Medan vårsolen gassade i Stockholm och människor vände ansiktena uppåt och åt glass, stod fransmannen Alain Krivine i ett rum på ABF-huset på Sveavägen och berättade om en annan vår. Upprorsvåren 1968 då allting var möjligt och det doftade revolution i luften. Men den legendariske ledaren från majupproret i Paris vill inte prata minnen för minnenas skull. Det viktiga för honom är lärdomarna vi kan dra inför framtida kamper.
Våren 1968 gick det en våg av studentrevolter och arbetarstrejker över världen. I Frankrike barrikaderade tusentals studenter gatorna och tio miljoner arbetare gick ut i generalstrejk. Flera av dem som ledde majupproret, som den mest namnkunnige ledaren Daniel Cohn-Bendit, har på senare år tagit avstånd från alltihop, blivit en del av EU-etablissemanget och stödjer president Emmanuel Macron. Så är inte fallet med Alain Krivine. Han har genom åren varit drivande inom både LCR, La Ligue Communiste Revolutionnaire, och NPA, Noveau Parti Anticapitalist. För honom fortsätter kampen. La Lutte Continue! som det stod på plakaten 68.
Alain Krivine föddes av judiska föräldrar i det tyskockuperade Paris sommaren 1941. Han levde gömd under sina första år. Idag är han 77 år och även om han har varit pensionerad ett tag så har han inte slutat att vara politisk. Så till den milda grad att han egentligen inte tycker att han har tid att komma till Sverige. Inte nu när det händer så mycket i hemlandet. Strejkerna och protesterna överlappar och avlöser varandra. Så fort föredraget är över ska han ta första bästa flyg tillbaka till Paris. För imorgon kan det explodera. Eller dagen efter det.
Med yviga gester och på en engelska med stark fransk brytning berättar han om kampen då och nu. Om likheter och skillnader. Om lärdomar och förhoppningar inför framtiden och om den krassa verkligheten hemma i Frankrike där president Macron för några veckor sedan lovade att fira 68. Men eftersom presidenten sätter heder i att vara varken höger eller vänster är firandet problematiskt.
– Han måste välja mellan den stora vänsterdemonstrationen den 13 maj och högerdemonstrationen i slutet av maj. Han vägrar välja och kommer alltså inte att göra någonting, säger Alain Krivine och avfärdar i samma andetag Daniel Cohn-Bendit och andra ledare från upprorsvåren:
– Problemet idag är att ledarna för 68 antingen är döda eller politiskt döda. Många av de som lever röstar på Macron.
Han menar att majupproret 68 var en fantastisk social explosion, särskilt bland unga och högstadieungdomar. Men han vill inte tråka ut oss med detaljer från förr. Istället föredrar han att dra slutsatserna av majrevolten. Att använda erfarenheterna från 68 för att se vad som var bra, vad vi kan inspireras av idag, och vad vi måste förändra för att lyckas med en ny revolt, en revolt som leder till en social revolution.
Alain Krivine var trotskist när det begav sig. Han hade tidigare varit med i franska kommunistpartiet, PCF, men kommit på kant med partiet över dess passivitet under Algerietkriget. Han berättar att trotskisterna var starka inom studentrörelsen men inte hade särskilt många anhängare inom arbetarklassen. Där dominerade kommunistpartiet. Därför var det problematiskt för majupproret att ta makten:
– De som kunde ta makten då var kommunistpartiet och CGT, det stora fackförbundet i Frankrike. Men de vägrade. Det betyder att vissa slagord som ropades på gatorna var felaktiga. Till exempel när folkmassan ropade ”all makt åt arbetarklassen”. Men fackförbunden ville ju inte. Kommunistpartiet ville inte. Istället attackerade de oss trotskister. Först långt senare insåg de att detta kanske var ett misstag.
Ett annat exempel på kommunistpartiets motsträvighet var den vårvecka då Charles de Gaulle var i Tyskland för att diskutera om den franska armén skulle ingripa mot studentrevolten:
– Under lite över en vecka var det fantastiskt i Paris. Inga poliser. Trafiken organiserades av fackföreningsmedlemmar. På landsbygden delades mat ut av fackföreningskommittéer. Arbetarklassen leddes av PCF och CGT.
Men partiet och fackförbundet var som sagt kritiska till övriga vänsterfalanger. Veckan efter att generalstrejken utlysts besökte Alain Krivine Renaultfabriken i Billencourt. På den tiden hade fabriken 30 000 anställda. Tusen av dessa var medlemmar i kommunistpartiet.
– Jag uppmanade studenterna att göra gemensam sak med arbetarna på Renault och visa sitt stöd till de strejkande. Men när vi kom till fabriken hade kommunistpartiet stängt allting så det var helt dött, bortsett från några få arbetare som sjöng Internationalen och välkomnade oss, säger han och berättar att det var ännu värre ett år senare. Då var han värnpliktig och kandiderade i presidentvalet:
– Jag återvände för att besöka Renaultfabriken under min kampanj. Då var det hundratals arbetare som skrek ”fascismen kommer inte att passera”. Men det var ju galet. För det första var jag inte fascist, för det andra ville jag inte passera. Kommunistpartiet var helt enkelt fortfarande väldigt starkt då. Det var bara början på partiets interna kris.
