Samtal om ett land som inte minns sin historia

Så var den över. En av årets stora litterära händelser: Littfest i Umeå. Litteraturfestivalen som började som ett gräsrotsinitiativ och en motrörelse mot bokbranschens kommersialisering och som idag är så välbesökt att det känns som att väggarna bågnar när den intar Folkets hus med litterära samtal och samhällsdebatt under tre dagar i mitten av mars varje år.

Det är så mycket folk att man blir lite vimmelkantig av bara farten. Åsa Linderborg, och Göran Greider pratar om sin rykande färska bok Det populistiska manifestet. Ledda av universitetslektorn Johan Örestig diskuterar Aftonbladets kulturchef och Dala-Demokratens chefredaktör klassamhället och ojämlikheten och vägar framåt med så mycket emfas att det sjuder om det. Greider säger att grundlagen borde ändras från ”all offentlig makt utgår från folket” till ”all offentlig makt utgår från vanligt folk” och Linderborg våndas över att den finurligheten inte kom med i manifestet. De stortrivs på scen och säger saker om situationen i dagens Sverige som får åhörarna att applådera ljudligt. Kön till boksigneringen blir fort avskräckande men som tur är ligger några redan signerade exemplar till försäljning på Bokcafé Pilgatans bokbord. Där står också författaren och satirikern Gunna Grähs och bläddrar i en bilderbok. Hon tycker att det är härligt att det går så bra för Littfest. Att Stockholm och Göteborg gott kan ha det. Att de stora medierna blir tvungna att uppmärksamma vad som händer i norra delen av landet. Hon gillar också att det här är en litteraturfestival där fokus ligger på författarsamtalen och inte på det kommersiella. Att den kommersiella biten är en bisak.

Idéhistorikern Lena Berggren – som har gjort ett hyllat seriealbum om fascism tillsammans med tecknaren Kalle Johansson – samtalar med religionshistorikern Mattias Gardell om hans och Hélene Lööws nya bok som beskriver hur dagens radikalnationalistiska terror kan förstås och bekämpas i ett globalt samhälle. Hélene Lööw har tyvärr ställt in på grund av sjukdom. Men Lena Berggren väger upp för det och det blir ett väldigt intressant samtal som bland annat handlar om det anmärkningsvärda i att den högerextrema terrorn ofta inte benämns som terror, trots att det är den som – både i Sverige och USA – har krävt flest människoliv.

Den som vill höra musikern Silvana Imam, i samtal med journalisten och tillika musikern Annika Norlin, får vänta länge. Flyget är försenat och Idun hinner fyllas i princip till sista plats. Många passar på att äta medhavd matsäck och prata om festivalerfarenheter från förr och nu medan tunga beats gör sitt bästa för att överrösta tankarna och festivalvolontären som då och då kommer med uppdateringar. Till slut är artisten på plats och samtalet kan inledas. Från tanken att det rör sig om en superstjärna med divalater, infinner sig känslan av att det handlar om en person som helst inte vill prata om det hon gör. Silvana Imam gör ett väldigt ödmjukt intryck. Samtidigt är det lite frustrerande att hon egentligen inte verkar vilja säga så mycket om någonting – vare sig sin musik eller sin nya bok – och helst bollar tillbaka frågorna till Annika Norlin, som gör ett utmärkt jobb i att hantera detta. Det blir ändå ett intressant samtal om språkets betydelse och hur kreativa processer kan gå till. Och det avslutas med att Silvana Imam, trots att hon kanske inte borde, spelar en låt från nya plattan, som ännu inte har släppts.
Så sitter vi där tillsammans med de båda musikerna på scen och lyssnar, tills det plötsligt är dags för Sveriges just nu största rapartist att röra på påkarna om hon vill hinna med flyget tillbaka hem.

Annat är det med författaren Theodor Kallifatides, som har skrivit en ny bok, trots att han inte skulle. Han börjar genast berätta utförligt om sitt händelserika liv. Låter oss följa med till Grekland under den nazistiska ockupationen och under militärjuntans tid vid makten. Moderatorn, litteraturjournalisten Yukiko Duke, ser värdet i hans berättelse och bryter bara in någon enstaka gång. Men förutom anekdoterna från barndomens grekiska by – där nazisterna ena dagen sparkade boll med lokalborna, andra dagen avrättade folk för att statuera exempel – så vill Theodor Kallifatides också säga någonting annat. Han är förbannad. Ibland känns det som att han ska resa sig från stolen under sitt sorgetal över välfärdssverige.

