Skuldsättning är den nya svenska modellen

Den fackliga tankesmedjan Katalys släppte för några veckor sedan rapporten Finansialiseringen av Sverige: På väg mot nästa kris?, skriven av ekonomerna Claes Belfrage och Marcus Kallifatides. Rapporten handlar om två procent av Sveriges befolkning som fått allt större inflytande över den svenska ekonomin. Rapporten är välkommen, skriver Hampus Byström.

80 000 människor, ungefär två procent av hela den sysselsatta befolkningen i Sverige – eller två fullpackade fotbollsplaner – jobbar enligt SCB inom finans. Den siffran får vi om vi tar med privata försäkringar och stödtjänster men utelämnar fastighetsbranschen, vars öde på många sätt är intimt förbundet med finanssektorn. Men andelen som sektorn omsätter i förhållande till BNP är 400 procent. Två procent har så stor makt över vår ekonomi att de kan sänka den många gånger om, och då får vi ändå komma ihåg att dessa två procent innefattar allt från direktörer, rådgivare och fondplacerare, till städare och de som står bakom disken i de få kvarvarande kundkontoren. De som faktiskt förvaltar och kontrollerar denna värdemassa är mycket, mycket färre.
I Sverige har det rått ett malligt konsensus över hur väl våra politiker och bankstyrelser hanterade krisen i början av 90-talet. Internationellt har det tisslats och tasslats på ekonomiska fora om det framgångsrika ”svenska sättet att rädda ett banksystem” i finanskrisens efterdyningar. Men frågan är hur bra det ”svenska sättet” faktiskt var? Belfrage och Kallifatides menar i rapporten ”Finansialiseringen av Sverige: På väg mot nästa kris?” att den nya ”svenska modellen” som utkristalliserats efter 90-talskrisen inte längre är, som den ursprungliga modellen, en löneledd exporttillväxt med generösa välfärdsutgifter, hög facklig organiseringsgrad, och aktiv arbetsmarknadspolitik. Den nya svenska modellens motor är istället privatskulder, med prisrally på bostadsmarknaden när kreditgivning hälls i tanken som billigt turbobränsle.

Rapporten är uppbyggd i form av en introduktion till nutiden, där konflikter mellan den ”politiskt självständiga” Riksbanken och Riksgälden om bankernas soliditet efter finanskrisen 2008 får illustrera samtiden, följt av en längre teoridel där underlaget för analysen skisseras. Här hittar vi den marxistiska fransk-amerikanska regleringsskolan, som förutom de klassiskt historiematerialistiska produktionsförhållanden och produktionskrafterna också framlägger ett ”regleringssätt”, där systemet i helhet försöker stabilisera, eller ”reglera”, kapitalackumulationen efter en kris. Rapporten går igenom hur Sverige fått vad som kallas ”makrotillsyn” efter finanskrisen, med nya befogenheter för Finansinspektionen och andra tillsynsmyndigheter. Allra sist en tillbakablickande del som visar hur vi har hamnat här, med en ekonomi omstrukturerad på djupet i nyliberal anda.
Rapporten är lite klumpigt skriven, mest för att författarna härrör från akademin och insjuknat i den epidemi som råder där, med stolpiga anglicismer och flerstaviga klumpiga substantiv som symptom. Det får man ha överseende med, men det är synd eftersom rapportens författare har angelägna nyheter som alla i den breda vänstern borde ta del av. Så som att av de samlade vinster som storbankerna gjort under 1998-2014, 668 miljarder, har två tredjedelar understötts av skattebetalarna. Som Belfrage och Kallifatides påpekar i rapporten får aktieägarna en avkastning på 12 procent i svenska banker, en siffra som är flera gånger högre än vad man kan förvänta sig om man investerar i produktion (den enda sektorn med lika god avkastning skulle väl vara välfärdsföretagen, som även den är garanterad av skattebetalarna).
Hur har bankerna kunnat göra sådana enorma vinster? En bank kan tjäna pengar på två sätt, antingen genom att pressa ut så mycket som möjligt från räntemarginalen mellan in- och utlåningar. Om de lånar ut till en högre ränta än de betalar dem som har sina besparingar insatta på banken så är det lättförtjänta pengar, men det har sina begränsningar. Konkurrensen banker emellan och regleringar gör att de inte kan ta ut allt för mycket den här vägen. Det andra sättet är att låna ut så mycket som möjligt till så många som möjligt, så även om räntan inte går upp så tickar det in pengar från fler människor. Oavsett hur de kammar in sina miljarder så ligger det en fundamental spricka i hela systemet – banken lånar bara ut andra människors pengar. Om alla människor som lånat ut till banken skulle kräva dem samtidigt så faller hela korthuset ihop.

