Ledaren # 38 2018
▶ Panikstämning över ”etniskt röstande”
▶ Högern sprider rasistiska myter
▶ Även förortsbor har egenintressen
I alla samhällen, särskilt segregerade sådana, tenderar människor att rösta på representanter som ser ut och talar som de själva och som pratar om frågor som ligger nära ens egen vardag. I Sverige ser vi detta som ett växande problem.
Eller nej förresten, det ses förstås bara som ett problem om det rör sig om väljare i fattiga urbana bostadsområden där människor bor tätt ihop och ofta har efternamn som berättar om ett utomnordiskt ursprung. Om Lidingöbor kryssar sin villagranne i Lidingöpartiet höjs inga ögonbryn. Om vita män på landsbygden röstar gult, som det numera heter när SD får rösten, så får vi höra att vi måste ta deras oro på allvar (det vill säga bekräfta allt vi föreställer oss att de tycker).
En gång grundades Kristdemokraterna för att frikyrkliga skulle få politisk representation. Sker motsvarande i förorten talas det däremot genast om ”etniskt röstande”. Det räcker med att miljöpartikandidaten och tolken Leila Ali Almi bedriver en tvåspråkig personvalskampanj och på den tar sig hela vägen från plats 21 och in i riksdagen, för att Sveriges Radio skall ställa henne den direkta frågan om inte hennes kampanj är ett hot mot demokratin (Studio Ett 17/9). Om människor röstar på henne i egenskap av att vara somalier med båda fötterna i orten, är inte det ett tecken på hur fruktansvärt dåligt representerade dessa väljargrupper är i det offentliga samtalet och i politiken? Nej, det kan tydligen bara bero på att Sverige importerat östafrikanska klanstrukturer.
Om vi nu skall ta oron för ”klanröstande” på allvar, skulle inte det vara en ganska naturlig följd av en högerpolitisk utveckling som styckar upp samhället och försvagar det offentligas närvaro i landets periferi? När klassammanhållning slås sönder, när kollektiv blir till individ och familj – helt i linje med den utveckling högern förespråkar – är det ju inte så konstigt att människor också röstar efter vad som står dem själva närmast. Men nu uppstår plötsligt panik inför tanken att det också skulle gälla människor utanför medelklassen.
Att försvagade riksdagspartier släpper fram medlemmar vars åsikter ingen egentligen tagit reda på till valbar plats är förstås ett demokratiskt problem. Ett problem som förstärks av möjligheten att kryssa individuella kandidater istället för att rösta på partier, men som faktiskt har sin grund i partistrukturernas försvagning – och ingen annanstans.
”För ett mer jämlikt Göteborg måste vi minska segregering, trångboddhet och utanförskap” var det budskap Ali Almi kandiderade på. Tänk om det är så enkelt att detta lockar väljare? För det är såklart intressen som avgör när de rödgröna fullständigt krossar högern i Sveriges betongförorter. Om högern var intresserad av att vinna några röster där så skulle de kanske inte gjort utspel om att riva torg och sätta in militär. De borde kanske ha satt upp några valstugor och producerat material på andra språk än svenska. Men dagens högerräv säger inte ”surt”. Istället reproducerar han i grunden rasistiska föreställningar om att muslimer inte kan rösta efter eget huvud. ”Bygg en moské baby, bygg gärna tre baby” lät Moderaternas valsång på Reinfeldts tid. Nu ligger det närmare till hands att spela på den högerextrema myten om hur kulturmarxister ”importerar röstboskap” från muslimska länder. Det har hänt rätt mycket på åtta år.