Plast, plast, plast. Så långt ögat kan nå. Och längre. Vi badar i plast. Vi frossar i plast. Vår civilisation bygger på plast. Plast håller på att kväva jorden.
Inte för att vara negativ, men.
Vem har idag inte hört talas om att det flyter omkring stora plastöar i Stilla havet? Vem har inte kännedom om att våra plastiga kläder släpper osynliga plastpartiklar rakt ut i kretsomloppet? Vem är omedveten om vad plasten gör med fåglarna och fiskarna?
Vem bryr sig?
I Sverige har vi kommit ganska långt med återvinning av plast. Ändå slipper den undan, ut i ekosystem, rubbar cirklarna, sabbar balansen. Stormar det så blåser den omkring och tar sig in. Nästan alltid ovälkommen.
I många andra länder är det tusen resor värre. Italien till exempel. Ett av doftminnena från flera somrars långcyklingar i detta prunkande, vindlande, gestikulerande, rikfattiga land vid det stora, blåa Medelhavet – symbolen för sol och bad, men också för massdrunkning och flyktingkatastrof – är lukten av bränd plast. I söder brinner de olagliga sopeldarna om nätterna. Lik förbannat flyger plasten omkring om dagarna. I dikena ligger den intrasslad i buskar och snår. I norr är det lite bättre. Men inte är det bra. Återvinningsstationerna är ett sken som bedrar.
Oftast slipper turisterna tyvärr att se skiten. Slipper höra väckarklockan som har ringt så länge att den har ramlat av bordet för länge sedan. Slipper ta till sig och förstå, precis som med massdrunkningarna.
Men inte alltid.
Vi har cyklat i flera dagar. Många mil i benen. Det är dags för en dags vila. Två nätter på samma plats. I Viareggio. Den toskanska badorten där strandpromenadens bedårande och bedagade art deco-hotell vittnar om en helt annan tid.
För en gångs skull hyr vi strandstolar med parasoll. En ovanlig lyx. Annars väljer vi alltid fria stranden, spiaggia libera. Bort, bort, bort från all privatisering, allting som kostar pengar men borde vara gratis, för alla.
Det har blåst västlig vind i flera dagar och vi ser fram emot att ha en hel dag vid och i det ljuvliga, ljumma vattnet som svalkar alldeles precis lagom. Lätta vågor skvalpar kring fötterna. Solen bländar. Några steg ut och så ett dyk.
Någonting klibbar fast mot ansiktet. Någonting annat virar sig om armen. Fingrarna uppfattar sladdriga saker som påminner om sjögräs och alger. Vi reser oss upp och tittar på varandra. Våra kroppar är halvt om halvt täckta av plast. All sorts plats. Påsar, flagor, remsor, kapsyler… Plast, plast, plast. Runtomkring oss håller havet på att drunkna i plast.
Den västliga vinden har vallat ihop skräpet från långt ut till havs och samlat det här i den pittoreska badorten. Som ett talande exempel. Ett varnande exempel som borde skrika i ögonen på alla turister som just den här dagen verkar föredra att hålla sig ur vattnet snarare än i. Vi hör några svenskar som klagar. De verkar ganska omedvetna om att de är en del av problemet. Att vi alla är en del av problemet. En del av plastsamhället.
Det vi bokstavligen fick göra i Viareggio, gör vi alla egentligen, bara inte lika övertydligt. Och vi slipper oftast se konsekvenserna av det. Slipper simma bland sopor. Det är inte särskilt trevligt att bada i plast. Inget jag rekommenderar. Men jag kan önska att alla fick känna på hur det känns.
Som undergången. Som slutet på historien.
Som att vi tar bort möjligheterna för vår egen fortsatta överlevnad.
Som att vi är dumma i huvudet något djävulskt.
Emma Lundström