Det här borde oroa en så fort man förstår innebörden: en bank tjänar bara pengar om den tekniskt sett är bankrutt. Alla stater försöker reglera det här, och de regler som införts efter finanskrisen, Basel III, kräver att banken måste ha ett likviditetsunderlag och en buffert för ”självkapitalisering” ifall ekonomin skulle krascha igen. Men i slutändan är det alltid staten, och därmed skattebetalarna som understödjer bankernas verksamhet genom en garanti mot konkurs. Det här skapar knappast ett incitament för dem att se till samhällets bästa, utan gör dem snarare mer riskbenägna. Det brukar ofta sägas att banksystemet privatiserar vinster, och ”socialiserar” förluster. Det stämmer om man med socialisering menar att man skjuter kostnaderna för en finanskris nedåt i värdekedjan på vanliga konsumenter, medan vinsterna går direkt till utdelning för aktieägarna.
I den nyklassiska ekonomins värld av matematiska ljushuvuden fungerar finans som en förlängning av sannolikhetsläran, och inte så mycket mer. När människor gör något gemensamt och individuellt så finns det risker. Ingen kan förutse framtiden, och som samhälle tjänar vi på att sprida ut riskerna så att en människa inte går i fördärvet över att ta lite hälsosamma risker. Så långt så gott; finanssektorn får alltså sitt existensberättigande från att den tar fram nya teknologier för att minska ”transaktionskostnaderna” i samhället. Transaktionskostnader är helt enkelt kostnaden av att göra affärer och handla med varandra. Finanssektorn säger sig förenkla för människor att utföra sina tjänster och skapa sina produkter.
Även om finanssektorn naturligtvis på sätt och vis fungerar som ett smörjmedel i ekonomin, så är detta långt ifrån den enda sanningen. Vänsterekonomerna J.W. Mason, Arjun Jayadev, och Enno Schröder har nyligen publicerad en uppsats som behandlar den ”politiskt ekonomiska” rollen som finansialisering spelat i USA, Europa och Indien. Deras mening är att finansens uppgift i samhället, snarare än smörjmedel för något som redan finns, är att påtvinga det en strikt marknadsdisciplin. Det finns nämligen ingen naturlag som säger att företag och andra samhälleliga institutioner måste sträva efter vinst. Den sociala dynamiken som uppstår mellan människor är inte naturligt marknadstillvänd; det är alltså finansens och ofta därefter den nyliberala statens roll att riva sönder alla de band som inte spänts upp av marknaden.

Här har vi förklaringen till den så omtalade ”kvartalskapitalismen”, eller ”aktieägarrevolutionen”, där företagsledningen – som åtminstone i teorin kan tvingas vara lojala med arbetarna – måste se till det kortsiktiga börsvärdet före allt annat. Progressiva keynesianska ekonomer som amerikanen J.K. Galbraith brukade tänka sig att storföretagen genom politisk organisering kunde styras om från profitmaximering till storskalig social planering. Börsens internationalisering och krav på snabb avkastning utestänger den möjligheten. Nu ska man inte romantisera den gamla svenska modellen allt för mycket; som C.H. Hermansson visade så hade vi två stora affärssfärer – kring SEB och Handelsbanken – och femton finansfamiljer i stort sett all kontroll över Sveriges näringsliv. Men den ägarkoncentration som uppstod efter Saltsjöbadsavtalet möjliggjorde en mer korporativ samhällsmodell där politiken och facken kunde förhandla lättare.
Rapporten från Katalys lägger i slutändan inte skulden vid bankerna eller börsens fötter, utan vid politikernas. De placerar brytpunkten för den gamla modellen på 90-talskrisen där både borgerligheten och socialdemokratin avhände sig många politiska verktyg för att styra ekonomin; de offentliga utgifterna stryptes, bostadspolitiken privatiserades, pensionerna skickades in i börsen och vi fick ett överskottsmål för statsbudgeten. För att upprätthålla efterfrågan och konsumtionen har man flyttat över de tidigare offentliga utgifterna på individen och familjer genom privat skuldsättning. Man har satt sig i bankernas knä och måste ofta oavsett politisk vilja gå dem till mötes ifall de vägrar samarbeta.

Så vad bör göras? På den punkten lämnar rapporten oss i sticket, och efterfrågar till att börja med bara en nyväckt politisering av de frågor som tagits bort från politik och lagts i marknadens händer. Men kanske kan svaren sökas på annat håll. Den tyska tankesmedjan Rosa Luxemburg Stiftung, vilken står nära det tyska vänsterpartiet Die Linke, publicerade för några år sen ett förslag på hur det tyska bankväsendet skulle kunna socialiseras. Det är ett väldigt ambitiöst dokument som går mycket längre än Vänsterpartiets tidigare förslag på bankdelning. Vi borde ta fram något liknande för vänstern – en konkret plan för att tämja finanssektorn.
För den som tillbringat några eländiga stunder med finansvalpar vet att ingen räddning går att hämta där. De umgås bara med varandra, på och efter jobbet, i svindyra barer och krogar runt Stureplan, och är marinerade i förakt för allt vad socialdemokratin heter, för att inte säga radikal socialism över huvud taget. Den här socialiseringen skapar en unik kultur, utan insikt och verklighetsförankring genom utomståendes fördömanden – alla incitament, sociala så väl som ekonomiska, riktas mot detta mål, det finns ingen där att hejda deras framfart. Förutom den populistiska folkliga vrede som skymtar bakom alla skandalrubriker när de läser tidningen. Finansfolk avfärdar ofta denna vrede som betingad av okunskap och avundsjuka; de har rätt i så mån att de flesta människor inte har en aning om vad som försiggår i finanseliten, men om de visste så skulle nog vreden stiga än mer.
Eller som någon klok person sa: ”Avundsjuka är vad överklassen kallar de fattigas krav på rättvisa”.

Hampus Byström