Tänk om Lenin blivit kvar i Zürich …

Gotthard-passet uppe i de schweiziska alperna 2 106 meter över havet, avskiljer, eller förenar om man så vill, landets tyskspråkiga del i norr med den italienska i söder. När vi stannar bilen vid ravinen Schöllenen är det första som slår en temperaturskillnaden uppe i bergen. Nere i byn Altdorf, där Wilhelm Tell står staty med sitt armborst över axeln, var det skön sensommarvärme. Här uppe möts man av den friska bergsluften, men också en oväntad kyla. Fläckvis ligger snö, inte bara på alptopparna utan också längsmed bilvägen. Över ravinen där vatten forsar i djupet sträcker sig den berömda Teufelsbrücke – ”Djävulsbron”. Egentligen har det varit flera broar. Den modernaste, som biltrafiken går på, är från 1950-talet och kommer ut ur en tunnel i bergväggen rakt ovanför ravinen. En äldre bro från 1800-talet finns också kvar lite längre ner i stupet där den gamla vägen slingrar sig upp längs bergen, istället för att gå genom en tunnel.

Men den allra första bron över ravinen byggdes redan på 1500-talet, enligt legenden med hjälp av Fan själv. Människorna i trakten hade slutit ett avtal med Djävulen om att han skulle få ta den första själen som gick över bron, ifall han utförde det svåra brobygget. Sen skickade folket en hund över bron, eller om det var en get enligt andra källor. Hur som helst blev Djävulen lurad. En stor röd Djävul som målats på bergsväggen intill bron vakar fortfarande över de som passerar passet.
På andra sidan ravinen vajar den ryska flaggan bredvid den schweiziska. Där i granitberget har det huggits fram ett stort minnesmärke över den ryske marskalken Aleksander Suvorov, som hyllas i Schweiz för att han år 1799 hjälpte till att driva ut de franska ockupationstrupperna ur landet. Ett av slagen utkämpades här i ravinen, och Suvorov var själv 70 år gammal när han ledde sina soldater över alperna och genom Gotthard-passet.

På södra sidan alperna förändras landskapet när vi åker ner i den italiensktalande kantonen Tessin. Klimatet är mildare och det växer lövträd istället för gran på bergssluttningarna. Arkitekturen är också annorlunda med färgglatt målade stenhus, istället för byggnader av timmerstockar som är vanligt på norra sidan. Huvudstaden heter Bellinzona och domineras av en stor medeltida borg med försvarsmurar som sträcker sig högt upp i bergen bland vinodlingarna.
Tessin var 1803 en av de sista kantonerna att ansluta sig till den helvetiska republiken och schweiziska federationen; denna fascinerande statsbildning av olika folkgrupper med olika språk som ändå lever sida vid sida i ett land där man till skillnad från Sverige faktiskt håller hårt på sin neutralitet. Schweiz har både en progressiv och reaktionär historia, med sitt system av direktdemokrati som innebär att det hålls folkomröstningar i alla viktiga frågor flera gånger om året. Men det var först 1971 som kvinnor fick rösträtt. Och trots att landet är känt för sin restriktiva invandringspolitik, har Schweiz genom historien gett fristad åt några av världens mest kända politiska flyktingar.

Tillbaka i tyskspråkiga Schweiz. Zürich är landets största stad och ligger vackert i bergssluttningarna vid Zürichsjön. I gamla stan vid huset på Spiegelgasse 14 sitter en väggtavla som informerar om att här bodde Vladimir Iljitj Lenin. Hans hustru, Nadjezda Krupskaja, beskriver bostaden i sina memoarer: ”Rummet var inte så värst trivsamt. Det var ett gammalt och dystert hus, kanske till och med från 1500-talet, med en stinkande gård. För samma hyra kunde vi ha fått ett mycket bättre rum, men vi tyckte om värdfolket. Det var en revolutionärt sinnad arbetarfamilj som fördömde det imperialistiska kriget.” En gång hade värdinnan sagt att soldaterna borde vända sina vapen mot sina egna regeringar. ”Efter de orden ville Iljitj inte höras talas om att flytta”, skriver Krupskaja.

Lenin tillbringade dagarna på biblioteket, från klockan 9 på morgonen till stängning klockan 18. ”Han försökte utnyttja varje minut som biblioteket var öppet”, berättar Krupskaja. Men på torsdagarna stängde biblioteket redan klockan 12. Då brukade Lenin och Krupskaja göra utflykter i bergen, med varsin nötchokladkaka som matsäck. ”Vi hade vår älsklingsplats mitt i skogen där det var folktomt, och Iljitj lade sig ner på gräset och läste.”

Den 22 januari 1917 höll Lenin en föreläsning på Folkets hus i Zürich och sa att hans generation troligen inte skulle få uppleva revolutionen. En månad senare störtades tsaren i Ryssland och Lenin fick bråttom att resa hem.
Men den schweiziske författaren Christian Kracht har i sin roman Jag kommer vara här i solsken och i skugga (2008) skrivit en alternativ historia i vilken Lenin aldrig återvänder till Ryssland, utan istället gör revolution i Schweiz och bygger sin socialistiska stat uppe bland alperna.

Per Leander