De sociala frågorna på väg tillbaka inför valet

Barcelonas borgmästare Ada Colau har, med stöd av andra vänsterkrafter, lagt fram en plattform, som handlar om att satsa på akuta sociala frågor inför valet i Katalonien den 21 december. Hon vill visa att det dessa dagar går att tala om något annat än självständighet i Katalonien. Men hon måste också räkna med den kris som skakar en av hennes allierade, Podemos, som trasslat in sig i den katalanska frågan.

 

En av de viktigaste frågorna inför nyvalet i Katalonien den 21 december? En skattereform. Medan frågan om självständighet i åratal kvävt all annan debatt i Katalonien kommer vänstern nu med något helt nytt. Man vill framhäva en strategi som går ut på att lyfta fram ”de sociala frågorna”.
– Vi lade i fjol fram ett förslag till skattereform som avvisades av Junts Pel Si [självständighetsanhängarnas plattform] och [högerpartiet] Partido Popular. Vi tänker prioritera den frågan, men också lyfta fram budgeten för utbildning och hälsovård, säger Raúl Moreno från det katalanska socialistpartiet PSC.
I somras var arbetslösheten i Katalonien 13,2 procent, fyra procentenheter under genomsnittet i Spanien. Men Katalonien är också den region i Spanien med flest vräkningar (över 14 000 i fjol) och en av de regioner där nedskärningarna varit störst inom offentlig service.
– Den sociala frågan måste lyftas fram på allvar efter att alltför länge ha varit borta ur debatten. Vi måste försöka bygga en majoritet kring den för att kunna hitta en lösning på den territoriella krisen, säger Lluís Rabell, katalansk deputerad och ledare för koalitionen Catalunya Sí que es Pot (Katalonien, ja det är möjligt), som Podemos 2015 gav sitt stöd till.
– Det finns ett politiskt utrymme där det går att kräva, inte självständighet men suveränitet inom mycket konkreta områden, som berör vanligt folk, säger Joan Subirats, nära rådgivare till Barcelonas borgmästare Ada Colau.

Det handlar inte bara om lösa planer. Den 31 oktober uttalade sig Pablo Iglesias, Podemos generalsekreterare, klart för vad många aktivister i Barcelona skulle vilja se: bildandet av ett vänsterblock inför valet den 21 december. Ledaren för Podemos talade om tre tänkbara inslag där: ERC (de katalanska republikanerna under Oriol Junqueras), PSC (socialisterna runt Miquel Iceta) och plattformen Catalunya en Comú (som bland annat Podemos stöder).
Det är en koalition av ”progressiva med olika uppfattningar”, sade Iglesias. Och med fog: där återfinns ett parti som är för självständighet (ERC, som ligger etta i opinionsmätningarna), ett ”konstitutionellt” parti (PSC som är för att respektera den spanska konstitutionen och tillfällig allierad till Partido Popular) och ett ”mitt emellan” de båda blocken (Podemos och dess allierade som är för ”rätten att själv bestämma”, det vill säga att hålla en legal folkomröstning om självständighet, utan att själva vara för självständighet).

Kommer vänstern i Katalonien att lyckas med det som vänstern i Madrid inte klarade av efter parlamentsvalen 2015 och 2016?
– Det skulle kunna bli en blandad regering, över olika barriärer, men som satsar på de sociala frågorna”, säger Ramón Luque, en av veteranerna inom ledningen för Izquierda Unida (Förenade vänstern) i Katalonien och som också är rådgivare åt Pablo Iglesias rörande denna region med 7,5 miljoner invånare.
– I samband med valen 2015 och 2016 lockade vår plattform, En Comú Podemos, många väljare med vitt skilda uppfattningar i den nationella frågan, från federalister inom vänstern till nationalister, förespråkare för autonomi och till och med anhängare av självständighet. Vår linje sträcker sig över blockgränserna, säger han.
Detta scenario är nog inte det mest sannolika. Men det kan heller inte uteslutas, eftersom ERC, som toppar i opinionsmätningarna, verkar vilja gå fram på egen hand. 2015 förvandlades regionalvalet i Katalonien till en ”folkomröstning” om självständighet genom plattformen ”Tillsammans för ett ja”, resultatet av ett närmande mellan ERC och PDeCAT (höger). Nu verkar vänsterrepublikanerna vara inne på att gå fram på egen hand. Det lämnar frågan öppen om sammansättningen av den nya regeringen i regionen, även om det faktum att ERC:s ledare Oriol Junqueras fängslats och att en del av PDeCAT är för att bibehålla en gemensam front, kan få ERC att svänga.

Men sen återstår ”miljoneurofrågan”, som Ramón Luque kallar den. Finns det utrymme för en annan politisk kurs i ett läge när Katalonien är splittrat som aldrig tidigare på frågan om självständighet? ”Vi tog hem de båda senaste valen i Katalonien”, säger Luque, för att visa att försöket kan lyckas. I parlamentsvalet i december 2015, och sedan i juni 2016, kom plattformen En Comú Podem, med stöd av Pablo Iglesias och Barcelonas borgmästare Ada Colau, etta. Men det går inte att jämföra med parlamentsval, säger Luque samtidigt: ”Folk röstar på ett annat sätt vid regionalval i Katalonien. Då tenderar den nationella frågan att vara helt dominerande.”
Lite motvilligt har Lluís Rabell sedan 2015 försökt stå för en mellanställning i den offentliga debatten. Ledaren för Catalunya Sí que es Pot är för katalanernas rätt ”att själva bestämma”, men han är inte för självständighet. ”I parlamentet var vi klämda mellan blocket Tillsammans för ett ja [självständighetsanhängare] och blocket PP-Ciutadans-PSC [för den rådande konstitutionen]. ”Jag fick ägna all min tid åt att se till att vi aldrig hamnade tillsammans med något av de blocken. Alla var ute efter att rekrytera oss. Och för mig verkar det mycket svårt att hitta ett eget utrymme när polariseringen är så stark.” 63 år gammal har Rabell bestämt sig för att dra sig tillbaka från politisk aktivitet, även om han fortfarande, i likhet med Iglesias, är för bildandet av ett vänsterblock.

