100 % kamp valde bort klasskampen

Det hade ju kunnat bli så bra, en vandringsutställning om de rättighetsstrider som genom mer än ett århundrades kamp lyfte proletärer, undertryckta kvinnor, rättslösa minoriteter och föraktade sexuella identiteter till ökad värdighet och erkännande, både juridiskt, kulturellt och socialt. Istället duschas nu Historiska museets utställning ”100 % kamp – Sveriges historia” av skoningslös, och ibland berättigad, kritik för att sudda bort arbetarklassens kollektiva kamp. Håkan Blomqvist reder ut debatten.

Den konservative kulturskribenten Ola Wong brassar i Svenska Dagbladet 7 juni under rubriken ”Historiska museet gör jobbet åt SD”, på med att utställningen är typisk för en vänsterliberal kulturelit som frossar i normkritisk retorik, osynliggör arbetarrörelsens kamp och förlorar sig i Disneysagor om den ensamme hjälten mot etablissemanget. ”Sverigedemokraternas framväxt beror inte på att de är politiska genier. Det är deras värsta motståndare som gjort jobbet åt dem”, menar han med adress till vänsterns fokus på identitets- och minoritetsfrågor.
Dagens Arenas Alicia Heimersson konstaterar (7 juni) att ”arbetarrörelsen saknas i utställning om kampens historia”. Trots att Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek är en av samarbetspartnerna, fortsätter hon, berörs knappast arbetarnas kamp. ”Rösträtten noteras, men inget nämns om föreningsfrihet, kollektivavtal eller arbetstidsreglering. Utställningens 22 ’informationstavlor’ har istället namn som ’crossdressing’, ’språk och identitet’ och ’aborträtt’. Av de 24 personer som presenteras med bild och text i början av utställningen presenteras ingen som viktig för arbetarrörelsen, däremot finns tre personer kopplade till kampen för rätten till teckenspråk.”

Under rubriken ”Flytta på er – här kommer JAG”, kallar Gunilla Kindstrand i Axess utställningen ”en identitetspolitisk fanfar i Musei-Sverige”, kritiserar dess inriktning på det individuella och dess beskäftiga undervisande ton och sammanfattar: ”100 % kamp hade kunnat bli en av samtidens viktigaste utställningar, men dess anspråk, historiesyn och attityd till publiken gör den istället till ett enastående tidsdokument över den del av kulturarvssektorn som gått så vilse i sina ambitioner. Hela utställningen borde efter sin turné hamna på museum, men då i samlingarna, såsom ett fantastiskt föremål som berättar om en fascinerande tid för framtiden att förundras över.”
Mikael Eivergård, chef för Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek och en av utställningens upphovspersoner, menar (Arena 7 juni) att arbetarrörelsen inte stod i centrum just denna gång men att arbetarperspektivet visst finns i utställningen eftersom abortfrågan och steriliseringar i första hand rörde arbetarklassens kvinnor.
Kamp är inte heller bara arbetarhistoria, menar Eivergård, andra historier finns också.

Anna Furumark, en av projektledarna, håller med men hävdar mer tillspetsat i samma artikel att ”den mer traditionella historien om herrar som burit fanan högt finns redan representerad och vi har 1 500 arbetslivsmuseum.” Nästan alla, menar hon, handlar om manlig industrihistoria och det finns ingenting om hembiträden eller städerskor, utställningen lyfter istället ”arbetarklass som varit riktigt utsatt”. Invändningen från Dagens Arena är att de utsatta inte alls presenteras som just arbetarklass, Furumark anser att detta framgår eftersom de drabbade är ””ekonomiskt utsatta”.
Historiska museets museichef Katherine Hauptman, menar (SvD 14 juni) att utställningen handlar om ”männi­skors rättigheter och inte om partipolitik. En skildring av de modiga människor som genom sina handlingar förändrat samhället och gett oss ett mer demokratiskt Sverige”.
Hauptman sätter därmed omedvetet fingret på utställningens bristande insikt om vilka sociala krafter och handlingar som gjort samhället ”mer demokratiskt”. Visst var det ”modiga människor”, men inte som enskilda brevskrivare eller sanningsvittnen utan som delar av sociala rörelser och kollektiv kamp. Att Hauptman föreställer sig att ”arbetarrörelsen” rör snäv partipolitik avslöjar att hon inte har klart för sig betydelsen av fackföre­ningarnas och folkrörelsernas betydelse för den breda sociala kamp som förändrade Sverige. Kort sagt klasskampen.

Det är helt riktigt att arbetarklassens kvinnor drabbades hårdast av steriliseringar, abortförbud och andra av klassamhällets tvång, liksom sexuella minoriteter, funktionshindrade och andra utsatta. Men att detta hade något att göra med just klassamhället och krävde social kamp, att arbetarklass nödgades organisera sig för att stå emot klassförtryck och pressa fram ökat utrymme för sociala och demokratiska rättigheter är ingen koppling som alls görs i utställningen. Sorgligt nog helt avsiktligt, i vanföreställningen att ”arbetarklassens kamp” tjatas runt på tusentals industrimuséer. Men industrimuséer handlar inte om 100 % kamp eller klasskamp även om den lokala fackklubbens fana kan ingå i samlingen. De handlar om bygdens industrihistoria, oftast utan vare sig manlig eller kvinnlig klasskamp.
Det är ju tvärtom så att just klasskamp och arbetarrörelse noggrant suddats ut ur historien under de senaste decennierna, lärs inte ut i våra skolor och förekommer inte i offentligheten till skillnad från just diskrimineringsgrundernas frågor, där ingen kan anses diskriminerad på grund av just klass – eftersom klassamhället utgör det kapitalistiska samhällets själva benstomme. Ja, utställningens omsorgsfulla avgränsning mot arbetarrörelse och klasskamp ligger snarare helt i linje med dagens fokus på individ- och diskrimineringsfrågor. Och löper även, kanske i linje med museichef Katherine Hauptmans uppfattning om ”partipolitik”, genom Historiska muséets permanenta utställning om Sveriges historia som likaså den noga undviker arbetarrörelse och klasstrider till den milda grad att årtalet 1931 inte ens nämner skotten i Ådalen…

Det hela hade ju kunnat bli en sådan, ja faktiskt underbar – ja med modeordet intersektionell – sammanflätning av klasskampens breda fåror av generationers uppoffrande rättighetskamp genom de stora strejkerna, åtalsraseriet, klassdomarna, såväl vardagsslitet som våldsam dramatik – med kvinnors kamp mot manlig överordning i samhället såväl som i facket, med sexuella minoriteters försök att vinna erkännande mot fördomsfull omgivning även i arbetarrörelsen, med samers, romers och judars kamp som först efterhand kom att vinna bredare stöd. Nu finns bara en möjlig visuell antydan om samband genom entréns inramning av hembiträdens första maj och 1970-talets städerskestrejker.

Förhoppningsvis stärks dessa samband lokalt när utställningen vandrar landet runt och lokala erfarenheter ska in – om inte samma medvetna bortval görs som tyvärr på Historiska muséet.

Text och foto: Håkan Blomqvist

Utställningen visas på Historiska museet, Narvavägen 13–17 i Stockholm fram till 9 december 2018.

Fri entré alla dagar 10-17.

Dela