Lantarbetarna är bland de fattigaste människorna i Sydafrika. De arbetar under statarliknande förhållanden, under arbetsgivare som inte drar sig för att bryta mot arbetsrätten. De hanterar giftiga bekämpningsmedel utan skyddsutrustning, har usla levnadsförhållanden och får alkohol som en del av lönen. Svarta arbetare diskrimineras som om apartheid aldrig upphört och svarta kvinnor har det värst av alla. Men det finns ljuspunkter. Lantarbetarfacket CSAAWU mobiliserar dessa arbetare och hjälper dem att ställa krav på ett värdigt liv. Just nu befinner sig två representanter för CSAAWU i Sverige för att berätta om kampen. Internationalens Emma Lundström har träffat Francina Herandien och Trevor Christians.
Hösten 2016 strejkade anställda vid Robertson Winery i Kapprovinsen i Sydafrika. De strejkade för rimliga arbetsvillkor, löner som det går att leva på och ett slut på diskriminerande lönesättning. De strejkade även för att få arbetsgivaren att sluta trakassera fackligt organiserade arbetare. Det unga och principfasta lantarbetarfacket CSAAWU ledde strejken och det internationella stödet var stort. Svenska Livsmedelsarbetareförbundet samlade bland annat in pengar för att de strejkande arbetarna skulle överleva.
Robertson Winery förnekade sig inte och vägrade gå med på fackets krav. Det gick till och med så långt att företaget drog facket inför arbetsdomstolen och försökte få strejkledarna fängslade. Trots att strejken var fredlig. Statliga medlare tillsattes men inte heller detta gav något resultat.
I slutet av november, efter 14 veckors strejk, nådde CSAAWU och Robertson Winery en överenskommelse som uppfattades som en viss seger för arbetarna. Lönerna höjdes något och de fick full årsbonus. Företaget lovade dessutom att inte bestraffa strejkledarna.
CSAAWU:s solidaritetsmobilisering var avgörande för att strejken skulle lyckas och facket har de senaste åren fortsatt sitt intensiva arbete för rimliga löner och arbetsvillkor och för att krossa rasismen och apartheidstrukturerna som lever kvar i den sydafrikanska jordbrukssektorn. Francina Herandien och Trevor Christians befinner sig i Sverige för att berätta om arbetet och knyta kontakter. Under en och en halv vecka ska de resa runt i landet. När jag ber dem beskriva läget på Robertson Winery idag, säger Trevor Christians att han måste backa bandet för att kunna göra det. Han berättar att CSAAWU inte ville strejka hösten 2016. Facket ville ha dialog med företaget och pressa företagsledningen. Men detta visade sig vara omöjligt.
– Är det någonting vi har lärt oss så är det att inte visa nervositet inför företagsledarna. Vi måste visa oss starka. Robertson Winery är en väldigt mäktig spelare inom vinindustrin. CSAAWU var ingen stor och stark fackförening. Det som gjorde oss starka var den lokala och internationella solidariteten. Banden vi har knutit har gett oss kraft, säger han och fortsätter:
– Strejken enade arbetarna. Men företaget gjorde allt för att knäcka oss. De använde polis, domstolar, strejkbrytare och privata säkerhetsvakter. Det gjorde att våldspotentialen ökade. För när människor känner att de förlorar mark, när de känner sig svaga, då är det lätt att våldet kommer in i bilden. Vi började känna att arbetarna inte riktigt lyssnade på oss längre och vi var tvungna att ingripa på alla nivåer för att förhindra våldet. Det lyckades. Strejken enade arbetarna och företaget tvingades möta oss. Först respekterade de oss inte, men deras kroppsspråk förändrades från möte till möte. Sedan uppmanade vi till en riktad bojkott och en stor matvarukedja i Danmark tog bort vinet från hyllorna. Vi fick inte igenom det vi ville men vi vred upp temperaturen för företaget.
Men istället för att på allvar ta till sig arbetarnas krav och omvärldens kritik, har Robertson Winery ägnat åren som har gått sedan strejken åt att försöka splittra arbetarnas enighet.
