► Så lite som nu har vi inte strejkat under de senaste 100 åren
► Ändå är det nu som rätten till stridsåtgärder ifrågasätts
► En maktförskjutning till arbetsgivarnas fördel
Varför då allt detta prat om strejker? De svenska fackföreningarna utlyser ju ändå nästan aldrig några sådana och det verkar ju fungera bra ändå. Ja, att idag diskutera när, hur och varför svenska fackföreningarna ska kunna strejka kan förefalla märkligt när man ser på strejkstatistiken, det är svårt att hitta en period med så få strejkdagar under de senaste 100 åren.
Men det betyder inte att strejkvapnet är något vi som arbetar kan ha eller mista. I sista hand är det alltid denna möjlighet som gör att företagen är tvungna att förhandla och sluta avtal, ibland är rent av hotet om en konflikt ett effektivare vapen än att genomföra den. Strejken är alltså den bas som all facklig kraft vilar på. Inte för att det skulle varit helt strejkfritt oavsett vilka rättigheter eller förbud som finns i lagarna, den omtalade gruvstrejken i Malmfälten vintern 69-70 genomfördes till exempel trots gällande lag om fredsplikt och till och med i de hårdaste diktaturer uppstår facklig organisering och spontana strejker. Lagstiftningen är ändå viktig, strejkande som bryter lagen får inte bara arbetsgivaren att tampas med utan också statsmakten mot sig, med allt vad det innebär. Därför är varje inskränkning i fackföreningarnas rätt att ta till stridsåtgärder en maktförskjutning till arbetsgivarnas fördel som dessa kommer att växla in i försämrade villkor på arbetsplatserna runt om i landet.
Rätten till fackliga stridsåtgärder är fastslagen i Sveriges grundlag men kan begränsas genom lag eller avtal. Sedan 1976 regleras detta i Medbestämmandelagen, MBL. Lagförslaget som lades fram 5 juni är ett tillägg till paragraf 41 i MBL och gäller de fall där arbetsgivare redan har kollektivavtal med en fackförening och där en annan fackförening utlyser stridsåtgärder kring sina krav. En ganska ovanlig situation i dagens Sverige. Förslaget innebär att MBL kompletteras med fyra krav för att fackliga stridsåtgärder ska vara tillåtna i sådana fall, där det viktigaste är att en facklig stridsåtgärd måste ha som syfte att uppnå kollektivavtal med fredsplikt. Fackföreningen måste också ha förhandlat innan den tar till konflikt och får inte ställa upp andra krav än de förhandlingen gällt som krav i konflikten. En central punkt är att det inte heller ska vara tillåtet att strejka för vilka effekter ett avtal ska få i verkligheten och det blir också förbjudet att vidta stridsåtgärder när det gäller enskilda fall av tvister om ett avtal.
Det finns stora oklarheter i förslaget, det ganska lösa bakgrundsresonemanget ryms på sex sidor i ”utredningen”, vilket kan jämföras med Stridsåtgärdsutredningens betänkande, SOU 2018:40, den som startat det hela och som i all tysthet blev offentlig några dagar senare, vilken sträcker sig över 260 sidor. Men både utredarna och arbetsmarknadens organisationer når samma slutsats om de frågor regeringen ställde, nämligen ”om det är möjligt och lämpligt”
dels
”att begränsa rätten att vidta stridsåtgärder i andra syften än att reglera villkor i ett kollektivavtal”
och dels
”att förändra fredspliktsreglerna i situationer när en arbetsgivare, som är bunden av ett svenskt kollektivavtal i förhållande till en arbetstagarorganisation utsätts för stridsåtgärder av en annan arbetstagarorganisation.”
Och de likalydande svaren är ett rungande JA till att båda delarna är mycket lämpliga och fullt möjliga att genomföra.
Vad innebär då denna juridiska prosa i praktiken? Vi ska inte måla fan på väggen, det lagförslag de fackliga ledarna nu gjort till sitt innebär inte att strejkrätten avskaffas. Inte för de flesta fackföreningar i de flesta lägen. Inte nu och inte på kort sikt. Att den försvagas är däremot kristallklart, vilket är illa nog. Exakt hur mycket den försvagas är dock oklart. Den magra bakgrundstexten till förslaget lägger den praktiska uttolkningen av vad lagen egentligen innebär hos Arbetsdomstolen att reda ut i kommande domar. I fackföreningens mest centrala fråga, rätten att strejka, ska det alltså införas en lag där avgörande delar av reglerna ligger i en svart låda. En låda som vi inte vet vad den innehåller förrän den öppnas i en framtid som kan se ganska annorlunda ut. Och då är det så dags.
Lars Henriksson
