Nya historiker ger perspektiv på amerikanska inbördeskriget

De klassiska marxistiska tolkningarna av det amerikanska inbördeskriget framställde det som en militär lösning på ett problem som kapitalismen ändå skulle ta itu med i sinom tid; slavarbete var helt enkelt inte produktivt nog jämfört med ”fria lönearbetare”.
Om den gamla marxistiska forskningen tenderade att fastna i en allt för mekanisk
förståelse av den historiska process som avskaffade slaveriet, så har en ny generation vänstersinnade forskare som studerat inbördeskriget och slavekonomin försökt se hur klasskamp och politisk mobilisering fick USA att styra in på en bestämd väg under och efter kriget. Hampus Byström ger här en sammanfattning av en aktuell historisk debatt.

 

Länge var vänsterns syn på det amerikanska inbördeskriget färgad av Eric Hobsbawm och Eugene Genovese, vars marxistiska tolkningar av kriget fick det att framstå som en militär lösning på ett problem som kapitalismen ändå skulle ta itu med i sinom tid: slavarbete var helt enkelt inte produktivt nog jämfört med ”fria lönearbetare”. Det är att göra dessa skickliga historiker en otjänst att förvanska deras teser till en mekanisk ortodox marxism, men den som inte undersöker detaljerna kan lätt få känslan av att kriget endast var ett i mängden av historiens förutbestämda växlingar mellan produktionssätt. Slavekonomin tillhörde en förlorad värld, ödesbestämd att gå samma väg som storgodsen i Västeuropa.
Ett återkommande problem för marxister är att binda samman mänskligt handlande i det lilla, där vi upplever ett mått av frihet, och historiens sociala anonyma krafter som låser fast oss i ofrihet och underkastelse. Marx själv uttryckte det kanske mest kärnfullt i sin mening: ”Människorna gör själva sin historia, men de gör den inte under omständigheter som de själva valt”. Om tidig marxistisk forskning fastnade i de större omständigheterna, så har den se­naste försökt visa hur inbördeskriget faktiskt var ett sorts revolutionärt befrielsekrig.

För Marx själv fanns det inget tvivel om saken. Samtliga artiklar han skrev för den amerikanska anti slaveri-tidningen New York Daily Tribune mellan 1851 och 1862 handlade om slaveriet i södern och det gryende inbördeskriget. Det lyser igenom i artiklarna att Marx beundrade Abraham Lincoln och satsade på den häst som lovade att avskaffa slaveriet så snart som möjligt.
Ilskan i Marx opinionsartiklar som skrevs från London är glödhet och värmer med en intensiv moralisk eld när man läser dem; lyssna aldrig på dem som säger att Marx struntade i etik och moralisk rättvisa – det gjorde han inte, även om han avskydde tom moralism som inte förpliktigade till kamp. Ilskan riktades först och främst mot dem i den brittiska överklassen som uppskattade billig bomull för Manchesters textilfabriker och trots den brittiska statens nominella anti-slaveripolitik, ville stötta den amerikanska södern i den uppblossade konflikten. Varför skulle de komma till undsättning för den rebelliska före detta kolonin som tog hjälp av ärkefienden Frankrike för att slita banden till världsimperiet?

Marx levererade bredsida efter bredsida mot önationens cyniska kanaljer; han blev en så uppskattad röst att Abraham Lincoln själv lade märke till honom på New York Daily Tribunes sidor. (Tribune var den mest lästa av tidningarna som var motståndare till slaveriet). När Marx, via den Första Internationalen, skrev för att gratulera Lincoln till dennes omval så valde presidenten att svara på brevet, något som var väldigt ovanligt med tanke på hur mycket korrespondens han fick.
Att Marx, på ett av sina få välbetalda jobb, skrev artiklar i en av 1800-talets största amerikanska tidningar är det få som kommer ihåg idag. Även om Marx namn diskuteras flitigt på amerikanska universitet så har det i stort våldsamt ryckts upp med roten ur den amerikanska folkliga myllan, åtminstone som ett namn att hylla. Några häxjakter på rödingar och decennier av kallt krig såg till att hans namn förlorade sin amerikanska klang och förflyttades till fiendernas domän, som en profet av Sovjetunionens herravälde.
En president som faktiskt kände till Marx journalistik för Tribune var John F. Kennedy, som i ett tal till den amerikanska pressen 1961 skämtsamt undrade om historien kanske skulle sett annorlunda ut ifall Marx behållit sitt jobb som korrespondent i London för tidningen. Det är en intressant fundering, för Marx själv övervägde seriöst att emigrera från Tyskland till Texas, men nekades tillstånd att resa av den preussiska polisen. Vem vet vad han hade tagit sig för i Texas? Men att han hade stora förhoppningar på den unga republiken finns det inga tvivel på.

