Allvarligt talat. Lägg av bara. Sluta med den fanatiska individfixeringen. På alla nivåer. När Jimmy Durmaz drog på sig en frispark under de allra sista minuterna av matchen mot Tyskland i lördags så var det som en del av ett lag, ett lag som tillsammans kämpade mot ett annat lag. Han var en del av ett kollektiv. Men för att han har det namn han har och ser ut som han gör blir han hatad på ett annat sätt och med andra ord än om en spelare med rågblont hår, blek hy och ett namn som Svensson skulle ha gjort samma sak. Även om individfixeringen skulle ha lett till ett betydligt mått av hat, också mot en Lustig.
Men Durmaz heter Durmaz och nu flyger det knivar åt alla håll. Durmaz hatas. Durmaz backas. De som backar Durmaz kritiseras. De som kritiserar backarna hatas. Snurren är igång. Slukhålen många. Rasismen lika ful och dum som vanligt. Motståndet delat och ibland pinsamt förvirrat.
Durmaz är född i Örebro och har assyriskt/syrianskt ursprung. Lik förbannat blir hans frispark ”en anledning” till att diskutera invandringspolitik. Återigen. Det är så idiotiskt så det är inte klokt. Släng in en spelare under de sista skälvande minuterna av en utmattande och spänningsladdad match mot en motståndare som egentligen inte går att besegra, och du ska se att vem som helst kan sjabbla till det, oavsett utseende eller bakgrund. Det gör inte personen mer eller mindre behörig i laget. Vi ska inte ha enskilda hjältar i fotbollen, vi ska ha fungerande kollektiv. Och i kollektiv finns det utrymme för individen att vara svag ibland, stark ibland.
Den samhällssjuka som individfixeringen är, lägger inte bara alltför stor vikt vid enskilda spelare i fotbollslag, den är också skyldig till att folk kan få för sig att en man som klättrar uppför en husvägg och räddar ett barn som hänger från en balkong är mer värd asyl än en man som inte gör det. När det enda rimliga är att en människa har rätt till asyl, inte på grund av hur gott den handlar, utan på grund av giltiga skäl. Någon kan vara en skitstövel och antihjälte och ändå ha rätt till asyl. Någon kan vara en superhjälte men sakna asylskäl.
I Sverige är vi svenskar utifrån medborgarskapet. Medborgarskapet ska inte vara något man måste förtjäna. Staffan Tapper blev inte mindre svensk för sin straffmiss mot Polen i VM 1974. Zlatan Ibrahimovic hade inte varit mindre förtjänt av sitt svenska medborgarskap utan sina stordåd i fotbollslandslaget.
Fotbollen är lite som en metafor för livet. När det går bra är det många som bidrar till framgången, när det går dåligt är det många som bidrar till förlusten. Det är laget som lyckas och laget som misslyckas. Laget är en organism. Precis som Sverige, som världen. Hatet mot Durmaz är ett misslyckande för Sverige som samhälle.
Det enda positiva med det hela är att det har lett till ett inbördeskrig i extremhögern. Företrädare för Medborgerlig Samling och Alternativ för Sverige har tagit Durmazhatarna i försvar medan företrädare för SD snabbt såg att just denna form av rasism inte var en valvinnande strategi. Förhoppningsvis fördjupas inbördeskriget ju närmare valet vi kommer. Extremhögerns småpartier är ju i stort behov av att synas, samtidigt som SD gör allt för att framstå som rumsrent i sin önskan om att få uppnå samboskap med Moderaterna i Rosenbad.
Emma Lundström