Alain Krivine tycker att det är viktigt att komma ihåg att många av de sociala rörelser som finns i Frankrike idag – som kvinnorörelsen, hbtq-rörelsen, migrantrörelsen och miljörörelsen – uppstod efter 68, inte under.
– De uppstod på grund av 68. Under 68 fanns det till exempel inga kvinnor i ledningen. De hjälpte oss bygga barrikader och bränna bilar men de fick inga ledande positioner i rörelsen. Idag talar man mest om att det var en kulturell och sexuell revolution. Självklart var det så. Men om jag ska citera Trotskij för en gångs skull, så säger han ungefär att ”när du har en global social rörelse, förändras folk i grunden så att de blir oigenkännliga”. Det var sant 68. När Daniel Cohn-Bendit landsförvisades från Frankrike till Tyskland, hade du tusen och åter tusen studenter ute på gatorna som skrek ”vi är alla tyska judar”. Två veckor tidigare hade det slagordet varit omöjligt. Det visar att studenterna förändrades i grunden, säger han och fortsätter:
– Kulturell och sexuell revolution existerar varje gång du har en stor social rörelse. För du kan inte känna igen människorna längre. Till exempel sina grannar, om man bor i hyreshus. På morgonen när man går till arbetet är det mörkt. På kvällen när man kommer hem är det mörkt. Man känner inte igen folk. Men under en eller två veckor våren 68 så pratade alla med varandra. Det var något helt nytt. Det var en förändrande social rörelse, även om den inte var revolutionär. Omständigheterna var inte de rätta.
Majrevolten var en ny sorts revolt. Ungdomarna som protesterade var medelklass. Inte arbetarklass. Alain Krivine beskriver hur det var 500 000 studenter som alla var trötta på de rådande strukturerna. Dessutom hade det skett en radikalisering under en längre period. Människor hade bland annat tagit ställning mot Algerietkriget och Vietnamkriget:
– I februari 68 gjorde vi en stor demonstration i Berlin tillsammans med ledaren för Tysklands socialistiska studentförbund, Rudy Dutschke. Vi var tusentals och vi lärde oss att ropa ”Che! Che! Guevara! Ho! Ho! Ho Chi Minh”, vilket ju var ganska dumt. I april hade Dutschke blivit mördad. Samma månad organiserade vi en demonstration framför tyska ambassaden i Paris.
Efter demonstrationen gick studenterna spontant till studentkvarteren Quartier Latin och började attackera polisen med allt vad de kom åt, som ölflaskor, glas, bord och stolar. Något som gjorde både polis och studentledare häpna:
– Det var första gången polisen bestämde sig för att blockera Sorbonne, något de även gjorde igår i Paris. Vi var några hundra därinne, med Cohn-Bendit i spetsen. När vi blev gripna på ett fredligt sätt började tusentals studenter på gatan att skrika ”frihet för vår kamrat”. Vi var häpna.
Så kommer Alain Krivine fram till dagens situation och varför han snabbt vill tillbaka till Paris.
– Vi har många strejker runt om i Frankrike just nu. Jag önskar och hoppas att vi kan skapa ett nytt 68. Men det går bara om vi löser problemen vi hade då. Vi måste ha organisering inom arbetarklassen, säger han och tillägger att han inte tror att det behövs någon särskild organisation under den sociala explosionens första spontana fas, men väl i den som följer därefter:
– Jag vet inte vad som händer i Frankrike imorgon. Kanske en explosion. Jag önskar att vi hade organisationer med möjlighet att koordinera en generalstrejk och ta makten. Utan någon sådan organisation kommer vi att förlora. Som Alexis Tsipras gjorde i Grekland. Jag känner honom personligen. Han besökte vårt huvudkontor i början och sade att han var Greklands Besancenot [Olivier Besancenot, brevbäraren som blev presidentkandidat för NPA] när han hade två procent. Nu för han åtstramningspolitik. Samma sak med Podemos i Spanien. Med Zapatisterna i Mexiko.
Det stora hindret för ett nytt majuppror i Frankrike, enligt Alain Krivine, är att människor inte ser någon skillnad på högern och vänstern, de ogillar båda:
– Det var inte fallet 68. Men det är inte konstigt. De ser ingen skillnad eftersom högern för extremhögerns politik och vänstern för högerpolitik. Det gör människorna vilsna och det gör att du har många antikapitalistiska strejker, men helt utan koordinering. NPA är tyvärr inte tillräckligt stort för att kunna koordinera en generalstrejk och tvinga bort regeringen. Och det är vad som behövs. Vi förändrar inte ett samhälle genom att gå och rösta. Vi förändrar samhället genom strejker, genom kamp.
Han berättar om hur alla skrattade när de Gaulle meddelade från Tyskland att de skulle hålla nyval, något presidenten trodde skulle blidka massorna.
– Men senare, när de Gaulle sade att han skulle upplösa parlamentet och begära val i juni, så sade kommunistpartiet bravo och applåderade. Då var det slut. Även om strejken fortsatte en bit in i juni, säger han och påminner om ett franskt slagord: ”Val är en fälla för dumbommar.”
