Några av Fjärde Internationalens kamrater på Mindanao har planeringsmöte för sitt humanitära arbete. Foto: Fjärde Internationalens filippinska sektion.
Den humanitära krisen har slagit hårt mot den katastrofdrabbade ön Mindanau. 350 000 människor har tvingats fly från sina hem och militärt undantagstillstånd råder sedan 2017. Emma Lundström har talat med Belinda Marcos från Fjärde Internationalens filippinska sektion som arbetar hårt för att med alla till buds stående medel få lokalsamhällena på fötter igen.
Det pågår en humanitär kris på Filippinernas näst största ö, Mindanao. Förutom att det i hela landet råder inbördeskrig mellan regeringstrupper och det filippinska kommunistpartiet CPP:s beväpnade fraktion, så härjades staden Marawi på Mindanao av omfattande och blodiga stridigheter mellan maj och oktober förra året. Extremistgruppen Abu Sayaafs IS-trogna jihadiststyrkor drabbade då samman med regeringsarmén och minst tusen människor miste livet. Därutöver har åtminstone 350 000 människor tvingats fly från sina hem och har fortfarande inte kunnat återvända. Dessa människor lider inte bara av att vara på flykt i sitt eget land, de är också påtvingade ett militärt undantagstillstånd som presidenten Rodrigo Duterte utropade för hela Mindanao förra året och som han har förlängt så att det nu gäller under hela 2018.
I slutet av december drabbades Mindanao dessutom av ännu ett hårt slag. Då svepte tyfonen Temblin in över ön och gjorde situationen ännu värre för de hundratusentals redan utsatta människor som sett sina liv krossas av militärer och jihadister.
Och som om inte allt det ovanstående vore nog är Mindanao sedan länge offer för systematisk och ofta olaglig utsugning av regionens naturresurser. En utsugning genomförd av en massiv gruv- och skogslobby, liksom av korrumperade krigsherrar.
Flera olika militära konflikter pågår på Mindanao och de som är allra mest utsatta är lumaderna, det vill säga öns olika urfolksgrupper. Olika beväpnade styrkor ockuperar regelbundet deras territorier, samtidigt anklagar regeringen dem för att stödja CPP.
Men lumaderna kämpar inte för något annat än att skydda sina samhällen och sina förfäders marker från angrepp. Hotet som hela tiden hänger över dem är att fördrivas och bli fattiga bland andra fattiga i städernas slumområden. Det skulle innebära att deras kultur utplånas helt. Därför försöker de, så gott det går, att försvara sina rättigheter.
Den 24 december attackerades lumadsamhällen i Maguindanaoprovinsen på Mindanao av den mer eller mindre autonoma gruppen BIFF, Bangsamoro Islamic Freedom Fighters. BIFF är en mer eller mindre autonom fraktion av MILF, Moro Islamic Liberation Front, som är den största beväpnade politiska gruppen som kämpar för självstyre för den muslimska minoriteten på Mindanao.
I Cotabatoprovinserna hotas lumaderna av stridigheter mellan CPP, regeringsstyrkor, paramilitära styrkor och storföretag.
Människorna som lever på den katastrofdrabbade ön behöver all humanitär hjälp de kan få. Bland dem som gör ett ovärderligt jobb återfinns Fjärde Internationalens militanta nätverk på ön som framförallt jobbar humanitärt i ett stort område i de norra och centrala delarna. De arbetar hårt för att med alla till buds stående medel få lokalsamhällena på fötter igen och det behövs allt från vägröjning till mat, vatten, kläder och mediciner. Och samtidigt som Fjärde Internationalens nätverk på ön kämpar för att hantera en förödelse av en ofattbar omfattning, är deras egna familjer bland de drabbade.
Belinda Marcos är en företrädare för den filippinska sektionen av Fjärde Internationalen. Hon understryker att 52 procent av befolkningen på Mindanao lever under fattigdomsgränsen och att katastroferna det senaste året drabbat just de fattiga värst.
Marcos påpekar också att internflyktingarna som tvingats från sina hem på grund av kriget mellan jihadisterna och regeringstrupperna i Marawi i dagsläget är över en halv miljon:
– Kamraterna på Mindanao har maximerat det aktivistiska maskineri som finns tillgängligt för dem i arbetet med att hjälpa internflyktingarna som är offer för både naturkatastrofer och regeringsarméns omfattande militära aktioner. Både landsbygden och städerna är drabbade. Liksom kamraterna själva. De jihadister och extremister som jagas av armén har retirerat till våra områden. Våra kamrater kan inte besöka sina familjer på grund av att regeringstrupper bevakar deras hem och deras familjer.
Ovanpå alla dessa svårigheter ligger situationen som orsakas av undantagstillståndet. Belinda Marcos berättar att de socialistiska aktivisterna har problem med att nå de drabbade människorna på grund av alla militära vägspärrar där deras identiteter kontrolleras:
– De kamrater som inte är drabbade har fortsatt att utföra sitt politiska humanitära arbete i lokalsamhällena: bland arbetare både i städerna och på landsbygden, i de informella sektorerna, bland bönderna, fiskarna, kvinnorna, urfolken, morofolken och ungdomarna, säger hon och tillägger att hon är glad över det internationella stöd som finns:
– Särskilt våra nätverk inom Fjärde Internationalen har gjort ett fantastiskt solidaritetsarbete tillsammans med oss. De hjälper oss att trygga säkerheten för våra kamrater och deras familjer. Andra internationella icke-statliga organisationer har också hjälpt internflyktingarna med sådant de behöver för sin överlevnad.
Det internationella samfundets reaktioner på situationen på Mindanao tycker Belinda Marcos har varit rimliga.
– FN och EU har uttryckt oro över de många katastroferna som drabbat ön. De har pekat på att det fortsatta undantagstillståndet inte kan erbjuda en rimlig atmosfär för det humanitära arbetet, säger hon och menar att kritiken särskilt pekade ut bristerna i de mänskliga rättigheterna för befolkningen på Mindanao:
– Men regeringen har reagerat negativt och kritiserar det internationella samfundet för att det ifrågasätter dess meriter när det gäller mänskliga rättigheter. Regeringen har till och med vägrat att ta emot 6,1 miljoner euro som EU skänkt till landet.
Konflikten mellan den muslimska minoriteten på Mindanao och landets regering har pågått i närmare 50 år. Den har lett till att minst 120 000 människor har dödats och att mer än två miljoner människor har tvingats bort från sina hem.
2014 slöts ett fredsavtal mellan den dåvarande presidenten och Moro Islamic Liberation Front. Ett av regeringens löften till MILF var att muslimerna på Mindanao skulle få möjlighet till självstyre. Beslutet har dragit ut på tiden och stridigheterna har fortsatt.
Enligt Aljazeera uppmanade nyligen president Duterte kongressen att anta lagförslaget om självstyre eftersom det annars kommer att bli krig på nytt. Processen ska därmed ha påskyndats och lagförslaget kan komma att klubbas igenom i mitten av mars. Dilemmat med en sådan lösning på konflikten är att den inte nödvändigtvis gör situationen bättre för urfolksgrupperna.
Emma Lundström