Sofia Berg-Böhm som Modern. Foto: Elias Linden
En politisk brytningstid kräver politisk aktion. Den kräver också politisk teater. På Tribunalen i Stockholm går det just nu att se Bertolt Brechts Modern. En stampande, trampande, rungande, sjungande musikalisk resa längs en kvinnas politiska uppvaknade till ett liv i arbetarnas tjänst.
Vad händer med en vanlig, enkel människa när hon blir medveten om utsugandets mekanismer? Den fattiga ryska modern Pelagea Wlassowa kan inte laga annat än en tunn soppa till sin fabriksarbetande son men hon ifrågasätter inte varför det är så. Inte förrän hon blir indragen i sonens revolutionära bekantskapskrets, i flygbladstryckning och polisvåld. Då börjar uppvaknandet. Snart är hon den mest ihärdiga kommunisten, lär sig läsa och tar sig för att själv lära ut vad hon förstått av de sociala och ekonomiska förhållandena.
Bertolt Brechts bildningsdrama Die Mutter hade premiär 1932 i ett Tyskland där nazisterna var på frammarsch och kampen stod om de fattiga arbetarnas själar. Pjäsen är en fri tolkning av Maksim Gorkijs roman En mor och handlar om åren före ryska revolutionen. Men enligt Tribunalens programblad är den högaktuell – den behövs för att väcka de politiskt sovande.
Vitt och kargt. Rök som sticker i ögonen. Scenografin är smart. Rummet med trappa och pelare i fonden är liksom både påträngande och distanserat samtidigt. Mästerliga Sofia Berg-Böhm gör en Pelagea Wlassowa som det slår gnistor om och hennes musikalitet är som en spänd röd tråd genom berättelsen. Hennes starka röst och sättet musiken och Hanns Eislers tonsättningar används på är en stor del av behållningen i Richard Turpins uppsättning. Skådespelarna går in och ur olika roller, tar tag i olika instrument. Kören Röstjärn instämmer och fyller ut som i ett grekiskt drama, blir arbetare, soldater, demonstranter.
I stora delar är det en hyllning till dem som offrade allt för kampen, också sina liv. Till dem som bar den röda fanan när det innebar en kula i pannan. Som tryckte flygblad när det kunde ge många år i fängelse. En hyllning till dem som hoppades att deras kamp, deras offrade liv, skulle innebära en bättre värld för de som kom efter. För oss.
Men det är inte bara bitter kamp och en grundkurs i kommunism på Tribunalens scen. Där finns också en stor nypa humor. Tjabblande strejkbrytare, Henrik Dahls politiskt uppgivne lärare som överraskar sig själv och andra med att bli bolsjevik, Göran Forsmarks knivslipande slaktare som krigsdansar sig fram till ett ställningstagande.
Teaterkritikern Leif Zern skriver surt i DN att Tribunalens Modern ”hade gjort stor succé i DDR”. Han tycker att den är som en karikatyr av 70-talets politiska teater och att regissören borde ha bläddrat i ”kommunismens svarta bok” innan han gick och satte upp pjäsen. Zern har kanske rätt i att Turpins Modern hade gjort succé i DDR, jag vet för lite om ramarna för konsten i Östtyskland, men det betyder inte att den är poänglös i Sverige idag.
När nazisterna anar morgonluft, Moderaterna flörtar med Sverigedemokraterna och delar av Socialdemokraternas kampanjmaterial går i brunt är det inte alls inaktuellt att se en pjäs om politiskt uppvaknande. Brechts moder grep den röda fanan och marscherade i täten för Oktoberrevolutionen 1917. Vi behöver fler som hon idag. Människor som är villiga att viga sina liv åt att förändra samhället till det bättre för alla, inte för de få.
Emma Lundström
Regi: Richard Turpin.
Översättning: Magnus Lindman.
Musik: Hanns Eisler.
Scenografi: Linn Henriksson Strååt.
Kostym: Maria Peterson.
Kör: Röstjärn.
Medverkande: Sofia Berg-Böhm, Henrik Dahl, Göran Forsmark, Jacob Bladh, Lucas Krüger Maria Pontén.
