Gudrun Sjödén öppnar sin första Londonbutik 2012. Foto: Jonathan Richards
► Modeskaparen kommer ut som borgare
► Anser att fattigpensionärer får skylla sig själva
► ”De har inte satsat på sitt yrke”
Entreprenören, vd:n, miljonären och modeskaparen Gudrun Sjödén har kommit ut som riktig blåborgare i en intervju i Svenska Dagbladet. Kvinnan, vars kläder har kommit att förknippas med begreppet ”kulturtant”, tycker inte att det är konstigt att hon är borgare, när hon nu är företagare. Hon har röstat borgerligt sedan ungdomen.
Just detta faktum att hon är borgare kanske inte stör så värst många, särskilt som de flesta av de kulturtanter som har råd att handla hela sin garderob hos Gudrun Sjödén måste ha en rejäl lön, eller en lika rejäl pension, och troligtvis inte alls är så vänsterorienterade som folk i allmänhet verkar tro.
Det som borde störa desto fler är det faktum att Gudrun Sjödén i intervjun sparkar på lågavlönade kvinnor och fattigpensionärer. Hon – som inte tillåter kollektivavtal för sina anställda – anser att kvinnor med låga löner och pensioner har sig själva att skylla. De har helt enkelt valt att inte göra karriär. ”De sitter ju där de gör eftersom de har valt något annat än att satsa på sitt yrke”, säger designern till SvD.
Att kvinnorna inte har satsat på sitt yrke beror, enligt Gudrun Sjödén, på att de har varit ”bekväma”. Hon menar att det har ”varit ett himla bullbakande under årens lopp”, att det ”har varit väldigt viktigt att man inte har sina barn på dagis för länge och att man inte är frånvarande som mamma”.
Hon tror alltså på fullaste allvar att de kvinnor ”som klagar på att de inte kommer någon vart och att de inte får högre lön eller någon vidare pension” har den situation de har för att de bakat bullar åt sina barn och hämtat tidigt på dagis. Att de har låga löner och dåliga pensioner för att de har tyckt att det varit ”skönt” att gå hem klockan fyra.
Det är helt barockt.
De allra flesta lågavlönade kvinnor och kvinnor med en pension som det knappt går att leva på jobbar många timmar i sträck, på obekväma arbetstider, med jobb som ingen annan vill göra, bara för att sedan få en pension som ingen annan vill ha. De gör inte detta för att de är bekväma av sig. De gör det för att de traditionella kvinnoyrkena inte värderas högt. De gör det för att de av en eller annan anledning inte har haft möjligheten att studera vidare, till exempel vid Konstfack, som Gudrun Sjödén själv fick göra en gång i tiden.
För vissa människor är det så enkelt. De privilegierade ser inte sina egna privilegier.
Gudrun Sjödén är ett bolag som har 350 anställda i sju länder och är Sveriges näst största modeexport, efter H&M. Vid årsskiftet 2016/2017 omsatte Gudrun Sjödén drygt en kvarts miljard kronor. Företaget har underleverantörer i bland annat Pakistan och Sri Lanka. Det är inte särskilt svårt att räkna ut att det i dessa länder sitter kvinnor och syr Gudrun Sjödéns plagg, kvinnor som enligt henne alltså inte har satsat tillräckligt på karriären. Kvinnor vars löner i hög grad bestäms av hur mycket vinst hon som ägare plockar ut. Kvinnor som troligen aldrig har bakat en bulle i sitt liv eller kunnat hämta tidigt på dagis.
Det enda rimliga för alla kulturtanter som lutar det minsta lilla åt vänster, ja, det enda rimliga för alla kvinnor som strävar efter en jämlik värld – en värld där en sömmerska inte tjänar en bråkdel av vad entreprenören hon gör slavgörat åt drar in på frukten av hennes arbete – är att bojkotta Gudrun Sjödén. Hennes låtsasetnokläder kan vi lämna åt de högertanter som inte har något problem med Gudrun Sjödén, vare sig det gäller bristen på kollektivavtal eller bristen på respekt för lågavlönade kvinnor och fattigpensionärer.
Emma Lundström