När israeliska bulldozers med medföljande beväpnad gränspolis förstörde den lilla palestinska byn Khan Al-Ahmar skrev Orly Noy, en israelisk journalist följande på sin Facebook-sida: ”Dessa bulldozers som aldrig kom till deras by för att bygga vägar eller ansluta dem till vatten eller elektricitet, bereder nu vägen för byns förstörelse”. Av någon anledning, när det är de boende i palestinska byar som är berörda, är området alltid för avlägset för bygga en väg, för långt för att elledningarna ska nå fram och för avlägset för att vattnet ska kunna nå ända fram till invånarna. Men så snart israeler dyker upp och en bosättning byggs – så asfalteras fina vägar och vatten och elektricitet levereras utan några problem, exklusivt till fördel för de judiska bosättarna.
Denna verklighet är uppenbar idag, i synnerhet beträffande ökensamhällena i södra delen av Palestina, som Naqab-öknen och södra Hebron. De judiska bosättningarna är avancerade och fullt utvecklade till skillnad från palestiniernas inhemska samhällen. Som i till exempel Naqab, där tusentals människor fortfarande måste gå kilometervis för att köpa vatten till högt uppdrivna priser och där de fortfarande inte är anslutna till elnätet.
Även i södra Hebron finns det små palestinska samhällen utan rinnande vatten eller elektricitet. Såsom det varit fallet i andra delar av Palestina är det så att när judiska bosättare visar sig och med våld tar över stora delar av den palestinska marken, och med husvagnar etablerar utposter, och innan de ens är fullt erkända av myndigheterna som officiella bosättningar har de asfalterade vägar, rinnande vatten, elektricitet samt militärt skydd.
Nabi Saleh ligger ungefär 40–50 km från Jerusalem. Jag satt nyligen tillsammans med Bassem och Naji Tamimi i Bassems hus och vi pratade om det förflutna. Vi tre är i ungefär samma ålder. Jag växte upp i Jerusalem och de inte mer än 50 km bort i byn Nabi Saleh. Men när man hör våra barndomsminnen och den verklighet som vi föddes i, skulle man tro att vi växte upp i två olika länder, ja, till och med två helt olika världar.
Under större delen av våra liv har Naji, Bassem och jag bott inom gränserna för samma stat, Israel, styrda av samma regeringar och vi såg samma tekniska framsteg omkring oss. Skillnaden är att jag växte upp i en privilegierad kolonial bosättarsfär som skapades endast för judar, så jag erfor lyxen av tillgång till rinnande vatten och elektricitet utan avbrott. Naji, som är yngre än jag, var 19 år då byn äntligen fick vattenförsörjning och elektricitet. Faktum är att många palestinska städer fortfarande idag helt nekas vatten- och elförsörjning och de byar som är anslutna upplever dagliga avbrott av vatten- och elleveranserna. Bassem och Naji tillsammans med miljoner andra palestinier förnekas allt detta. De lever under helt andra lagar och existerar i en helt annan verklighet än vad jag gör.
Israel har upprätthållit och fortsätter att upprätthålla två separata verkligheter inom Palestina. En verklighet för privilegierade judar vars liv är mycket likt det för privilegierade människor i vilket utvecklat land som helst, och en verklighet för palestinier vilken är som för människor i utvecklingsländer. Naji skrattade åt det hela och beskrev sitt liv när han växte upp i byn som idyllisk. Och även om det finns fördelar med att växa upp i en mer naturlig och tuff miljö så innebär bristen på tillgång till rent vatten och elektricitet att det föreligger sämre möjligheter att bekämpa infektionssjukdomar och förhindra utbrott av epidemier som t ex kolera, som inte var ovanligt. Medan judar skyddades mot dessa faror så måste palestinier möta dem eftersom de nekades de möjligheter som fanns tillgängliga men som var reserverade och endast till gagn för judar.
I de palestinska flyktinglägren orsakade allvarlig näringsbrist problem som var än mer akuta. Hisham Ahmed är i dag professor i statsvetenskap, men föddes i flyktinglägret Deheishe nära Bethlehem 1963, mindre än två år efter att jag föddes. På grund av A-vitaminbrist är han blind. A-vitaminbrist var vanlig vid den här tiden bland barnen som föddes i de palestinska flyktinglägren. Enligt en studie publicerad i Journal of Refugee Studies, var A-vitaminbrist ett allvarligt problem under de tidiga åren av den palestinska exilen. Det är svårt att tro att Hisham och jag föddes mindre än 20 kilometer från varandra. På den judiska sidan var de grundläggande behoven av vatten, näring och sjukvård tillgodosedda och de förhållanden som Hisham och andra palestinska barn tvingades leva under skulle, på den israeliska sidan, ha varit skandalöst.
Nader Elbanna, må han vila i frid, var en kär vän till mig, berättade för mig en gång att Nakba – katastrofen som drabbade palestinierna 1948 – ”handlade inte bara om att förlora sitt hus eller sitt land”. Katastrofen går mycket djupare än så. Familjer slets isär och otaliga palestinier ålades fruktansvärda levnadsvillkor. Världen ignorerade palestinierna som kastades i läger och tvingades leva under förhållanden som var och fortfarande är outhärdliga. Samtidigt, i samma land byggdes en modern stat med alla landvinningar som finns i ett utvecklat land och detta ställdes till förfogande för judar som kom för att kolonisera Palestina. Dessa mycket gynnsamma förhållanden existerade före Israels bildande. Ändå, inom mindre än tjugo år från förstörelsen av Palestina och bildandet av staten Israel, slutförde de sionistiska styrkorna erövrandet av Palestina och hela Palestina, från Jordanfloden till Medelhavets strand, blev Israel.
Det är uppenbart att tekniska och medicinska framsteg som mycket tidigt var tillgängliga för samhället som bestod av judiska invandrare, förnekades den inhemska palestinska befolkningen. Detta även om avståndet mellan samhällena av judiska bosättare och de inhemska palestinierna oftast är obetydlig. Men tillgängligheten till vatten och elektricitet, tillsammans med sjukvård och andra viktiga tjänster, stannar alltid längs de arabisk-judiska gränserna.
Miko Peled
Översättning: Kjersti Rekve