Kallifatides tycker att många svenskar har uppfattningen att Sverige föddes igår. Att det som var välfärdsstaten uppkom ur ett ingenting, när den egentligen är resultatet av en lång kamp som han liknar vid en revolution utan blodiga näsor – bortsett från
Ådalen 31. Vi har gått från ett feodalt samhälle, med ett utbrett förtryck, till ett samhälle som, under en tid, präglades av
solidaritet och ett högt skattat bildningsideal. Han tycker att det är av största vikt att vi delar dessa erfarenheter med
människor som kommer hit idag och som har flytt från diktaturer och krig. Att vi visar att vi har liknande erfarenheter i det här landet. Att samma skit har funnits här, men att vi har jobbat oss bort från det. Även om starka krafter nu gör allt för att krossa de sista resterna av välfärden.
Han tycker också att det är skamligt att många ser ner på flyktingar som är analfabeter när de kommer till Sverige. Hans egen morfar var analfabet men kunde sju språk och kunde laga en kamera om han fick lite tid på sig, trots att han aldrig hade lärt sig hur.

På en annan scen sitter årets Sara Lidman-pristagare, författaren Anna Jörgensdotter, och berättar om sin nya bok Solidärer som rör sig mellan Gävle och Spanien vid tiden för det spanska inbördeskriget. Berättelsen utgår från tre människoöden och skildrar på ett väldigt personligt vis hur dessa tre människors liv förändrades i grunden av erfarenheterna från kriget mot fascismen. Hon vill understryka att det som hände i Spanien var en social revolution och en innerlig kamp för demokratin, och att den kampen sveks av västvärlden. Det går kalla kårar inombords när hon berättar om hur resterna av den republikanska armén flydde till Alicante när det stod klart att fascisterna skulle vinna kriget. I Alicante väntade de på skeppen som de trodde skulle komma från väst. De väntade på räddningen. Men den kom aldrig. Sedan följde 35 år av diktatur. Och för de svenska spanienfrivilliga som överlevde och kunde återvända tillbaka hem väntade ett liv präglat av utanförskap och förakt. De behandlades ofta som paria och sågs som upprorsmakare, hade svårt att få jobb och blev senare internerade som kommunister under andra världskriget. Deras solidariska, antifascistiska, demokratiska kamp ledde alltså till att människor såg ned på dem och behandlade dem illa.
En av personerna i boken kan se, och ibland också vara i, olika tider samtidigt. Han kan till exempel se sin mamma som ung, innan hon fick honom. Han kan också träffa och samtala med Joe Hill. Anna Jörgensdotter tycker att det är befriande att tänka att vi ingenting vet om tiden när det kommer till kritan. Det blir en vidgad värld.
Hon har också fokus på kärlekens förändrande kraft. Ovanför sitt hjärta har hon ett tatuerat citat. Där står: ”Vi bär en ny värld i våra hjärtan.” Hon tycker att det är viktigt att komma ihåg att det är svårt att förändra världen. Men att det är möjligt.

Sedan leder ekonomihistorikern Ann Ighe en diskussion mellan journalisten och författaren Po Tidholm och historikern Håkan Forsell om läget för staden och landsbygden, om modernitet och ojämlikhet, och myter och sanningar om stad och land. Om städer som Umeå, som river gamla byggnader och tvingar ut alternativ kultur till periferin, för att sedan tillsätta artificiell urbanitet, som köpcenter med namn som Utopia. Om att bilden av den öppna, toleranta staden där vi kan förverkliga oss själva är en myt eftersom staden idag är en plats för de bemedlade, en plats där allting kostar och där det är bostadsbrist för dem som inte har pengar, medan det är bostadsöverskott för dem som har kapital.
Po Tidholm menar att många stadsbor tror att de har koll på vad landsbygden är för någonting och hur den fungerar, men att de egentligen inte har någon jävla aning. Att landsbygden för många är önskemål om att slopa strandskyddet och införa gårdsförsäljning av alkohol.

Avvecklingen av välfärdssamhället, den omfattande ojämlikheten, urbaniseringens konsekvenser, ordets och bildens kraft och polariseringen i samhället blev den röda tråden under årets Littfest. Som i jämförelse med till exempel Bokmässan i Göteborg är en galet billig litteraturfestival. Den kostar bara hundra kronor per dag. Och garderoben är gratis.

Text och Foto: Emma Lundström