YPG i skogarna utanför Afrin, februari 2018. Foto: Kurdishstruggle
De progressiva inslagen i Rojava-projektet till trots så var isoleringen från progressiva krafter inom det bredare upproret mot den historiskt anti-kurdiska Assadregimen alltid en begränsning. Likaså beroendet av ömsom Ryssland ömsom USA. Nu står YPG mer eller mindre ensamt mot Turkiets illegala invasion som har fått flera FSA-enheter som hantlangare. Det visar återigen att kurdernas och alla folks befrielse i regionen ligger i en social upprorsvåg över etniska barriärer som omkullkastar den rådande ordningen, menar Arash Gelichkan.
När kolonialmakterna styckade resterna av det ottomanska imperiet mellan sig så blev kurderna en minoritet i staterna Syrien, Turkiet, Irak och Iran. Istället för att behandlas som fullvärdiga medborgare med rätten att tala sitt språk, fira sina högtider och utvecklas ekonomiskt blev de utsatta för diskriminering, förföljelse och rena folkmord. Det gäller även assyrierna, balucherna och andra minoriteter till varierande grad i regionen. Det har gett grogrund för separatism och väpnat motstånd. Den klassiska vänsterhållningen ända sen Lenin är att varje folk har rätt till självbestämmande över sin framtid. Kurderna har rätt att sträva efter självständighet utan att mötas av militär aggression och etnisk utrensning. Därför är det vänsterns uppgift att med kraft fördöma Turkiets invasion av Afrin och övriga Rojava. Men det betyder inte att en internationalistisk vänster ska plädera för ensidigt avskiljande av olika slag som universallösningen på den nationella frågan. Medan det var den självklara positionen gentemot de anti-koloniala befrielsekrigen så är det inte nödvändigtvis så idag i förhållande till Kurdistan, Katalonien och flera andra fall. De kurdiska områdena skär igenom fyra nuvarande statsbildningar med mer eller mindre auktoritära rasistiska regimer och överlappar delvis andra nationella anspråk från assyrier, azarer och andra. Ett ensidigt avskiljande isolerat från den bredare kampen för att störta dessa regimer kommer aldrig att vara hållbart. Det kommer bara vara möjligt så länge stöd kan hämtas från USA eller Ryssland eller en regional spelare som Iran eller Turkiet. Dessa krafter ser bara till sina egna ekonomiska intressen, det är inget stöd att räkna med och skjuter i vart fall ner varje progressivt anspråk i sank. Att tro att USA försett YPG med militärt stöd för att driva bort IS från områden med stora oljefyndigheter av ren god vilja är naivt. Likaså att tro att ett socialistiskt färgat projekt ska ha några som helst utsikter utan någon ekonomisk bas, bland annat genom kontrollen av naturresurser och industrier. Det är en utveckling västmakterna och Ryssland aldrig skulle tillåta växa fram under deras vingar och framförallt inte ta en konflikt med NATO-landet Turkiet för att garantera dess fortsättning.
Valet av PYD att ingå i en icke-angreppspakt med Assad istället för att ansluta till upprorets demokratiska komponenter möjliggjorde – bland mycket annat – diktaturens fortsättning vilket stärkte de saudi-finansierade reaktionära krafterna på bekostnad av revolutionen. Här fanns inga garantier att en segerrusig Assadregim inte skulle försöka återta dominansen över de kurdiska områdena i framtiden. Inbördeskriget påeldad av sekteristiskt bränsle från å ena sidan axeln Assad-Iran-Hizbollah och å andra sidan Gulfstaterna ledde till al-Nusrafronten och IS framväxt vilket snabbt ställde Rojava-projektet inför ett dödligt hot. Trots den separatistiska PYD-linjen anslöt sig nordliga FSA-enheter till regionens motstånd mot IS i rebellalliansen SDF uppbackade av USA. Alliansen kunde besegra IS militärt men den sekteristiska bensinen fortsätter sprida sina giftiga ångor i Syrien och Irak.
En allians med andra kurdiska partier i den syriska oppositionen mot Assad och övriga demokratiska, progressiva krafter i upproret från start hade antagligen förhindrat de reaktionära krafterna från att växa sig så starka från första början. De självorganiserade demokratiska experiment som hade etablerat sig på många platser i Syrien under revolutionens första år hade kunnat fortsätta ange tonen för upproret. 2013 fanns fortfarande utsikterna till en seger för de folkliga krafter som ville se ett sekulärt, demokratiskt och federalt Syrien där samtliga etniska gruppers rättigheter, till skillnad från under diktaturen, skulle garanteras.
