vara tveksam till Donnellys taktik. För det första fungerar den inte.
När demokrater svänger åt höger – oftast i ekonomiska frågor, mer sällan i sociala frågor – så rättfärdigar de det som en slug strategi, till och med en förutsättning för att vinna. Men det finns ingen grund till tanken att demokrater har större chans att erövra poster om de framstår lite grann som republikaner. Vanligt folk, vars levnadsstandard sjunker när lönerna stagnerar och deras skyddsnät försvinner, lockas alltmer av tydliga och klara politiska program och förslag om djärva förändringar.
Så när en republikan för fram en skränigt dyster bild av framtiden, och en demokrat svarar med att föreslå en urvattnad version av denna bild, då har republikanen övertaget. Det är uppenbarligen vad som hände i Donnellys fall. Det är också orsaken till varför ärkecentristen Hillary Clinton förlorade mot Donald Trump, och varför Bernie Sanders besegrade Hillary Clinton i Indiana.
För det andra handlar politik inte bara om huruvida en kandidat vinner. Det handlar också om hur de vinner och på vems villkor.
Val är ett unikt tillfälle att tala med folk i massiv skala om de principer och värderingar som borde styra samhället. Politiska kandidater har chansen att säga vad de vill till tusentals och ibland miljontals människor på en gång. Hur de väljer att utöva den makten formar folks uppfattning om vilka idéer som är tillåtna, vilken politik som är önskvärd och vilka samhällsomvandlingar som går att uppnå.
Politiska kampanjer antingen utvidgar eller begränsar allmänhetens föreställningar. För en kandidat vars uppfattning om politikens syften går utöver en självisk karriärism – för någon som inte bara vill förbättra sin personliga ställning, utan vill att deras politiska idéer ska få inflytande på lång sikt – är en kampanj en möjlighet att skola och inspirera väljarna med en positiv, entydig plan för ett bättre samhälle.
När en republikan som Braun eldar på främlingsfientlighet och rasism, och en demokrat som Donnelly svarar genom att upprepa sitt stöd för en gränsmur för att hålla invandrarna borta – och lovar att han inte ska låta ”[hotande bakgrundsröst] den radikala vänstern” avskaffa ICE, och hävdar att vi måste göra ”allt som krävs för att skydda vår gräns” – då befäster det en konservativ världssyn istället för att utmana den. Det är en politisk seger för högern, oavsett vem som vinner valet.
På samma sätt har en demokrat givit upp matchen om hen besvarar en republikans krav på ”marknadsstyrda sjukvårdslösningar” som en del av ett större program för att fylla företagens fickor på de arbetandes hälsas bekostnad, genom att rikta sin ilska mot de delar av vänstern som försöker uppnå en allmän offentlig sjukvård. Hen har slarvat bort sin möjlighet att lägga grunden till en vänsterseger på längre sikt genom att föreslå ett alternativ till högerns kapitalistiska vision av en värld där människor är underordnade vinsterna.
Det är långtifrån garanterat att en vinner på dessa villkor – och det är knappast en seger överhuvudtaget.
Donnelly är ett ganska extremt exempel, åtminstone i sociala frågor. Även om många demokrater håller med honom om behovet att hjälpa storföretagen och att Medicare för alla är uteslutet, så är de flesta av dem för
Dubbel förlorare: Joe Donnely: vänsterpolitiker som förlorade med högerpolitik
kvinnors rätt att kunna välja abort och mot Trumps gränsmur. Men Donnellys strategi är inte så onormal inom det demokratiska partiet som en kan tro.
Barack Obama kunde ha åkt vart han ville i landet under dagarna innan mellanårsvalen. Han valde tre ställen, och ett av dessa var Indiana. Där backade han upp en man som beslutade sig för att föra en valkampanj mot en rasistisk kapitalist genom att skuggboxas med inbillade ”radikala vänstermotståndare”. Obama lade sin tyngd bakom Donnelly – som öppet är mot amnesti för invandrare och flyktingar – genom att säga: ”Vi behöver ledare som faktiskt kommer att stå upp för det som är rätt.”
Således såg vi hur det demokratiska partietablissemanget fullständigt antog strategin att byta politiska övertygelser mot vad de antog skulle bli en seger för partiet.
Oftast visar detta sig genom att en gör kompromisser till en fetisch. Igår återtog demokraterna majoriteten i representanthuset. Istället för att ta tillfället i akt att göra gällande att vänstern hade besegrat högern, lovade Nancy Pelosi att kongressen nu skulle fungera som ”en marknadsplats för idéer från två partier”. Till och med i sina vildaste fantasier, och när de värmer sig i glöden från segern, anser demokraterna att de ska dela regeringsmakten med republikanerna snarare än att besegra republikanska idéer.
Denna besatthet att kombinera vänster- och högerpolitik istället för att helt enkelt trycka på högern från vänster, är samma strategi som i mer än 30 år har hållit demokrater sysselsatta med att försöka behärska kompromissandets konst samtidigt som republikanerna har drivit sitt kraftfulla program av åtstramningar, privatiseringar och reaktionär socialpolitik utan några anspråk på tvåpartisamarbete. Det är inte bara patetiskt att skåda – dessutom antas slutresultatet bli valseger. Den segern har visat sig vara svårfångad.
Samtidigt har vänsterns centristiska eftergifter och högerns nitiska ambitioner kombinerats och skapat en högervridning av den amerikanska politiken, speciellt vad gäller att stärka företagen och rensa den offentliga sektorn.
Men det finns en allt större spricka inom det demokratiska partiet, och inte alla kandidater intog en centristisk ståndpunkt under mellanårsvalet. Ganska många demokrater gick åt vänster istället, och gick mot Obama och Pelosi.
Sjuksköterskefacket National Nurses United visade att 52 procent av de demokratiska kandidaterna i kongressvalen stödde Medicare för alla, eller att alla sjukvårdspengar ska betalas ut från en enhetlig fond som är tillgänglig för alla amerikaner [single-payer health care]. Detta uppsving av stödet för Medicare för alla bland kandidaterna är ganska häpnadsväckande med tanke på att Hillary Clinton för två år sedan, när hon var demokratiska partiets ansikte utåt, försäkrade allmänheten att ett sådant system ”aldrig någonsin kommer att hända”.
Kandidaterna har ändrat sig eftersom det nationella samtalet har ändrats dramatiskt – och det hände därför att Bernie Sanders hade en annan syn på det politiska värdet av en valkampanj än de vanliga demokraterna har.
När han 2016 gick i clinch med Clinton under primärvalen i demokratiska partiet var hans mål inte bara att besegra sin motståndare med alla medel – även om han talande nog var närmare att vinna än någon förväntade sig med tanke på att partieliten förtalade och aktivt hindrade honom. Istället agerade han som kandidater gör när de har en tydlig politisk vision, och när deras mål är att sprida denna vision och inspirera nya väljare som kommer att kämpa för denna vision i åratal framåt.
I detta syfte förde Sanders fram en djärv plattform som prövade gränserna för vad amerikaner ansåg vara möjligt, och samtidigt var genomförbar på villkor att amerikaner kunde mönstra den politiska viljan. Han drev orubbligt en kampanj om tankar som skulle omvandla arbetande människors liv, men som få demokrater var modiga nog att föreslå offentligt, inklusive Medicare för alla och avgiftsfria högskolor och avskrivning av studieskulder.
Att presentera denna plattform för en masspublik slog inte bara fast nya normer för vad som är legitimt inom den politiska huvudfåran – det skrev också om skildringen av maktbalansen i det amerikanska samhället. Sanders plattform berättade en historia om USA med en ny huvudperson, den icke rika majoriteten, och en ny motståndare, den härskande minoritet som lever på alla andras hårda arbete och förtvivlan.
Trots att Sanders förlorade primärvalen 2016 så visade han sig – som ett resultat av detta – under de följande två åren vara den mest omtyckta politikern i USA. Det folkliga stödet för Medicare för alla steg från 21 procent 2014 till väldiga 70 procent i år. Det folkliga stödet för avgiftsfria offentliga universitet steg till 60 procent, från en så obemärkt tanke att opinionsundersökare inte ens brukade fråga om det.
Genom att behandla sin kampanj som en möjlighet att förändra debattvillkoren och höja förväntningarna bland de vanliga människor som utgör den breda arbetarklassen, gjorde Sanders något viktigare och mer varaktigt än att besegra en motståndare på den politiska scenen: han gav miljontals människor tillåtelse att ta sin medfödda motvilja mot ekonomisk ojämlikhet och utsugning på allvar, som en politisk inramning. En majoritet amerikaner vill nu avskaffa den privata försäkringsindustrin och ersätta den med ett enda offentligt alternativ, och mer än hälften av demokraternas kandidater till kongressen drev denna fråga i november i år. Kandidater som stödde Medicare för alla och andra progressiva politiska frågor ådrog sig både förluster och segrar. Men de hade en gemensam vilja att följa Sanders och använda sina kampanjer för att öka vanliga människors förväntningar på vad ett gott samhälle kan vara.
I en tidsperiod som domineras av galna republikaner och tvetydiga demokrater är det en seger för vänstern att driva en vida uppmärksammad kampanj i syfte att sprida progressiva och demokratiskt socialistiska principer, oavsett om kandidaten besegrar sin motståndare eller ej. När vänstern ställer upp som höger och förlorar, som Donnelly gjorde, så är det en dubbel förlust. När vänstern ställer upp som vänster och vinner, som Alexandria Ocasio-Cortez, Julia Salazar, och Franklin Bynum gjorde vid mellanårsvalen i år, så är det en dubbel seger. Och även när kandidater som är öppet vänster inte vinner, så är inte en total förlust om de ägnade sina kampanjer åt att uttrycka och sprida progressiva och demokratiskt socialistiska tankar i massiv skala. Låt oss bygga fler sådana kampanjer istället för att envisas med att förlora två gånger.
Meagan Day
Tidigare publicerad i Jacobin magazine.
Översättning: Göran Källqvist
