”Som boskap som slåss inbördes när de förs till slakt.” Liknelsen är Trotskijs och gäller de stora arbetarpartiernas agerande inför nazismens framväxt i Tyskland.
Enligt Moskvakommunismen var socialdemokratin nazismens ”tvilling” och karakteriserades som socialfascism. Den definitionen förhindrade förstås gemensam kamp mot Hitler. Efter Stalins helomvändning 1934 skulle arbetarklassens intressen nu istället underordnas allianser långt in i borgerligheten. Allt i syfte att underlätta den sovjetiska byråkratins utrikespolitiska schackrande, som med hjälp av sovjetstatens finansiella resurser underbyggdes av lojala eftersägare i andra länder – i kontrast till den fattiga opposition som svältes ut, förföljdes och till slut, under andra hälften av 30-talet, blev offer för den stora terrorn och Moskvarättegångarna.
Ett belysande exempel: de fem riksdagsmännen från Sveriges kommunistiska parti röstade den 3 mars 1937 för en lag ”angående åtgärder för att förhindra frivilligas deltagande i inbördeskrigets Spanien”. Lika belysande dock att ett betydande antal ändå trotsade Stalins order och som Spanienfrivilliga valde en annan väg.
Man kanske kan förstå varför så många – som i sina hjärtan burit så stora förhoppningar, i det längsta lät sig bedras och i Sovjet såg vad de ville se – inte ville påminnas om hur långt Stalinbyråkratin avlägsnat sig från den ryska revolutionens ursprungliga erövringar för att, som i till exempel Spanien, hamna på kontrarevolutionens sida.
I Sovjet fanns knappt längre spår av de begränsade friheter som ändå fanns i borgerliga demokratier. Hur skulle detta exempel kunna tjäna som inspirerande politisk förebild för världens förtryckta? Allt framtida tal om socialism måste hädanefter förutsätta totalt avståndstagande från stalinismen.
När gjorde Vänsterpartiet den brytningen? VPK sände en partirepresentant till skenkongressen i Prag 1971, när en halv miljon medlemmar uteslutits efter den sovjetiska invasionen av Tjeckoslovakien 1968: ”Tillåt mig att på VPK:s vägnar få frambringa hälsningar som gäller även den ärorika och svåra kamp som Tjeckoslovakiens kommunister under femtio år fört för sitt lands socialistiska omvandling.”
Inte ett ord om invasionen och de efterföljande förödmjukande skenrättegångarna.
I en tidningsreplik 1978 skrev jag: ”I brist på en sådan omprövning fortsätter man att kalla Sovjet för ett socialistiskt land, fortsätter att välkomna representanter för förtryckarregimer till partiets kongresser samtidigt som man avvisar motioner till stöd för oppositionen i öst. Man motverkar därigenom kampen för socialismen.”
Trots tal om självständighet och punktkritik festade VPK:s ledning ännu på 80-talet tillsammans med ”broderpartiernas” byråkrater. Samtidigt som vi i Socialistiska Partiet smugglade tryckeriutrustning över Östersjön till den illegala fackföreningen Solidaritet i ett Polen där till och med manglar var förbjudna. De kunde användas för att producera flygblad.
Dagens Vänsterparti (namnbyte 1990) har med Jonas Sjöstedt gått allt längre i självrannsakan men ger tyvärr ännu inte möjlighet till ansvarsfull intern opinionsbildning. I den trotskistiska traditionen talar vi om ”tendensfrihet”. I ett levande parti uppstår förstås åsiktsskillnader som vi vet annars kan komma till opolitiska uttryck i personmotsättningar, klickbildning och förtal. Spåren förskräcker.
Vänsterpartiets tendensförbud är en omotiverad rest från stalinismens kaderdisciplin och absoluta lojalitet mot partibyråkratin för att förhindra all opposition. Det är ett beprövat recept för stagnation, idag enbart en tvångströja som förhindrar partiets utveckling till brett vänsteralternativ. Har dessutom inte nya kommunikationsmöjligheter sprungit ifrån alla politiska kontrollbehov?
Det slår mig att när man så länge hyllat Sovjet som socialistisk förebild kan det kanske förklara varför man så sällan talar om socialism. Samtidigt blir det allt nödvändigare att formulera en berättelse om möjlig frigörelse från kapitalismens obönhörliga krav på ökad vinst och tillväxt. Med Göran Greiders ord: ”Det måste finnas en väg ut ur det här samhället.”
Utan en ytterst kraftfull och rättvis fördelningspolitik riskerar missnöjet med den lagbundet ökande ojämlikheten att åter, som på 30-talet, avledas åt höger i ett syndabockstänkande som även motverkar varje ansats till en konsekvent och human flyktingpolitik.
Det krävs en berättelse där demokratin inte som nu i Sverige tvingas göra halt framför fabriksportarna och där vi inte längre tvingas till torftiga liv som konkurrerande varumärken. Hur skulle ett sådant tvång kunna tjäna som inspirerande politisk förebild för ett gemensamt samhällsbygge?
Lars Lundström