– De gör det genom att slå ned på allt som arbetarna gör. Om du är två minuter sen att stämpla in blir du straffad. Om du är för länge på toaletten blir du straffad. De gör allt för att disciplinera arbetarna, som upplever detta så starkt att frustrationen ökar. Många känner också att facket inte kan hantera det som händer. Det sker så mycket varje dag, säger Trevor Christians och fortsätter:
– Om vi ska hantera varje enskilt disciplineringsfall så kommer vi inte att ha tid över till mobiliseringen. Det är företagets strategi och den fungerar för dem. Därför finns det en stor utmaning på Robetson Winery. Men arbetarna håller strejkens anda vid liv. De påminner sig om vad de har uppnått i fråga om solidaritet med varandra och om den solidaritet de har fått utifrån. Vår tanke nu är att organisera alla vinarbetare i Sydafrika. Det arbetet pågår och i slutet av oktober har vi ett möte med tio till tolv vinproducenter.
Facket funderar också över frågan om bojkott och ska diskutera den med sina internationella kamrater.
Trevor Christians har suttit i många möten med vinarbetare och berättar att många vill säga upp sig på grund av alla disciplineringsåtgärder:
– De måste till exempel stämpla in sig flera gånger per dag, och det gäller bara svarta arbetare, inte vita. Det är frustrerande. De ber facket att göra någonting och vi försöker. Dessutom har lönerna inte förändrats nämnvärt. Trots allt detta fortsätter arbetarna att vara en del av CSAAWU, de tror fortfarande på oss, på att vi kan förändra situationen. Många arbetare tycker att vi ska strejka i januari nästa år. Vi ska utvärdera i oktober om vi är redo för det. Personligen tror jag att det kommer att ta längre tid.
Han menar att det inger styrka och mod att få möjlighet att komma till Sverige och diskutera med kamrater här:
– Det ökar självförtroendet och får en att vilja arbeta ännu hårdare. Det berör mig att kamrater från andra delar av världen vill det vi vill. Vi kommer just från ett stort internationellt lantarbetarmöte med IUF, Internationella Unionen för livsmedels-, njutningsmedels-, och lantarbetareförbund samt förbund inom hotell- och restaurangbranschen. Det var också stärkande. Så vi har självförtroende, även om vår uppgift inte är lätt. Det händer saker, det finns en rörelse framåt. På lantbruk där arbetarna är organiserade med CSAAWU blir ingen vräkt. Och samtidigt som vi kämpar bryter arbetarna igenom när det gäller självorganisering. Vi kommer att ha upp- och nedgångar. Men CSAAWU är en fackförening med starka principer. Det finns mycket som motiverar oss.
Lantarbetarfackets främsta krav på arbetsgivarna är mänskliga krav, förklarar Trevor Christians.
– Först och främst handlar det om att människor får en lön som det går att leva på, så att de har möjlighet att förändra sina liv till det bättre. Så att de kan låta sina barn avsluta grundskolan, gymnasiet, och till och med gå på universitetet. Det behövs också en bra pensionsfond, så att människor kan pensionera sig och ändå ha pengar för att försörja sig så länge de är i livet. Idag har lantarbetarna inga pensioner. De arbetar i femtio år och när de slutar har de ingenting. Ännu mer sorgligt är att när de dör så ger den före detta arbetsgivaren familjen en spade, eller en svepning, vilket är väldigt förödmjukande, säger han och berättar att andra krav som facket har gäller att återupprätta mänsklig värdighet:
– En oerhört viktig fråga är rent vatten. I Sydafrika får landägarna vatten från bergen medan lantarbetarna får skitigt vatten från dammarna. Varför ska det vara så att lantbrukaren kan få rent vatten men inte arbetaren? En annan viktig fråga är att det måste finnas en skyddad miljö för arbetarnas barn. Du kan inte gå till jobbet med vetskapen om att ingen tar hand om dina barn. Vi har också kravet att arbetarna måste få mark som de kan använda för att odla mat. Jag kommer från en familj som odlade allt själva. Vi köpte ingenting från affären. Människor har stora förmågor. Men lantbrukarna vägrar.
Sjukvård är självfallet också en viktig fråga för facket. Men rätten till vård kan inte stå ensam, den måste komma tillsammans med möjlighet till transport till ett rimligt pris:
– Många måste vandra till sjukhuset med sina sjuka barn. Ibland dör barnen på vägen. Vi kämpar också för jämlikhet mellan män och kvinnor. Kvinnorna är trippelt förtryckta på lantbruken. De är lätta att förbruka. I CSAAWU har vi sett till så att vi har kvinnlig representation på de högsta nivåerna inom facket. Vi har också skapat speciella forum där kvinnorna kan delta. På de större mötena är det svårt för dem att komma till tals.
