Ledaren # 3 2018
►Försvarsdebatten är skev
► Sverige på väg in i Nato
► Motkrafter livsviktiga
Det var många som skrev fyndiga sarkasmer när Trump blev vald, om att nu skulle det nog bli tyst på Natoanhängarna ett tag framåt – för vem vill vara med i en militärallians ledd av Donald Trump? Kommentarerna kändes så oerhört träffande, men vi hade fel. När nu debatten om svenskt Natomedlemskap åter blossade upp, med anledning av Folk och försvars årliga rikskonferens, har det än en gång blivit dags att konstatera; Natovännerna önskar alltjämt att komma in under kärnvapenparaplyet, även när paraplyet är i Donald Trumps nyckfulla små händer.
Så här ser ju det egentliga internationella läget ut: Om Sverige skulle ockuperas av Ryssland – om något nordeuropeiskt land skulle ockuperas av Ryssland – skulle det utlösa en kedja av reaktioner där formell tillhörighet till diverse allianser inte skulle betyda någonting. Visst skall vi inte ha några höga tankar om Trumps kapacitet att leda världens största kärnvapenmakt, men tanken på att Pentagon skulle kolla medlemslistan innan de reagerade på ett ryskt anfall ter sig ganska bisarr, för alla andra än Natoanhängarna. Antingen är de så dumma att de tror på en så fullständigt svartvit värld, eller så tror de att alla andra är så dumma.
Det är märkligt att Sverige under alla år av såväl världskrig som kallt krig kunde välja att stå formellt utanför någon militärallians, men att det nu plötsligt skulle vara omöjligt. Kärnan är förstås den att Natoanhängarna vill vara med i klubben. De vill leka med de stora grabbarna, den lilla hunden vill känna sig tuff med de stora. För att uppnå detta mål försitter man inte en chans att skrämma upp sig själva och alla andra till panikens gräns. Detta är också förklaringen till att tongångarna kunde bli så höga när regering och opposition rök ihop kring sannolikheten om ett anfall mot Sverige. Kan ett anfall ”inte uteslutas” eller är det ”osannolikt” att Sverige kan bli anfallet? Vi kan lämna semantiken därhän och konstatera att så ser en debatt ut när båda sidor egentligen är överens, men vill spela upp motsättningarna maximalt. Den socialdemokratiska ledningen vill backa in i Nato, oppositionen vill träda in genom huvudentrén, helst för sjuttio år sedan. Det råder däremot ingen motsättning kring inriktningen. Om Ryssland hotar skall Sverige resa ragg, om USA lägger sig i svensk utrikespolitik skall vi vara underdåniga och anpassliga.
Man kan i detta läge ironisera över krigshetsarna på de liberala ledarsidorna och deras enögdhet, men det går inte att blunda för hur långt debatten har förskjutits när allt utom aktiv argumentation för svenskt Natomedlemskap utmålas som vänsterextremism – ju längre den politiska konsensus har gått i Natovännernas riktning, ju hårdare har tongångarna blivit. För varje dag som konsensus blir starkare om överhängande hot, infiltration och cyberattacker, så blir det allt tydligare hur viktigt det är med en motkraft som betonar hur farlig utvecklingen är. Terrorbalans är som namnet antyder ett bräckligt tillstånd, ändå tycks detta ha blivit synonymt med fred i den allmänna debatten.
För att på allvar kunna bemöta skräckpropagandan får vi vara varken naiva eller cyniska. För nej, Sverige är inte i någon verklig mening ”alliansfritt”, men det betyder inte att positionen som formellt alliansfri är betydelselös. Det finns ett brett intresse som enar oss antingen vi är renodlade pacifister eller bara inte önskar en framtid som nickedockor åt geopolitiska storspelare. Ett litet land väger lätt i en militär kraftmättning mot stormakter, men som en symbol för fredliga lösningar, för avspänning och internationell dialog kan man bli en tungviktare.