Samtidigt menar han att det är väldigt svårt att återuppbygga ett verkligt revolutionärt internationalistiskt parti i Frankrike. NPA försökte för omkring tio år sedan, men är idag decimerat.
Det krävs alltså en social explosion som sedan blir organiserad av partier och organisationer som föreslår en antikapitalistisk, internationalistisk förändring. Problemet är bara att även om antikapitalismen växer i Europa så växer inte de antikapitalistiska organisationerna.
– Det är nationalisterna som växer med sin rasistiska, invandringsfientliga propaganda. Det är lättare att vara emot invandring än att vara för arbetarklassen. Särskilt när arbetarklassen är mer delad än någonsin, säger Alain Krivine och påpekar att även om studenterna idag tvingas jobba för att finansiera sina studier så radikaliseras de inte som de gjorde på 60-talet:
– De går inte ut på gatorna, även om några universitet nu är ockuperade. Vi får se, delta och vara starka i vårt deltagande. 68 sade vi: ”Vi vet inte vart vi går, men vi går.” Idag säger vi samma sak. Vi måste vara försiktiga. 68 måste för oss vara ett exempel, men inte ett exempel att följa utan att korrigera för att lyckas med en verklig revolution. Därför jobbar Olivier Besancenot på att ena vänsterkrafterna i Frankrike.
Enligt den gamle upprorsledaren måste dagens vänster bekämpa både sekterism och opportunism. Han menar att styrkan i NPA är att partiet har lyckats undvika båda och att dess frontpersoner deltar i kampen varje dag.
– Jag tror att det är därför som Olivier Besancenot och Philippe Poutou [NPA:s presidentkandidat i senaste valet] är väldigt populära. När jag tittar på fransk tv ser jag många NPA-medlemmar som leder strejkerna. De är fackförbundsledare, studentledare och ledare inom miljörörelsen, säger Alain Krivine och berättar att det just nu bland annat pågår en omfattande järnvägsstrejk i landet. Arbetarna inom SNCF kämpar mot att järnvägstrafiken ska avregleras. Många av LCR:s medlemmar är organiserade inom fackförbundet SUD, Solidaires Unitaires Démocratiques:
– Det är en väldigt stark strejk, särskilt bland förarna som är i majoritet. Men den är bara ett exempel på alla strejker i landet. Frankrike är i socialt uppror. Det är första gången vi ser alla fackförbund på gatorna, doktorer, lärare, kyrkans folk, till och med tusentals jurister är ute och demonstrerar mot Macrons lagar. Det betyder att vi har en ovanlig situation och det är därför jag ska återvända till Frankrike idag.
Alain Krivine tycker att det är oroväckande att internationalismen är på tillbakagång. När NPA i ett pressmeddelande fördömde bombningarna av Syrien – som har ägt rum natten innan han ska tala i Stockholm – är partiet helt ensamt om att göra ett sådant uttalande:
– När vi organiserade fredsdemonstrationer i Paris förut brukade vi vara tusentals. Idag är vi några hundra. Majoriteten som deltar är syrier, kurder, libaneser. Internationalismen har helt gått tillbaka. Det är på samma sätt i Tyskland och England.
Han ser faran med de växande högernationella krafterna som gror där internationalismen har vissnat:
– Extremhögern har utvecklats i olika former i många länder i Europa. I Frankrike har vi Marine Le Pens Nationella Fronten. Det är nationalistiska, invandringsfientliga strömningar som råder, inte antikapitalistiska strömningar. När det inte finns något trovärdigt alternativ är det enkelt att vara emot invandrare. När du förlorat jobbet kan du säga att det är deras fel. Det gör att vi kan förstå varför dessa krafter växer i Europa, men inte bara i Europa utan även i Latinamerika där många vänsterinitiativ har besegrats.
För några år sedan brukade Alain Krivine delta i demonstrationer mot fascismen. Idag anser han att det är dumt att ha små manifestationer när Marine Le Pen lockar tusentals människor till sina möten.
– Vi förlorar bara i trovärdighet och visar att vi är i minoritet. Vi måste förklara, förklara, förklara för människor varför de måste vara emot Nationella Fronten och mot rasism. För några år sedan var det så uppenbart varför. Idag är det inte det. Därför måste vi förklara. Marine Le Pen säger att hon bara har några miljoner röster. Några miljoner röster är enormt mycket. Det är viktigt att se det. Vi måste vinna folket, säger han och fortsätter:
– Det är hemskt att säga det, men jag bor i kommunistlett arbetarområde i norra Paris, och när jag säljer LCR:s partitidning varje söndag, så attackeras jag av arbetare och migranter som säger sådant som att romerna är smutsiga. Vi har några hundra romer i området. Ändå säger människor att de är smutsiga och måste utvisas för att de tar deras bostäder och jobb. Vi måste kämpa mot det. Inte bara skrika utan förklara varför de har fel. Det är verkligen inte samma situation som 1968. Idag är de högerextrema grupperna starka i många länder. Vi måste ta det på största allvar.
Text och foto: Emma Lundström