Om den gamla marxistiska forskningen fastnade i ödestro och determinism, så har en ny generation vänstersinnade forskare som studerat inbördeskriget och slavekonomin försökt se hur klasskamp och politisk mobilisering fick USA att styra in på en bestämd väg under och efter kriget. Historikern Matt Karp, som sitter i tidningen Jacobins redaktionskommitté, har med sin nypublicerade avhandling The Vast Southern Empire visat hur den amerikanska slavägarklassen utgjorde ett solitt politiskt block i den centrala amerikanska staten, med ambitionen att sprida förslavning och motarbeta britternas avskaffande av slaveriet. Ett slags ”slaveriets international” kallar han det.
Det har länge funnits en gammal myt – främst upprätthållen av sydstaternas bittraste försvarare – att sydstaterna ville dra sig ur unionen på grund av delstaternas rätt till självstyre, det så kallade ”lost cause”-argumentet. Den här linjen försöker hävda att inbördeskriget inte hade med slaveri som sådant att göra. Myten har en viss sanning i sig: nog slogs de för en sorts självstyre, men det som självstyret skulle bevara var just rätten att kunna behandla människor som personlig egendom.
Som Matt Karp visar var sydstaternas överklass ingen lokal, bakåtsträvande elit – de var en härskande klass som såg till att använda hela statens maskineri för att bevara slaveriet i både Nord- och Sydamerika, och globalt om de kunde. Karp målar upp bilden av en radikal anti-slaverirörelse som byggde koalitioner kring en enskild fråga genom modigt organisationsarbete, och som lyckades nå hela vägen till presidenthuset, och i slutändan med vapen i hand krossa och expropriera en gigantisk ägarklass. Att återge det kämpande folket sin plats i historien är ingen dålig ambition, och Matt Karp beskriver hur en befrielserörelse gick till väga, i all sin brokighet: en hegemonisk politik där kriget i slutändan blev fortsättningen på politiken med andra medel.

Om Marx aldrig tog sig till USA så fanns det andra tyska kommunister som gjorde det. En av dem var August Willich, som kom att slåss som general för

Unionsarmén i inbördeskriget. Willich kom från en adelsfamilj i Preussen, och hans far dog i Napoleonkrigen när Willich bara var tre år gammal. Han fick en militär skolning, som brukligt hos junkerklassen, men avsade sig adelstiteln och lämnade militären 1846 som övertygad republikan. Han skulle så småningom vända den militärträning han fått av adeln emot dem – i folkets vår 1848 slogs han tillsammans med Engels i upproret vid Baden längs floden Rhen, med viss framgång. I slutändan slogs upproret ned och Willich tvingades, som så många andra, att fly till London. Väl där hamnade han snabbt i luven på Marx, som han ansåg vara för konservativ. Willich tillhörde vänsterfalangen när Kommunisternas Förbund splittrades. Tillsammans med den franske Blanquisten Emmanuel Barthélemy iscensatte han en mordkomplott, som gick ut på att först förolämpa Marx offentligt, för att sedan utmana denne på duell – men Marx nekade, klokt nog; annars hade vi antagligen blivit utan Grundrisse och Kapitalet.
Efter att Marx anklagat Willich för att jobba för den preussiska hemliga polisen – vilket det för övrigt inte är otroligt att han faktiskt gjorde – tvingades Willich fly igen, den här gången till USA, där han jobbade i Brooklyn för kustbevakning­en. Några år innan inbördeskriget blev han redaktör för den tyskspråkiga anti-slaveritidningen German Republican, och engagerade sig i motståndet mot sydstaternas makt. När så kriget kom blev hans militära erfarenhet ovärderlig och han bidrog som framgångsrik general sannolikt till nordstaternas seger. När hans trupper inte krigade så undervisade Willich dem i socialistisk litteratur och planterade på så sätt några radikala frön som kunde växa i undervegetationen.
Willich dog 1878 och hans grav går att besöka i Elm Grove Cemetery i Ohio. Marx skulle så småningom hedra sin gamla fiende för dennes insatser i inbördeskriget, som enligt Marx gjorde Willich till ”mer än en visionär”. Hedras den som hedras bör.

Den som skapar historia bereder också vägen för en framtid att organisera sig kring – Willich är bara en av många rännilar i det forsande underjordiska nätverk av radikala strömmar som sipprar ut i det amerikanska grundvattnet. Många yngre amerikanska historiker har valt att studera det amerikanska inbördeskriget, inte för att trösta sig själva med ärofyllda historier i mörka tider, utan för att lära sig något om en historisk befrielsekamp.

För det är vad vi som marxister aldrig får glömma – det är människor som skapar sin historia, inte under villkor de själva valt, men med blod pumpade i ådrorna och begär och drömmar i huvudet. Kapitalismen går inte under av sig själv, och om den ändå skulle göra det så byggs det inte något bättre i dess ställe av sig själv. Några år innan Lincoln valdes så hade Vita huset och stora delar av statsmaskineriet nästan oavbrutet kontrollerats av de mest reaktionära slavägarna, arroganta och våldsamt rasistiska. Men det är inte guds utan historiens vägar som äro outgrundliga; på bara några år skulle ”the vast southern empire” få sin ryggrad bruten. Det är värt att komma ihåg: tyranner står aldrig så starka som vi tror.

Hampus Byström