Assadregimens fortlevnad har ställt dörren på vid gavel för utländsk inblandning från iranier, ryssar, saudier och nu turkar. Turkiets invasion hade varit otänkbar för några år sedan men inbördeskrigets fortsättning har gett Erdoğan en chans att gå till frontalangrepp mot kurdiska frihetssträvanden i Syrien och spela ut segment ur FSA mot YPG. USA ställer sig naturligtvis inte i vägen för en NATO-medlem till tänderna bestyckad och någon större motståndsallians mot den turkiska ockupationen än det stapplande SDF finns inte. YPG kan därför se sig utlämnade till en militär övermakt och de allra värsta farhågorna om Rojava-projektets begränsning besannas. En progressiv kurdisk autonomi isolerad från de folkliga upproren är en utopisk strategi utan bäring i verkligheten.
Allt ovan är nyanser som den vänster som är upptagen av blinda YPG-hyllningar inte kunnat och fortfarande inte kan bemöda sig att bry sig om. Varje ansats till nykter analys och ärliga diskussioner om strategier – allt sånt vi alltid kunnat göra i förhållande till Syriza, PFLP eller Sandersrörelsen med mera – ses som förräderi mot YPG och Rojava eller rentav som uttryck för anti-kurdiska uppfattningar. Som del i en internationalistisk vänster är det självklart att medan vi stöder Rojava med dess progressiva inslag mot Turkiets och tidigare IS aggression så pläderar vi för enhet med andra progressiva krafter i Syrien och regionen för en gemensam demokratisk och federal framtid. Därför är det inte förräderi mot Rojavas progressiva inslag eller kurdernas frihetssträvan att diskutera begränsningen med stödet från USA, det felaktiga i att skönmåla Assad-regimen eller kritisera behandlingen av arabisk och turkmensk befolkning i områden som YPG befriar från IS. Det är tvärtom att vara lojal mot den internationalistiska vänsterns principer och värna kurdernas sak. Lojalitet kan inte vara att applådera Rojava när det slår in på en stig mot sin egen utplåning.
Jag tycker inte att man kommer ifrån att lösningen på den kurdiska frågan inte är militär utan förutsätter en dialog mellan de kurdiska partierna och framtida demokratiska styren i Turkiet, Iran och Syrien. Det kräver inget mindre än segern för nästa regionala upprorsvåg mot de auktoritära rasistiska regimerna. En vänster som inte intresserar sig för arbetarklassens uppror i Iran, utvecklingen i Syrien och de fängslade HDP-ledarna i Turkiet kommer aldrig vara verkliga vänner till den kurdiska frihetskampen. Så nära hänger allt ihop. Det går inte att stycka upp utvecklingen i regionen och bara intressera sig för ett begränsat område medan man ignorerar allt annat. Tanken att låta övriga Syrien brinna upp medan PYD skapar ett eget stycke progressivt paradis är inte bara omänsklig utan även strategiskt felaktig och naiv. Den vänsterinriktning som accepterar den tankegången skulle säkert acceptera samma scenario med ett PJAK som bygger autonomi i kölvattnet av ett sönderfallande Iran. Det är inte hållbart att vissa delar av vänstern enbart har framtiden för Öcalans ”demokratiska konfederalism” för ögonen och struntar i arbetarklassen i Syrien, Iran och vidare i regionen. Det är chockerande för varje internationalistisk vänsterperson med rötterna i regionen att se en sådan hållning ta över. Mitt i det självklara att fördöma Turkiets aggression står det och skaver.
Arash Gelichkan
Några exempel på progressiva och socialistiska rörelser i regionen
Tunisien: Oppositionen leds av den socialistiska Folkfronten, fackföreningsrörelsen med UGTT i spetsen, den sociala proteströrelsen
Iran: Det senaste arbetarklassupproret, de fria fackföreningarna där en spillra av vänstern fortfarande uttrycks, studentrörelsen och den feministiska kampen
Turkiet: Det turkisk-kurdiska Vänsterpartiet HDP vars ledarskap fängslas av Erdoğan-regimen
Egypten: Rörelsen Revolutionära socialister (RS)
Syrien: Syriska revolutionära vänsterströmningen
Några bloggar och sajter att besöka:
