Kan minnet av judiska Bund återuppväckas?

Håkan Blomqvist skriver om den en gång så viktiga judiska arbetarrörelsen, det socialistiska och ickesionistiska Bund. I kontrast till vad de såg som sionismens borgerliga nationalism och utopiska idé att Europas miljontals judar skulle bege sig till Palestina, propagerade Bund för att de judiska arbetarmassorna skulle kämpa för sina rättigheter ”på platsen” där de levde, ”här och nu”.

 

Arkivet med brev från Sverige det första efterkrigsåret 1946 ljuder som en kör av sorger från det som en gång var världens största judiska arbetarrörelse, det socialistiska och ickesionistiska Bund.
Med transporterna från läger i Tyskland, Polen och Österrike forslades några tusen överlevande från Förintelsen till svenska uppsamlingsläger och sanatorier. Hundratals av dem var bundister:
”Kära Bundkamrater, jag skriver till er och kan knappast tro att jag är en av de tusentals som överlevt. Mina tårar strömmar, mina händer darrar. Ni kan inte föreställa er hur det var, men även i de värsta stunderna hjälpte vi varandra. Ändå dog tusentals av våra kamrater av svält och tuberkulos. Trots det höll vi våra möten på nätterna och många blev skjutna.”
”Kära, kära kamrater, när jag skriver dessa ord är jag förblindad av tårar. Jag har förlorat allt, jag är övergiven i världen, jag är ensam i Sverige, dubbelt ensam utan familj eller vänner. Jag hade ett barn i Polen, hon hade katolska papper så hon överlevde kriget, tack vare våra kamrater som räddade henne. När kriget var över begav hon sig från Warszawa till Starachowice, där polska huliganer mördade henne.”
”Nu är jag alldeles ensam i ett nytt land, jag har inga vänner och känner ingen. Därför ber jag er i min ensamhet, ni är mitt enda hopp.” Undertecknat: ”Er ensamma kamrat från Lodz.”

Vid en forskningskonferens på Södertörns högskola och Arbetarrörelsens arkiv förra veckan sammanstrålade historiker och statsvetare från USA, Frankrike och Polen med svenska forskare. Temat var ”Återuppbyggnaden av den judiska arbetarrörelsen Bund i en ny värld efter Förintelsen”. Det var första gången svensk arbetar- och judisk historia mötte den internationella forskningen om den i Sverige så bortglömda rörelsen. En rörelse som de första efterkrigsåren även försökte återsamla sig bland judiska överlevare i Sverige.

Bund, eller Der algemeyner yidisher arbeter bund in Lite, Poyln un Rusland, bildades 1897, samma år som den sionistiska rörelsen, och utvecklades till en judisk arbetarrörelse utan motstycke i det ryska imperiets judiska bosättningszon, från Vilnius i nordväst ner över vitryska, polska och ukrainska samhällen. Där ett judiskt proletariat på flera miljoner människor vuxit fram från slutet av 1800-talet. Bund byggde sin rörelse till ett proletärjudiskt kosmos kring en sekulär och socialistisk jiddischkultur i form av politiska klubbar och fackliga sektioner, barn- och ungdomsorganisationer, skolor och barnhem, teater- och kulturverksamhet, idrottsorganisationer och självförsvarsgrupper.
I kontrast till vad de såg som sionismens borgerliga nationalism och utopiska idé att Europas miljontals judar skulle bege sig till Palestina, propagerade Bund för doykait, jiddisch för ”härhet”. De judiska arbetarmassorna skulle kämpa för sina rättigheter ”på platsen” där de levde, ”här och nu”. Genom judisk kulturell autonomi inom demokratiska medborgarstater skulle vägen öppnas för människans socialistiska frigörelse utan förtryck och underordning. Bund ville bejaka, stärka och utveckla en judisk identitet på basis av sådana socialistiska ideal. Jiddisch som en språklig och kulturell, sekulär och socialistisk gemenskap var Bunds signum.
”Kära kamrater”, skriver en kvinna i blad efter blad från ett läger utanför Halmstad. ”De första veckorna var vi inte normala. Hur mycket mat de än gav oss kunde vi inte få nog. Vi ljög när vi sa att vi inte hade fått påfyllning så vi fick en tredje portion. Vi gömde mat under kuddarna …, mjölk och bröd under sängarna.” Och, kläder! ”I fem år hade jag inte haft några riktiga läderskor.” Silkesunderkläder och silkesstrumpor, fina kläder, kvinnorna fick vad de bad om, och ljög för att få mer. ”Vi måste ha ett par skor till, en klänning till, som vi omedelbart gömde i sängen.” För de sjuka hängdes kläderna ovanför sängarna, ”och de halvdödas ögon återfick liv när de tittade på de nya kläderna och fantiserade över hur fina de skulle se ut i dem.” Men det var som om kläderna blev generade av att bara hänga där för att göra ägarnas död lättare. Och snart var hungern efter mat och kläder mättad. ”Ta tillbaka kläderna! Ge oss tillbaka våra familjer, våra mödrar, fäder, makar, barn … Svenskar, varför räddar ni oss, vi vill inte leva! Varför är de alla döda! Och varför lever vi?”
Till sist hade hon nåtts av ett brev från Bund i New York och överväldigades av känslor: ”Kära kamrater, jag blev så lycklig av att få det första brevet från er. Ni, bara ni, väckte mig från min sömn och återgav mig det som fascismen förgiftat. Ni gav mig en livsinjektion och förde mig tillbaka till socialismen.” Och hon citerade Bundhymnen Die Shvue om den ed i blod och tårar de en gång svurit till socialismen.

Längs olika vägar började de skingrade bundisterna återknyta kontakter även i det avlägsna Sverige. Här återbildades de första Bund-avdelningarna i Uppsala och Eskilstuna 1945. Sedan följde Stockholm, Malmö, Landskrona, Vetlanda, Trelleborg, Borås… Paul Olberg, ryskjudisk bundist från Lettland hade nästan hunnit bli 70 år och hade ett långt liv bakom sig i socialdemokratin; i den ryska mensjevismen, den tyska socialdemokratin efter bolsjevikmaktens upprättande, och i den svenska socialdemokratin efter Hitlers makterövring. Aktiv inom Arbetarrörelsens flyktinghjälp utsågs Olberg vid krigsslutet till svenskt ombud för Jewish Labor Committee of America – JLC – en paraplyorganisation för judiska fackföreningar och arbetarklubbar med bortåt fyrahundratusen medlemmar. Genom JLC där bundister spelade en ledande roll och Bunds exilledning i USA kunde flyktingarna i Sverige komma i kontakt med Olberg. Tillsammans med den 60-åriga Sara Mehr, Stockholmspolitikern Hjalmar Mehrs mor som en gång i tonåren kommit som flykting till Sverige, började Olberg knyta samman nätet av bundister på svensk mark

Den ryska revolutionen 1905 sammanföll med Bunds första storhetstid. Den andra kunde ha blivit den ryska revolutionen 1917 men med bolsjevismens maktövertagande ställdes Bund efter hand, liksom mensjevikerna och andra, inför ultimatum att antingen undertryckas eller uppgå i det segrande bolsjevikpartiet.
Det var utanför Sovjetryssland, i det självständiga Polen som brutits loss från det forna ryska imperiet, som Bund inte bara levde vidare på 1920-talet utan vann ökat inflytande i en växande judisk arbetarklass. I de polska kommunvalen 1938 var Bund största judiska parti, i Warszawa med över 60 procent av de judiska väljarna. Med den tyska invasionen av Polen 1939, det nya världskriget gick huvuddelen av Bund i Europa under. Under den sovjetiska ockupationen av östra Polen 1939-41 likviderades delar av organisationens ledning där Henryk Erlich och Wiktor Alter som avrättades under krigsåren, var de mest kända företrädarna. Under Förintelsen krossades rörelsens massbas. Upproret i Warszawaghettot 1943 under ledning av bland andra bundisten Marek Edelman utgjorde rörelsens sista stora strid i Europa.
Några av dem som tog sig till Sverige hade deltagit i upproret, andra hade överlevt i getton och läger, några i Auschwitz. Ett antal anlände från exilen i Sovjetunionen. Eftersom Bund sedan 1930 tillhört socialistinternationalen, anmäldes de som medlemmar i det svenska partiet. Enligt Olberg handlade det om sammanlagt kanske femhundra khaverim, kamrater som nu på olika håll försökte återupprätta sin organisation. Ömsesidig hjälp med arbete, omvårdnad och tak över huvudet hörde till det omedelbara. Med ekonomiskt stöd från JLC hyrdes lägenheter, villor och semesterhem där bundkollektiv inrättades. Kumla Herrgård i Tyresö utanför Stockholm och Mälarbadens Herrgårdspensionat i Torshälla hörde till kollektiv där gettokämpar, ärrade Bundveteraner från fackliga strider i Lodz och Lublin tillsammans med unga aktivister från Zukunft och ungdomsmilisen inte bara återskapade livet utan hett diskuterade den nya politiska värld som framträdde ur Europas ruiner. Medan Bund i Polen förgäves sökte återsamla överlevare och hemvändare under växande tryck från nya polska pogromer och den sovjetiska stalinismens envälde, rangerade bundisterna i USA efterhand in sig på västsidan i det upptrappade kalla kriget.

En paradox för eftervärlden kan då tyckas vara att vid bildandet av den judiska staten Israel 1948 ställde sig polska Bund, i linje med den kommunistiska

polska och sovjetiska utrikespolitiken, på den israeliska sidan. Medan bundisterna i Sverige, USA och på andra håll här såg en ohelig allians mellan sionism och kommunism mot den demokratiska socialism som brittiska Labour ansågs representera.

För de flesta bundister som tagit sig till Sverige var den skogsklädda periferin i Europas utkant en mellanstation. Det var svårt att praktisera doykait på platser utan andra judar än bundisterna själva. Och längtan efter gemenskap i levande socialistiska jiddischmiljöer var för många nästan outhärdlig. Från en liten ort i Skåne skriver en man som tillsammans med hustrun under två år utgjort den enda judiska familjen på platsen: ”Min hustru och jag är unga människor, inte ännu 30, vi har alltid bott i stora städer tillsammans med partimedlemmar i en judisk miljö, och nu lever vi helt enkelt i ett fängelse utan galler.”

Svensk flyktingadministration tillät inte heller flyktingar att fritt bosätta sig i landet med följd att många blev kvar där de kände stor ensamhet. Ändå lyckades bundisterna under åren i Sverige hålla regelbundna politiska veckomöten, inte sällan på ortens Folkshojze, sätta upp kulturföreningar som Arbeter Ring i Malmö och Kultur Vinkl i Uppsala, inrätta jiddischbibliotek och arrangera kulturaftnar med musik, deklamation och teater – Sara Mehr var en av aktörerna. På sina håll lyckades de upprätta viss kontakt med lokala arbetarkommuner och SSU-klubbar, inte minst för att läsa lusen av Stalin på kommunistmöten. När de inte bråkade med sionister.
Men efterhand rann de bort ut till andra delar av världen, och inför det kalla krigets hetaste atombombsskräck och Koreakrigstid, gällde så långt ifrån Europa som möjligt. Några år in på 1950-talet var bara några enstaka kvar. ”Det blev så tyst när bundisterna gett sig iväg”, skrev författaren Zhenia Larsson som själv var bundist från Lodz men valde att stanna.
Den en gång så mäktiga socialistiska judiska arbetarrörelsen skingrades ut över världen, eller kanske snarare bildade ett globalt nätverk, eller som de själva skulle säga en global mishpokhe, familj, vars nav kom att bli koordineringskommittén i New York. Vid hundraårsminnet 1997 genomfördes ännu en jättesamling kring jiddischkultur och politik, där körerna stämde upp Die Shvue och In Kamf och talarna tävlade om att hylla den judiska rörelse som gick i döden mot nazismen och stalinismen och in i det längsta försökte upprätthålla ett alternativ till det sionistiska projekt som kantats av sådana sorger.

Kanske kan mötet mellan forskare på svensk mark förra veckan bidra till att den erfarenheten kan grävas fram ur historiens glömska, nu när vi tycks behöva den mer än någonsin.

Håkan Blomqvist

 

Historikern Håkan Blomqvist är snart aktuell med en ny bok om Bund i Sverige åren 1945 till 1954.