Jag frågar Francina Herandien om situationen för kvinnorna på vingårdarna. Hon talar inte så mycket engelska och ber därför Trevor Christians att översätta från afrikaans.
– Omständigheterna för kvinnor på lantbruken är väldigt dåliga. Det finns till exempel inga toaletter för dem. Om de arbetar på fältet måste de använda buskagen för sina behov. De får också mycket lägre lön än männen, även om de utför samma jobb. Kvinnorna får alltid den lägsta lönen. Nuförtiden låter lantbrukarna även kvinnorna använda bekämpningsmedel. De får inga skyddskläder, vilket innebär att när de slutar för dagen går de hem med förgiftade kläder och tar hand om sina barn, som då också får i sig giftet. De bor ofta vid fälten, så när det blåser kommer giftet med luften. Många av de bekämpningsmedel de använder där får ni inte använda här i Europa.
Johan Torgå från svenska Livs – som är en av dem som organiserar Sverigeturnén – inflikar att företagen gömmer kemikalierna när det är etisk inspektion. Sedan berättar Francina Herandien att om mannen dör i en familj som bor och arbetar på ett lantbruk, så vräker lantbrukaren kvinnorna och barnen:
– Det finns inga kontrakt för kvinnorna på lantbruken, ingen trygghet. Bara för män. Det är ett stort problem. Om en kvinna vill bo kvar, även om hon jobbar på farmen, så måste hon flytta ihop med en man som bor ensam, oavsett vad hon själv vill.
Francina Herandien kommer från Ladismith i Västra Kapprovinsen. Staden ligger i ett stort område med torrt landskap och ständig vattenbrist. Där hålls boskap och odlas frukt. Vingårdarna är få. Fattigdomen utbredd.
– Vi i CSAAWU tvingades ingripa genom att starta soppkök, särskilt för barn som var undernärda. Det har varit framgångsrikt. Vi har också pratat med rektorerna på skolorna för att identifiera de barn som är mest undernärda. Dessutom har vi startat en second hand-affär och använder pengarna därifrån till soppköket, säger hon och Trevor Christians inflikar:
– Vi är inte bara ett fackförbund, vi är ett socialt fackförbund.
Båda två anser att apartheid lever kvar på lantbruken.
– Apartheid förklarades vara ett brott mot mänskligheten av FN, men systemet fortsätter. ANC fick tillgång till politisk makt men de vita behöll den ekonomiska makten. Mandela utmanövrerades. Vi som var aktivister då på 90-talet tänkte bara på att vi måste ha en arbetardemokrati som ska genomföra övergången till en planekonomi. Men det blev kapitalism och privat ägande istället. Den tiden stärkte de vita förhandlarna och försvagade de svarta. De vita insåg att ANC gick att manipulera, förklarar Trevor Christians och berättar att det idag pågår en omfattande debatt kring frågan om land eftersom ANC har lovat att genomföra landreformer.
– Vi tror inte att ANC menar allvar. Det här har tvingats på dem och de kommer inte att göra det på rätt sätt. De är under press från världskapitalet och Världsbanken, från internationella krafter, så de kommer inte att hantera det här på ett sätt som kommer att rädda oss alla, säger han och fortsätter:
– CSAAWU stödjer att land ska konfiskeras utan kompensation. Du kan inte ha en person som äger 20 lantbruk, medan andra människor inte har någonting. De kan få behålla en eller två gårdar, så att de överlever. Om det som produceras är av offentligt intresse så måste lantbruket konfiskeras. Apartheid var ett våldsamt system som konfiskerade land med våld och utan kompensation. Folk använder det argumentet: det handlar om att ta tillbaka det som ursprungligen var vårt. Men vi är väldigt generösa. Vi kommer inte att skicka tillbaka dem till Europa. Sydafrika är stort, det finns tillräckligt för alla.
Trevor Christians menar att CSAAWU:s syn på ANC grundar sig på erfarenhet.
