Kyrkoherden Håkan E Wilhelmsson ser ett samhälle som saknar den etiska väckarklockan. Foto: Svenska kyrkan
► Gränspolisen grep papperslösa på Svenska kyrkans familjeläger
► Den tysta överenskommelsen mellan polisen och kyrkan bruten
► Det finns inte längre några fredade zoner i Sverige
I fredags gjorde gränspolisen en så kallad ”inre utlänningskontroll” på ett vandrarhem i Malmö. På vandrarhemmet höll sex barnfamiljer just på att installera sig. De deltog i ett familjeläger för papperslösa människor och människor på flykt anordnat av Svenska kyrkan. Mitt i matlagningen kom 30 poliser i tio bilar. De hade med sig hundar. Fem familjer fördes till rättscentrum i Malmö och några av familjerna splittrades där upp, utan vetskap om vad som skulle hända sedan.
Skånepolisens presstalesperson, Ewa-Gun Westford, kallade det hela för ”en normal tjänsteåtgärd”. När prästen som anordnade lägret, Per Kristiansson, i medierna uttryckte förtvivlan över att kyrkan inte får vara en frizon, sade hon att det inte finns några fredade zoner i Sverige.
Dagarna efter händelsen har medierna skrivit mycket om den så kallade kyrkofriden som har rått i Sverige, även om den inte är lagstadgad. Kyrkofrid innebär att myndigheter inte ska ingripa i en kyrkomiljö. Någon sådan frid finns uppenbarligen inte längre.
Den tillförordnade kyrkoherden vid Svenska kyrkan i Malmö, Håkan E Wilhelmsson, var inte själv med när tillslaget ägde rum men meddelades via telefon medan det pågick. Han berättar att de självfallet visste att det fanns en viss möjlighet att polisen skulle komma, men att det ändå kom som en överraskning:
– Sedan de gjorde det medialt väldigt uppmärksammade tillslaget i Alsike kloster på 1990-talet så har ju polisen och kyrkan haft en tyst överenskommelse om att man inte slår till i kyrkliga sammanhang. Nu har regeringen lagt högre tryck på gränspolisen. Det har inte lett till nya kontakter från gränspolisens sida gentemot oss.
Han konstaterar att det på ett plan är logiskt att polisen agerar på det här sättet, eftersom de har order att göra det, samtidigt tycker han att det gick till på helt fel sätt.
– De ska ju öka effektiviteten i den inre gränskontrollen, men att komma med tio bilar med 30 poliser och hundar, till ett familjeläger där ungefär hälften av deltagarna var barn, det är väl inte det bästa omdömet, säger han och fortsätter:
– Det är den största kritiken jag har. Men om man lyfter det en nivå så har Sverige som samhälle en human människosyn. Vi vill ju inte att polisen ska göra tillslag som leder till att de som ska utvisas åker direkt till psykakuten. Det måste, av rent mänskliga skäl, finnas ett sätt att hantera människor mellan utvisningsbeslut och verkställighet. Det är det arbetet som kyrkan har koncentrerat sig på och när vi gör det så vill vi inte användas som lockbete för att göra det enkelt för gränspolisen att slå till. Det är lätt att detta skapar en förtroendeklyfta mellan oss och gränspolisen.
Håkan E Wilhelmsson berättar att just arbetet med att göra perioden mellan utvisningsbeslut och verkställighet så bra som möjligt, är skälet till att kyrkan har kontakt med massor av människor som befinner sig i den här sortens utsatthet.
– Det är ju ett djupt kyrkligt förankrat skäl, men det är också ett lagligt skäl, därför att vi har som plikt att bedriva diakoni, säger han och förklarar att alla som de har kontakt med, som befinner sig i den här sortens situation, fick ett mejl redan på lördagens morgon.
– Där stod det: ”Om ni tror att ni är skyddade i våra sammanhang så ska ni veta att det är ni inte längre. Men ni är fortfarande välkomna”, säger han och tillägger att reaktionerna från dem som berörs naturligtvis har varit allt annat än positiva:
– Det här spär på en rädsla som är människoovärdig. Efter det att ett utvisningsbeslut är fattat, så är det gränspolisens skyldighet att verkställa det. Då kan vi ställa oss frågan: varför går det så sakta då? Det är ingen effektivitet i processen. De har ju adresserna, de får dem via Socialförvaltningen eftersom alla officiella samhällsorgan är tvungna att samarbeta med polisen, så det är lite överraskande att de slår till just mot vårt familjeläger. Jag vet ingenting om deras taktiska och strategiska överväganden, men utifrån sett är deras agerande lite svårbegripligt.
Trots det skedda kommer Svenska kyrkan att fortsätta sitt arbete för de människor som befinner sig i det fruktansvärda limbot mellan beslut och verkställighet, menar Håkan E Wilhelmsson. Även om det kanske inte blir fler familjeläger på vandrarhem i Malmö:
– Självklart slutar vi inte att fullfölja vårt uppdrag att ha omsorg om svaga i samhället. Vår första fråga är ju inte: Är du svensk eller utlänning? Är du kristen eller hindu? Utan: Är du människa? Det är det mänskliga som är det intressanta för kyrkan i det här uppdraget.
Han berättar att Svenska kyrkan inte har ställt krav på att få vara en fredad zon men han tycker att det är intressant att fråga sig vad som händer i ett samhälle där det inte finns några fredade zoner:
– Det är ytterligt få samhällen, som inte är diktaturer, som inte har en underförstådd känsla för att det finns zoner dit polisen inte går. Vi har i den här debatten inte alls fört på tal den så kallade kyrkofriden, det är media som har gjort det. Men eftersom den har kommit upp i debatten så har polisen fått frågor om ifall det finns en kyrkofrid och förnekat det. Det är ett tecken på ett samhälle som kanske inte riktigt har den etiska väckarklockan i sig.
Den närmaste framtiden kommer kyrkan att ha fullt upp.
– Vi har fullt sjå med att ta hand om vårt eget folk, ta hand om dem som vi har kontakt med, och besvara fåniga insändare. Vi har inte märkt av en förtroendekris bland de papperslösa gentemot kyrkan, som väl är.
Emma Lundström