Men situationen nu är inte likadan som för två år sedan. Då hade Ada Colau, med bakgrund i de sociala rörelserna, precis valts till borgmästare i Barcelona. Hon hade byggt sin kampanj på mycket konkreta krav, över motsättningarna mellan höger och vänster: ett stopp för vräkningarna och kamp mot problemen på energiområdet. Hon valde då att inte ställa upp i regionalvalet i september 2015. Av taktiska skäl, eftersom hon var medveten om att den nationella frågan var explosiv och föredrog att koncentrera sig på lokala problem. Då hade också den allians Rabell ledde stöd av Podem, den katalanska grenen av Podemos.
Nu ser läget annorlunda ut på vänsterkanten. Och Ada Colau tänker kasta sig in i striden. – Ada Colau och hennes team har levt under illusionen att hon genom att leda en så betydande stad som Barcelona, och ingå i oppositionen mot [premiärminister] Rajoy i parlamentet i Madrid, skulle kunna hålla sig utanför de regionala frågorna i Katalonien. Det varade två år. Och nu när den nationella frågan tvingar sig på alla har hon inte längre något val, lyder Rabells tolkning.
I april 2017 enades vänstern i Katalonien om att bilda Catalunya en Comú, en gruppering som lånat namnet av Barcelona en Comú, som Colau lanserade 2014.
– Detta har aldrig tidigare hänt i Europa. Ingen annanstans finns det någon liknande överenskommelse, mellan de gröna och de röda. På andra håll handlar det bara om valallianser, säger Ramón Luque.
I plattformen Catalunya en Comú ingår fyra grupperingar, som var och en riktar sig till olika väljare: Podem (Podemos gren i Katalonien), Barcelona en Comú (Ada Colaus rörelse), samt olika katalanska grenar inom de gröna (Initiativet för Katalonien) och Förenade vänstern (Izquierda Unida, kommunisterna). I den allmänna debatten har ledarna för denna plattform redan fått beteckningen comunes, vilket säger åtskilligt om den avgörande roll Colau spelar där. Det är för övrigt en nära medarbetare till borgmästaren, historikern Xavier Domenech, som väntas bli nummer ett på valsedeln vid valet i december.
Men operationen är ändå allt annat än lätt. Framför allt är tiden knapp. Catalunuya en Comú kommer att bli tvungna att planera valkampanjen i all hast. Men framför allt genomgår en av parterna, Podem, en djup kris. Det handlar om att dess ledare, Albano Dante Fachin, radikaliserat sin hållning – precis som många andra aktivister i Katalonien i takt med krisen med Madrid. Efter att först ha varit för ”rätten att själva bestämma” har han närmat sig självständighetsanhängarna efter polisbrutaliteten den 1 oktober. Hellre än en allians med Ada Colau och hennes allierade verkar Fachin vara för en ”enad front” med självständighetsanhängarna i syfte att motsätta sig den artikel 155, som Madrid använder sig av för att placera Katalonien under övervakning.

Iglesias har tvingats köra över sin partikamrat, som i måndags svarade med att avgå med buller och bång. Samtidigt har ledaren för Podemos anordnat en omröstning bland medlemmarna i Katalonien för att godkänna att Podem ansluter sig till plattformen Catalunya en Comú. Något som fått Fachin att hävda att Iglesias agerar på samma sätt som Rajoy med artikel 155, då lagligt valda myndigheter avsatts och nyval utlysts för att bevara skenet av demokrati.
– Krisen inom Podemos gör mig orolig, eftersom partiet är det enda i Katalonien som vänder sig till de unga och inte känner sig bunden av all debatt om ’katalan­ismen’, vi behöver dem, medger Luque.
För Rabell handlar det om att Podemos får betala priset för vilka som fått hand om ledningen lokalt, ofta akademiker utan större erfarenhet, och långt borta från den folkliga basen.

Dessutom tillkommer spänningen på basnivå inom Podemos på andra håll än i Katalonien. Där har en del svårt att förstå de ganska djärva beslut Iglesias fattat i den katalanska frågan. Genom att vara för en legal folkomröstning om självständighet för Katalonien – något som socialistpartiet PSOE avvisar – har han hamnat på kant med en del av vänstern i Spanien. Han har också dragit på sig eld från ledarsidorna i Madrid. Hans ställning som statsman, som han försöker bygga upp, har fått sig en törn. En av Podemos grundare, Carolina Bescansa, som åtnjuter stor respekt bland medlemmarna, har varnat Iglesias och öppet uttryckt sin oro över att Podemos genom att tala alltför mycket om Katalonien ”inte har någon plan för Spanien”
– Podemos befinner sig i en mycket problematisk situation. Nationalisternas offensiv i Madrid är mycket stark och Podemos håller på att framstå som förrädare. I början ville de vara de nya nationalisterna och tala om ’fosterlandet’. Och nu blir de anklagade för att förråda fosterlandet, säger Joan Subirats.
De spänningarna, som partiets motståndare spelar på, kan komma att försvaga dynamiken runt Catalunya en Comú. Men sannolikt kommer detta inte att hindra den nya plattformen från att på kvällen den 21 december ha rollen som förhandlingspartner för de båda blocken, för eller mot självständighet.

Ludovic Lamant

Översättning från franska:
Björn Erik Rosin
Tidigare publicerad på www.mediapart.fr