– Vi var ANC-aktivister tidigare. Vi röstade på ANC. Vi byggde ANC. Jag var del av en tendens inom ANC som kallades marxisttendensen och var en trotskistisk tendens kopplad till Committee for Workers’ i Storbritannien. Jag fick en viss skolning där som gjorde att jag kunde se ANC i ett annat ljus. Jag kunde se klasskomponenten. Att ANC grundades av den svarta medelklassen, inte av arbetarklassen. Det gav mig en förståelse för att se saker på ett annat sätt. ANC är dött för oss nu, säger han och menar att det inte går att prata om ANC utan att också prata om Economic Freedom Fighters, EFF:
– Cyril Ramaphosa var huvudförhandlare när konstitutionen skapades. Nu är han president. Han är den störste kapitalisten. Han var involverad i Marikanamassakern. Vi kan inte sätta något hopp till honom. Sydafrikansk politik är väldigt flytande just nu. Allt kan hända. ANC har överlevt sig självt och EFF är en utbrytargrupp från ANC, framförallt ungdomsfalangen under Julius Malema. Jag tar Julius på allvar. Många gör inte det. Men han har ett sätt att beröra vanligt folks hjärtan. Om han kommer till makten så kommer vi att få samma problem som vi har i Zimbabwe, förklarar Trevor Christians och syftar bland annat på hur Zanu-PF under Robert Mugabe blev alltmer auktoritärt och att landet drabbades av en ekonomisk kris.
– Om folk frågar mig vilket parti jag skulle rösta på och jag säger ANC så kommer de att säga att det är motsägelsefullt. Men situationen i Sydafrika just nu är motsägelsefull. Vi vill ha förändring. Vi är så trötta på det här. Ändå fortsätter människor att rösta på ANC. Jag tror att det kommer att krävas en övergångsperiod för att vi ska bli av med ANC. Det kommer att ta tid. Jag röstade för första gången 1994. Sedan dess har jag inte röstat. Inget parti har drivit frågan om en socialistisk förändring av samhället. Även under kapitalism skulle ANC ha kunnat lösa många problem, men de är inkapabla. Vad ANC inte förstår är att ju mer jämlikt du gör ett land, ju fredligare kommer det att bli mellan människor. Sydafrika kallas idag för det mest ojämlika samhället på vår planet. Det är sant.
För ögonblicket är den sydafrikanska arbetarklassen delad. Men den rör sig mot enighet, enligt Trevor Christians.
– Folk blir mer och mer medvetna. Det pågår en massa uppror hela tiden. Alla dessa kamper rör sig mot en gemensam kamp. Samtidigt mördas aktivister. Det kokar i landet och vi har lärt oss att revolutionen inte stoppas av att de mördar en person. Sydafrika rör sig i riktning mot revolution. Det vi ser är början på den rörelsen, säger han och fortsätter:
– Nu är det många som inser att våld och brottslighet beror på fattigdom och arbetslöshet och menar att regeringen ska ingripa genom att bygga bostäder och införa lag om minimilön. Som det är nu har gangsters kontroll över stora delar av folket. De har tagit över hanteringen av folks sociala behov. De ger folk mat och betalar hyror, i gengäld måste människor ställa upp för dem. Ovanpå det har vi poliskorruptionen. Men trots allt detta mörker är jag upprymd över alla uppror och över att vanligt folk ser att vi måste hantera arbetslösheten. Om människor har jobb behöver de inte förlita sig på brottslingar.
Frågan om ifall CSAAWU planerar en internationell bojkott av de sydafrikanska vinproducenterna, är viktig, men också känslig. Läget är sådant att det kan drabba arbetarna mer än det gör nytta.
– Vi tänker diskutera frågan med kamraterna här i Skandinavien. Just nu befinner vi oss i en återvändsgränd och vi måste hitta en väg ut ur den. Vi har haft många möten och jag kan väl säga så här: bojkott är en möjlighet. Mot vissa producenter under en viss tid. Inte en allmän bojkott mot sydafrikanska viner. Frågan är problematisk och idag kan vi inte säga att människor ska bojkotta, säger Trevor Christians och tillägger att den som vill stödja de sydafrikanska lantarbetarnas kamp kan skriva till vinföretagen och kräva att de inför etiska riktlinjer på allvar, eller skicka pengar till den insamling som Livsklubben på Orkla Foods i Örebro har drivit sedan 2010.
