I onsdags skedde något väldigt brutalt symboliskt laddat i Sverige. Då brände kronofogdemyndigheten ned en samisk kåta vid Stenträsket i Vindelfjällens naturreservat utanför Storuman i Västerbotten.
För att kunna sätta eld på kåtan – utan att orsaka mordbrand – hade de två kronofogdeanställda med sig fyra poliser som avlägsnade ägaren från bygget. Sedan fick de hacka med yxor och skotta bort snö för att få fyr. Alltmedan ägaren – snart sjuttioåriga Anita Gimvall – inte hade mycket annat val än att se sin kåta brinna upp. Hon stod tillsammans med barnbarnen, som firat sin sista påsk på platsen där deras förfäder haft en kåta sedan 1800-talet. På plats fanns också flera demonstranter.
Varför bränner kronofogden en samisk kåta i Sverige idag, år 2018?
För att länsstyrelsen i Västerbotten för sju år sedan fick in en anonym anmälan om ett olovligt bygge vid Stenträskets strand. Och för att Anita Gimvall tillhör jakt-och fiskesamerna. Hon är inte renägare.
Den svenska renbeteslagen är kolonial. Den gör skillnad på samer och samer. De som är renskötande och de som inte är det. Nyttjanderätten för marken är knuten till samebyarna, där renskötseln sker, vilket skapar en klyfta i det samiska samhället. Bara omkring tio procent av Sveriges samer är medlemmar i en sameby idag. De övriga, renlösa, samerna får inte ha byggnader på den mark som svenska staten anses äga, vilket omfattar i princip hela fjällkedjan.
Jakt- och fiskesamerna i Sametinget anser att renbeteslagen måste göras om till en allmän samelag så att den skyddar hela ursprungsbefolkningen. Inte bara dem som äger och sköter renar. Att så pass många samer inte har någon nyttjanderätt passar den svenska staten bra – trots att det innebär upprepad kritik från FN – eftersom det löser många problem när det gäller att komma åt naturresurser i områden som sedan urminnes tider varit samiska marker. Marker som stulits av staten, kyrkan och hovet.
Men åter till den brinnande kåtan. Det hela börjar egentligen med att Anita Gimvalls morfars farbror bygger en kåta på sina förfäders marker för över hundra år sedan. 2010 är den kåtan i så pass dåligt skick att Anita Gimvall bestämmer sig för att istället bygga en liten kåtaliknande stuga i trä på platsen. Den stugan anmäls anonymt 2011.
Länsstyrelsen klassar stugan som nybygge utan bygglov i ett naturreservat med strandskydd och uppmanar Anita Gimvall att ta bort byggnaden och återställa platsen till ursprungligt skick. Eftersom hon vägrar lämnar länsstyrelsen vidare ärendet till regeringen 2013. Men regeringen anser sig inte kunna pröva saken utan lägger tillbaka den på länsstyrelsens bord.
I maj 2014 meddelar länsstyrelsen återigen Anita Gimvall att hon ska riva stugan och återställa marken senast 30 april 2015. Hon ska också betala ett vite på 15 000 kronor. Gimvall överklagar beslutet, men Mark- och miljööverdomstolen dömer till förmån för länsstyrelsen. Överklagan till Mark- och miljööverdomstolen hjälper inte heller.
Anita Gimvall bestämmer sig till slut för att återställa platsen genom att riva träkojan och uppföra en torvbeklädd kåta, liknande den som ursprungligen stod vid Stenträskets strand. Men inte heller detta blidkar myndigheterna. Istället meddelar länsstyrelsen att hon ska betala ett vite på 50 000 kronor om hon inte river kåtan och återställer markområdet. Anita Gimvall vägrar återigen och i augusti 2017 ger länsstyrelsen kronofogden i uppgift att ta bort bygget. Kronofogden beslutar uppseendeväckande nog att byggnaden ska brännas.
I år meddelar Mark- och miljödomstolen att den sänker vitet till 30 000 kronor med hänvisning till att Anita Gimvall delvis har gått länsstyrelsen till mötes. Hon får också stort stöd från människor runt om i landet. En person erbjuder sig till och med att betala vitet om det innebär att kåtan får stå kvar. Men ingenting hjälper.
Onsdagen den 11 april brinner kåtan. Och med den brinner också många människors sista lilla gnutta av förtroende för svenska myndigheters hantering av det samiska kulturarvet upp.
Kritiken har varit omfattande. Bland annat har Landspartiet Svenska Samer fördömt svenska statens agerande. Partiet har skrivit till Sveriges statsminister, Sveriges kultur- och demokratiminister och landshövdingen i Västerbottens län. I ett pressmeddelande skriver LSS att det handlar om koloniala övergrepp och att staten och myndigheterna visar med all tydlighet att ”förföljelse och grova former av rasism mot samer fortgår än idag”: ”Vi vill uppmana omvärlden, människorättsorganisationer och internationella organ att se vad som pågår i Sverige och kräva att svenska staten omedelbart upphör med fortsatta koloniala övergrepp mot det samiska folket.”
Partiet menar att kåtabränningen visar på behovet av en sanningskommission som tar itu med statens övergrepp mot det samiska folket.
Samerådets president, Åsa Larsson-Blind tycker att länsstyrelsens och kronofogdens agerande tydliggör bristen på skydd och respekt för samiska kulturmiljöer: ”Vi ser att vi behöver ett stärkt skydd och vi måste få en större respekt för vad de här kulturmiljöerna säger om samiskt bruk av land.”
Kultur- och sameminister, Alice Bah Kuhnke vill inte kommentera det enskilda ärendet, men säger att det är sorgligt att processen med kåtan fick ett sådant slut och att hon kommer att fortsätta arbeta för att Sveriges riksdag ska ratificera ILO 169.
Att kronofogden år 2018 väljer att bränna en samisk kåta i väglöst land säger något om situationen för samerna i Sverige idag, och då särskilt för jakt- och fiskesamerna. Deras kulturhistoria och kopplingar till markerna väger fortfarande lätt i förhållande till myndigheternas byråkrati. Så mycket lättare än till exempel inflytelserika, eller enbart rika, personers svartbyggen på strandtomter i strandskyddade områden.
Det enda positiva i hela historien är att kronofogden inte längre kan bränna eller riva kåtor utan att det uppmärksammas och väcker upprörda känslor i en omvärld större än Västerbottens län. I måndags, 16 april, hade det redan kommit in två anmälningar av kåtabränningen till Justitieombudsmannen. Anmälarna, en kvinna från Luleå och en man från Gävle, anser båda att myndigheterna har handlat fel när de har bränt upp ett kulturarv.
För Anita Gimvall själv var kåtan vid Stenträsket inte bara en byggnad. Den var en länk bakåt i tiden. Hon brukade ta med barnbarnen dit för att förmedla den kunskap som hon själv fått i arv. Innan kåtan brändes sade hon i en intervju i Aftonbladet att hon inte tror att myndigheterna vill att det ska finnas några som hon själv kvar i de svenska fjällen: ”Vi kommer att försvinna helt och hållet, för snart finns ingen längre som minns.”
När kåtan brändes stod hon med den samiska flaggan i handen och grät.
Text och illustration: Emma Lundström
