Montage: AleWi-Wikimedia / Stefan Löfvens facebook.
Ledaren # 15 2018
► Sossarna fiskar i grumliga vatten
► En politik av antydningar
► Har Socialdemokraterna passerat gränsen?
Människan är en otroligt anpasslig varelse. Av det följer att vi också är dåliga på att se gradvisa förändringar i tillvaron. Plötsliga omsvängningar och katastrofer tycks vi, kanske av genetiska skäl, närmast besatta av. Klimatförändringarna föreställer vi oss som en apokalyps, marxister siar gärna om ekonomins plötsliga krasch, rasister tror att det vilken sekund som helst skall utbryta inbördeskrig i Sverige. Förändringarna som kommer krypande har vi svårare att få grepp om, för vi anpassar oss. Därför måste man ibland ta ett mentalt kliv för att sätta den egna situationen i kontext. Återvänd till Åsa Romsons tårar vårvintern 2016, när regeringen hundraåttiograderssvängde i migrationspolitiken. Jämför hur retoriken glidit iväg sedan dess. På två år har den flyttats ljusår bort.
På årsdagen av terrordådet på Drottninggatan i Stockholm följer Dagens Nyheter (6/4) med Stefan Löfven på en vandring längs en snårig politisk stig. Resultatet är så märkligt att det först är svårt att begripa vad det är statsministern egentligen säger. Han talar nämligen inte mycket om offren, IS-terror eller ens demokratiska kärnvärden, utan fokuserar helt på att göra en koppling mellan terrorattentat och flyktingar som stannar kvar i Sverige trots utvisningsbeslut. Inte ett ord om rättslösheten i att vara asylsökande; de hårt kritiserade åldersbedömningarna, den omvända bevisbördan, den omvittnade godtyckligheten. Bara detta att avslag måste följas upp hårdare och att den som stannar är att betrakta som ett hot.
Som så ofta i dagens politik så dras inte resonemanget till någon logisk spets, och hur skulle det kunna göra det – för vad är det egentligen Löfven säger? Tvärtemot all faktabaserad kunskap påstår han att de människor som utgör ett terrorhot är utrikes födda som kommer till Sverige för att söka asyl. På något sätt har det blivit en politisk sanning att terrorister föds utanför Europa. När ännu ett lastbilsdåd utfördes i Tyskland bara dagen efter DN:s intervju avskrevs det snabbt som terrorattentat eftersom det visade sig att föraren var nazist och psykiskt sjuk.
I samma anda skriver Löfven ett facebookinlägg 9/4: ”det är orimligt att det kommer tusentals personer till Sverige varje år för att göra jobb som arbetslösa i Sverige kan utföra”. Det är politisk kommunikation som pågår på två nivåer simultant. Inlägget i sig handlar om hårdare tag mot svart arbetskraft för att inte minst förbättra arbetsmarknaden för nyanlända, vilket ju är ganska politiskt oproblematiskt, men citatet antyder något annat; ”svenska jobb till svenska arbetare”, eller ”DE kommer och tar VÅRA jobb”. Det är ingen slump att just citatet i fråga står utbrutet ur kontext.
Högerextremisterna kallar det för metapolitik, hur de försöker påverka det politiska klimatet genom att rikta in sig på HUR vi diskuterar snarare än genom faktisk politik. Högertroll undviker gärna att tala om den människovidriga världssyn de har och använder istället ironiska omskrivningar; ”godhetsappostlar”, ”kulturberikare”. Det är lättare att tala i omskrivningar än i termer av raskrig och judiska konspirationer – och det är mycket svårare att bemöta. Resultatet blir ett samtal på glid, fullt av misstänkliggöranden och gissningar om uppsåt. Frågan är varför socialdemokraterna använder sig av samma sorts metoder.
Vill regeringen bedriva populism borde det ju ligga närmare till hands att spela ut korten mot högern. Låta progressiva reformer blockeras av högern och göra stora nummer av deras ansvarslösa agerande gentemot folkflertalet. Även en blockerad vänsterpolitik är trots allt en vänsterpolitik. Nu väljer regeringen att göra högerpolitiken till sin egen. Att partimedlemmarna accepterar glidningen måste bero på att de anpassat sig så länge att förändringen blivit en del av vardagen. Men vi måste, oavsett partibok, ställa oss frågan om inte masken till slut har blivit ansiktet. Har inte gränsen passerats nu?