– Jag brukar säga att om du köper sydafrikanskt vin och oroar dig för förtryck så kan du samtidigt stödja facket genom att sätta in pengar. När man köper vin kan man även diskutera med personalen på Systembolaget och ifrågasätta förhållandena. Systembolaget är känsligt för den sortens kritik, inflikar Johan Torgå.
Det har tidigare visat sig vara effektivt med påtryckningar från Systembolaget och de övriga nordiska alkoholmonopolen vad gäller just arbetsförhållanden för vinarbetare i Sydafrika.
Innan vi avslutar intervjun vill Trevor Christians återigen understryka vikten av att CSAAWU är ett socialt fackförbund:
– Vi kan inte separera arbetarnas kamp från kampen inom våra samhällen. Från sådant som strävan efter vatten, bostad och kvinnors rättigheter. Arbetare är en av arbetarklassens beståndsdelar, vi måste även organisera arbetslösa och ungdomar. Därför har vi en stark ungdomssektion och en stark kvinnosektion. Vi håller också på med att bygga upp en stark migrantsektion. Det krävs mycket arbete men vi tror att vår pil pekar i rätt riktning. Vi faller och reser oss, faller och reser oss, och vi lär oss. Det är oerhört viktigt att arbetare i hela Afrika enar sig, att arbetare i hela världen enar sig. Det är också viktigt att företagsägarna i Sydafrika ser att de fattiga har vänner över hela världen. Att de inte är de enda som har en internationell plattform. CSAAWU bygger arbetarnas plattform, vi lägger stenarna så att de som kommer efter oss har en grund att stå på. För vi har att göra med ett väldigt starkt system. Vi är fortfarande på bottenvåningen. Men vi bygger en stark grund.
För Trevor Christians är det tredje eller fjärde besöket i Sverige och han menar att syftet med besöket är att lära från fackliga kamrater och för att påverka den allmänna opinionen till stöd för CSAAWU:s kamp.
– Kamraterna här har gett oss den plattformen. De har gjort ett späckat program för oss. Vi kommer att möta fackförbund och unga människor. Allt detta ger CSAAWU en knuff framåt. Det är mycket inspirerande. Det arbete vi gör kan vara väldigt demoraliserande ibland, när man inte lyckas hantera alla de problem som möter fattiga, arbetande människor. Det är människors liv vi har att göra med. Det är tungt när folk ringer vid midnatt och säger att de ska vräkas. Det rör sig ofta om människor som inte har utbildning, som varken kan läsa eller skriva. De är lättmanipulerade. Mitt jobb kan handla om sådant som att få dem att använda mitt telefonnummer när de drabbas. Att övertyga dem om att de måste ge det till arbetsgivaren och tala om att arbetsgivaren måste ringa facket. Visa att de har stöd. För det hjälper, säger han och tillägger att CSAAWU hoppas bygga starka band med fackförbund i Sverige. Han menar att många fack vill sitta still i båten, något CSAAWU vägrar göra:
– Vi kan inte sitta still i båten. Det är bättre att röra på sig och se vad som händer. Vi måste vara hårda i våra krav för arbetarna och involvera dem i kampen. Vi måste organisera dem och diskutera vägen framåt med dem. Det rör sig ju om människorna som möter förtrycket varje dag. I den här kampen är det ett stort steg för oss att vara här. Bara detta att jag pratar med dig. Att du vill lyssna på oss betyder ju att vi har något att säga. Det är väldigt uppmuntrande. Att vi räknas. Att det finns människor som vill lyssna och förstå. Det betyder mycket för oss. Så tack.
Emma Lundström
Fakta:
Robertson Winery har en rasistisk lönesättning där manliga svarta arbetare tjänar mindre än hälften av den lön som vita arbetare får i samma lönekategori, medan svarta kvinnor tjänar ännu mindre i jämförelse med vita.
Systembolaget är en av Robertson Winerys största kunder. Systembolaget har hävdat att det tar sitt ansvar genom att vinföretaget förbundit sig att underteckna en etisk kod som bland annat säger att diskriminering på grund av ras inte får förekomma. En kod som Robertson Winery uppenbarligen inte följer. Bolaget skulle kunna påverka i mycket högre grad eftersom det har ett stort inflytande över vinindustrin. De nordiska alkoholmonopolen ger en stark ställning internationellt.
Som enskild person är det bland annat möjligt att påverka genom att mejla Systembolaget och uttrycka oro över det som sker i Sydafrika.