Fascismen var nära i Finland

Den finska fascismen föddes 1918 i och med den vita sidans seger i inbördeskriget. Men fascisterna tog aldrig makten i Finland utan blev istället en kraft som den borgerliga staten ibland lutade sig på för att göra upp med resterna av de röda, och ibland kämpade emot för att rörelsen inte skulle bli för stark. Nu kommer ett gediget historiskt verk om den finska fascismens historia, och en spännande romantrilogi som utspelar sig under denna tid.

Den vita sidan segrade visserligen i det blodiga inbördeskriget mot de röda 1918, men många av de mer extrema finska nationalisterna tyckte inte att det var nog. De var missnöjda med det demokratiska styrelseskick som utvecklades i Finland, och såg dessutom fortfarande marxisterna – såväl socialdemokrater som kommunister – som ett verkligt hot mot nationen. För att inte tala om det nya landet Sovjet­unionen i öst.
Ur detta missnöje växte den fascistiska rörelsen fram i Finland, där den till skillnad från i Sverige faktiskt blev en riktig folkrörelse med många anhängare och ett visst inflytande över den politiska utvecklingen. Det fanns flera grupperingar och partier, varav Lapporörelsen som var stark i början av 1930-talet genomförde flera politiska mord och kidnappningar – så kallade ”skjutsningar”. Det var framför allt vänsterfolk som utsattes för dessa terrordåd, men när även den liberale presidentkandidaten K. J. Ståhlberg kidnappades inför valet 1931 blev det skandal. 1932 försökte man sig även på en statskupp – inspirerad av Mussolinis marsch mot Rom – men Mäntsäläupproret, som det kallades, misslyckades.

Lapporörelsen avvecklades men återuppstod i Fosterländska Folkrörelsen som fick ett genomslag i riksdagsvalet 1933 med 14 mandat. Samma år upprättade man också goda förbindelser med Hitlers Nazityskland, men kritiserade de tyska rasbiologer som hade klassat finländarna som ett lägre stående folk än arierna. Något som snart rättades till.
Till skillnad från de flesta gamla ledarna för den vita sidan, som ju i regel var svensktalande, var de finska fascisterna huvudsakligen finsktalande och framhävde det finska språket. Något som kan ha gjort att den svensktalande överklassen i Finland inte kände sig helt bekväm med denna rörelse.
När Finland under fortsättningskriget blev allierat med Nazityskland fick de finska fascisterna ett nytt uppsving och bildade egna SS-bataljoner. Det var inte bara Hitler som ville ha lebensraum i Ryssland. Också drömmen om ett Stor­finland lockade. Men när Gustav Mannerheim mot slutet av Andra världskriget faktiskt bytte sida och slöt separatfred med Sovjetunionen, innebar det också slutet för de finska fascisterna.

Författartrion Aapo Roselius, Oula Silvennoinen och Marko Tikk har skrivit en fascinerande och detaljerad (ibland nästan för detaljerad) skildring av den finska fascismens historia från 1918 till 1944, där vi får lära känna de flesta ledande aktivisterna in på bara benen.
De menar att fascisterna i Finland hade ett större inflytande över politiken än vad historiker tidigare har velat erkänna.

Per Leander

 

 

Karelen noir – deckare om finska fascismens uppgång och fall

Viborg 1931: Lapporörelsens svarta bilar driver upp dammet längs grusvägarna på Karelska näset och spritsmugglare skjuter sig genom vägspärrarna. Folk försvinner efter lappomännens påhälsningar. I bakgrunden som fond finns kommunister som antingen skildras som landsförrädare eller som bittra förlorare.
Poliskommissarierna Salomon Eckert och Jussi Kähönen bekämpar brott i den unga republiken med hjälp av okonventionella metoder. När förbudslagen upphävs slutar spritkriget, men kriminalpolisens nya motståndare är det underjordiska kommunistpartiet och den fascistiska Lapporörelsen som till skillnad från kommunisterna har stöd bland politiker och makthavare i samhället, och polisens arbete försvåras av att politiker och domare sätter privilegierade gruppers särintressen framför lag och rätt. Så bryter vinterkriget ut, staden omringas av Röda armén och ett helt nytt läge uppstår.

Blod döljer inget är den andra delen i trilogin Karelen noir och beskriver extremhögerns uppkomst på 1930-talet i Finland. Polismorden, många av brottsfallen och kriminalteknikens utveckling baserar sig på verkliga händelser. Precis som den en första delen En blå död – som skildrade Finland under mellankrigstiden med förbudslagar, spritsmuggling och gränslöst supande – är Blod döljer inget en tät och välskriven deckare. Översättaren Ann-Christine Relander har gjort ett bra jobb med att hitta en svensk språkdräkt för finskt vardagsspråk och dialekt.
När jag läste böckerna tänkte jag inte ens på att böckerna var översatta från finska. Personporträtten är som vanligt i spännings-genren grovt tillyxade, men detta kompenseras av snyggt hopsnickrad intrig och rapp dialog.

Böckernas författare Mikko Porvali arbetar till vardags som utredare inom polisen i Finland och har även skrivit flera militärhistoriska verk. Denna bakgrund slår på gott och ont igenom även i hans skönlitterära verk. Fördelen är hans förståelse för det praktiska polisarbetet och de verkliga rättsfall som han snyggt väver in i handlingen. På minuskontot finns långrandiga stridsscener och ett slags ”snutblick” i samhällssynen som kan kännas lätt reaktionär emellanåt.
Men som helhet rekommenderar jag Mikko Porvalis Karelen Noir-svit till alla som gillar deckare. Jag ser med spänning fram emot den tredje och avslutande delen i trilogin.

Marco Jamil Espvall

 

Svart Gryning – Fascismen i Finland 1918-44 av Aapo Roselius, Oula Silvennoinen och Marko Tikk Lind & Co 2018	En blå död Av Mikko Porvali Översättning: Ann-Christine Relander Lind & Co Förlag 2017	Blod döljer inget Av Mikko Porvali Översättning: Ann-Christine Relander Lind & Co Förlag 2018